Bara gråter efter RUL

[sjölejon]

Var på RUL igår. Bebisen såg bra och frisk ut och det fanns inget att anmärka på. Då borde man väl vara jublande lycklig???
Men jag bara gråter och gråter.
Blev nämligen överaskande besviken över att det var en pojke.
Har en fantastisk son på 1.5 år, men skulle så gärna vilja ha en flicka också.
Både jag och maken känner att vi helst vill ha en av varje, men om vi måste ha två av samma skulle vi valt flickor.
Nu blir det två pojkar (vi kommer inte att skaffa fler barn) och det är en stor sorg. Någon som haft liknande tankar??

Jag kan inte förklara varför det känns så. Jag är verkligen ingen person som tycker att kön spelar stor roll i vanliga fall, och jag kan inte tänka mig att jag skulle göra NÅGOT annorlunda med barnen beroende på kön så länge de är under 10 i alla fall (jo, troligen klippa håret lite annorlunda...).
Och ändå känns det som att hela livet blir annorlunda nu!
Alla mina 3 syskon har en pojke och en flicka var
och jag har i flera år sneglat på familjer på stan med en pojke och en flicka och funderat på om de vet vilken tur de har haft. Nu känns det som att jag bara inte står ut med att se dem längre!

Vet att jag måste komma över detta på något sätt, och är väldigt tacksam över UL, som gör att vi kan få veta detta innan och förbereda oss mentalt. men just nu känns inget roligt längre. Jag vill inte ha påsk, jag vill inte ha sommar - jag vill knappt ha en bebis längre.

Det låter ju helt galet, jag vet!!!! Ingen som kännt något liknande??

[Anonym]

Jag förstår dig helt och fullt. Jag har fyra söner och min högsta dröm har alltid varit att få en dotter. När jag fick andra sonen blev jag jättebesviken för jag var så inställd på att nu kom min dotter. Den besvikelsen höll i sig länge. Fast på ett konstigt sätt för man älskar sin son gränslöst men känner ändå en saknad av en dotter.

När jag fick tredje sonen var jag mer inställd på att jag var en pojkmamma och att det fungerade bra. Besvikelsen jag känt med andra sonen kom inte alls på det sättet.

Fjärde barnet kom och det var också en son. Då var det bara ett konstaterande att det var ytterligare en med snopp. Då fick jag bestämma namnet helt själv. Det var mitt krav om det var en till pojk som kom ut. Haha!

Jag älskar mina pojkar väldigt mycket men det finns många jobbiga stunder då jag känner den där otroliga saknaden av en dotter. De som har barn av varje sort begriper den inte alls. Men man lär sig ändå att acceptera det som blivit.

Jag tror nog att du kommer komma in i detta med att du ska få en son till. Jag har fler i min bekantskapskrets som bara fått söner. De vittnar med om en stor besvikelse i första hand men att den lagt sig väldigt fort. Men jag känner som så att det är helt normalt att vilja ha en dotter. en av sig själv liksom. Det är ju inget nytt att pappor nästan alltid säger att de vill ha en son. De skäms inte för det det minsta. Egentligen är det konstigt att vi mammor ska skämmas över att vi känner att vi gärna vill ha en dotter.

Jag hoppas att du kan bearbeta din sorg över att det inte blir en dotter den här gången heller. Du kommer att älska sonen gränslöst när du väl har honom i din famn sedan! Säg sedan inte nej till eventuellt fler barn vettja!

[Kirinet]

Jag känner igen mig. Jag och sambon ville båda ha en flicka men det visade sig vara en till pojk. Allt såg bra ut på UL, så det blir med högsta sannolikhet en fullt frisk pojk men jag blev så otroligt besviken. Hormoner uppepå det gjorde att jag satt och storgrät i bilen med sambon innan han skulle hem igen. Jag tror att jag kände mig misslyckad för att jag inte kunde ge min älskade sambo en liten flicka som han hoppades på och inte mig själv heller för den delen. Jag vet att det inte går att styra men jag tänkte inte riktigt klart då. Sambon sa att han också velat ha en flicka och att det var vanligt att man blev besviken om man önskat sig något visst kön och det visar sig vara något helt annat. Han sa också att han inte var besviken utan att det kommer bli bra ändå. Han hade så klart helt rätt. Det tog några timmar för mig att acceptera faktumet och sedan var det bra igen. Tack och lov att vi gick på UL innan så jag slapp hela den här omställningen i samband med förlossningen! Det hade varit oerhört jobbigt att känna skuld över att vara besviken när man fått ett friskt barn och försöka tänka bort det för att ta hand om sitt lilla barn.

Ja, det är klart att man kommer älska sina barn oavsett kön men jag tror att man måste tillåta sig att "sörja" en "förlorad" dotter också. Hoppas du mår bättre snart och kan se ljust på framtiden!

[sjölejon]

Fast det där med att mammor önskar flickor och pappor söner stämmer inte på oss. Både jag och min man önskar oss allra, allra helst en av varje, men om det måste bli två av samma vill vi båda helst ha 2 flickor.

[fru ragge]

Känner igen mig till viss del, längtar efter RUL imorgon för att få se könet dels för Tilias skull men även för min egen, vi vill ju ha en flicka allihopa så det känns som att jag behöver den här tiden fram till förlossningen för att smälta OM det är en pojke och kunna glädjas åt bebisen då.
När bebisen väl kommer så lovar jag att du kommer till att älska honom till 100% ändå men förstår din besvikelse till fullo
KRAAAAM

[sjölejon]

Intressant att du känner så! Jag kan inte förstå varför det spelar roll när man redan har en av varje! Då har man ju allt!
Precis som att det inte riktigt spelade roll med första barnet för oss, för med ett barn kan man ju bara få ett kön och det fanns ju en god chans att vi skulle lyckas få ett barn till.

Jag kan heller inte för mitt liv förstå hur någon som redan har ett barn kan önska samma kön igen!
Man är tydligen olika och jag önskar så innerligt att jag inte tyckte det spelade roll!!!

[Linda & E]

Nu kan jag låta tuff, men det får du ta!
Jag blir lite upprörd faktiskt.
Uppenbarligen är kön väldigt viktigt för diig även om du skriver det motsatta. Du kan ju inte logiskt sätt hävda motsatsen?

Du bryter ihop för att du bär på en frisk pojke inom dig? Hur dumt är inte det?
Du skriver att om man har en av varje, då har man ju allt? Vaddå allt? Ni kommer få två friska barn, vad kan du mer önska?

Du brottas med ett jäkla I-landsproblem, tänk alla de sen många år ofrivilligt barnlösa som kommer läsa ditt inlägg här... att du gråter över en frisk pojke??? Är ju nästan så man skäms!

Vi har ju skrivit om det här innan med att kolla kön eller ej. Jag tror att det hade varit bättre för dig att inte kollat kön, ställt in sig på att det var en kille till och sen sett vad det blev. Inte byggt upp såna stora förväntningar liksom.
När du sedan sitter med en fin underbar fantastisk bebispojke i dina armar i förlossningssalen. Inte tusan hade du väl gråtit över honom där och då?

Jag kan förstå att många önskar ett barn av sin "egen sort".
Vi har ju en tjej sen innan och jag blir lika glad om det kommer en tjej till. Tänk vad dom ska leka
Sen har jag alltid alltid velat ha en kille men vad gör det om vi aldrig får någon? Min man hoppas mest på en pojke nu också, men blir lika lycklig över en tjej till.

Det blev ingen flicka, du är en pojkmamma! Coolt!
Dina grabbar kommer ha så mycket gemensamt och leka så bra under sin uppväxt! Gläds med det!

Släpp det här och gå vidare nu, se fördelarna istället! Snart har du kommit över det här och ser fram emot en till pojke.

Spara dina tårar tills dom verkligen behövs.
En styrkekram (och en liten realitycheck!) till Dig! /Linda

[Gopplan]

Oj!!! När jag läste titeln till ditt inlägg fick jag en klump i magen. Jag tänkte "Åh nej! Nu är det någon som har fått besked om ett missbildat barn, eller kanske ett dött barn. När jag såg ditt riktiga problem blev jag väldigt lättad för du bär ju på en frisk liten pojke! Ja, du borde vara glad, det är ju helt fantastiskt!

Jag förstår dock besvikelsen över att inte få en flicka eftersom du byggt upp förhoppningar och förväntningar om att få just en flicka.

När jag var gravid med sonen fick jag på första UL veta att jag väntade en flicka. Jag var glad över flickan jag trodde att jag bar på och fantiserade en massa om flickan jag skulle få. Vid UL nr 2 fick jag veta att det var en pojke och alla mina förväntningar och fantasier krossades. Jag sörjde flickan jag förlorat, men gladdes ändå över pojken jag skulle få. Det kan låta dumt att sörja någon som aldrig funnits, men jag gjorde det för det var mina egna förväntningar som fick mig att sörja. Men barnet i magen hade ju hela tiden varit detsamma oavsett mina fantasier! Två dagar efter UL hade jag sörjt klart och gladdes enbart över den väntade pojken.

Gråt ut dina krossade fantasier och förväntningar, men ta sedan tag i dig själv och gläds över att du väntar ett fullt friskt barn. DIN lille son som ligger där och växer i magen förtjänar att vara efterlängtad av just DIG.

Jag har, som sagt, en son och jag bryr mig verkligen inte om jag får en son till eller en dotter. Däremot tjatar många i omgivningen om att det måste vara en dotter den här gången och att jag måste önska mig det för jag har ju redan en son. Jag blir irriterad på det, för varför skulle jag inte kunna önska mig ännu en son? Den jag har är ju så fantastisk så jag skulle med glädje ta emot en till.

Sörj i en dag eller ett par, men försök att tänka rationellt sedan när känslorna har lagt sig. Kram på dig!

[sjölejon]

Naturligtvis har du helt rätt!
Och det är väl klart att jag har funderat över allt du skriver!! Hundra gånger, redan innan jag ens FÖRSÖKTE få barn, för jag insåg redan då att jag ville ha en flicka och en pojke.

Och naturligtvis funderade jag över detta under de år jag själv var ofrivilligt barnlös. Vi kan inte fixa barn hemma själv utan måste få behandlingar, och jag har dessutom haft 2 missfall de gånger då jag äntligen lyckats bli gravid. Jag har i flera år brottats med tanken på att det inte skulle bli något barn alls - och nu ser det ut som att jag ska få två!!!!!
Tror du inte då att jag vet att det är ett vansinnigt I-landsprobelm??

Det är inte heller något som går att ändra på. Därför önskar, önskar, önskar jag innerligt att jag vore som du och INTE kände så, men det är jag inte.

Jag kan bara jobba på att hantera det och som du säger gå vidare snart. Det vet jag att jag kommer att lyckas med, och jag vet att jag kommer att älska det nya bernet lika mycket som jag älskar den son jag har. Men jag tror aldrig att jag kommer att tycka att det inte spelar någon roll, och undrade om det är någon annan som hanterat detta och som på så sätt kan hjälpa mig.

Ledsen att du blir upprörd över mina känslor, var glad över att du slipper problemet istället!

[sjölejon]

Tack för ditt positiva inlägg. Ja, det är precis att sörja och gå vidare jag jobbar på och därför som jag skriver här.

Jag är av naturen en sådan som känner instinktivt motstånd mot all förändring, men som sedan anpassar mig lätt när förändringen väl sker. Tror att det spelar in i mina starka känslor kring när några få (för det finns inte så många) önskningar eller drömmar inte slår in.

Tror också att mina år av ofrivillig barnlöshet gjort mina känslor kring det här med att inte få det kön man önskar sig starkare. Istället för tvärtom vilket många nog förväntar sig.
Har man kämpat för att få barn överhuvudtaget så är man väl tacksam för de barn man får, liksom.
Men jag känner snarare att de åren av avundsjuka, och utvecklandet äv en viss bitterhet över barnlösheten smittar av sig på flera områden, och känslorna av att andra så lätt får det som jag vill ha men inte kan få kommer tillbaks på något vis - som en uppkörd motorväg i hjärnan.
Inser att jag måste jobba mer med det - mental träning kanske

[sjölejon]

Måste också kommentera det du skriver om själva frågan...

Att du kan "förstå att många önskar ett barn av sin "egen sort"."
Det förstår inte riktigt jag. Det är väl inte det som är grejen. Får man bara ett barn spelar det väl inte så stor roll, däremot kan jag inte förstå hur man inte kan vilja ha en av varje om man har fler barn.

Däremot känns det nog _lite_ lättare och roligare att uppfostra en flicka i dagens samhälle. Det är alltmer accepterat att flickor ser ut, gör och ägnar sig åt sådant som tidigare var traditionellt manligt. Däremot är det svårare för pojkar och män som vill ägna sig åt traditionellt kvinnliga aktiviteter etc. Jättetragiskt, och vi kommer naturligtvis att göra allt för att uppmuntra och underlätta för våra pojkar att utveckla sin egen smak och intressen oberoende av detta. ...Men nog skulle det vara lättare att hjälpa en flicka med det!

Dessutom säger du att:
"Dina grabbar kommer ha så mycket gemensamt och leka så bra under sin uppväxt!"
Men jag tror inte att man har mer gemensamt eller leker bättre ihop för att man har samma kön!
Jag tror snarare att det kan vara nyttigt med syskon av olika kön. Dels för att man får se att det inte är så himla stor skillnad (inte p.g.a kön i alla fall) och dels för att man får mer kontakt med det andra könet och de skillnader som samhället lägger på oss, i form av barnens kompisar, som ju troligen tyvärr p.g.a samhällets normer mestadels kommer att vara av samma kön som barnen själva och dessutom tyvärr kommer att ha uppmuntrats till vissa intressen etc. på grund av kön.

[Linda & E]

Det är lugnt, så upprörd är jag inte. Som jag skrev så är inte könet viktigt för oss och vi brottas inte alls med könsfrågan.
Men ditt inlägg ger ju en del reaktioner som du förstår.
Läser man rubriken tror man att det rör sig om missbildning el dött foster. För att få förklarat att det bara rör sig om kön.

Även om man ofta blir struken medhårs här på forumet och att de som svarar ofta är så förstående så tycker jag att ibland det behövs lite balans i form av Nej jag håller inte med.

Har du funderat på att söka stöd hos nån proffisionell?
El har du någon i din närhet som känt likadant som du kan prata med?
Klart du kommer ta dig ur det här.
Har du och din partner pratat ordentligt? Är han lika besviken? Ni kanske kan hitta mycket stöd i varandra?
Ni kanske kan adoptera en liten tjej i framtiden,
el skaffa fler barn om längtan är stor.
Det kan nog vara nyttigt för oss alla att fundera över det här med kön, ens egna förväntningar och varför man önskar på ett visst sätt. Att se sig själv i spegeln ibland och reflektera över sitt beteende/tankar är inte dumt!

Du får nog helt enkelt lära dig leva med att du är en pojkmamma. Slänga den där av en av varje-total lycka bilden i soporna!
Har du tur blir du kanske mormor en dag åt en liten tjej!!
El så får du världens goaste svärdotter du kan ha en nära relation med! Du får nog din tjejdos på ett el annat sätt i framtiden!

[Annalunita]

Jag vill inte fördöma andras känslor. Känslor är känslor och finns där av en anledning, men jag blev som Linda & E irriterad när jag läste inlägget... En frisk pojke född i västvärlden, kan man komma högre upp i rang liksom

Dessutom vet man ju inte alls vad det kommer ut för individ. Ärligt talat alltså. Tänk om det blir en pojke som vill vara tjej och opererar om sig? Då får man ju en dotter tillslut? Är själva könet verkligen så viktigt?

En till kille - hurra, täker jag, då har man chansen att uppfostra mannen till en BRA man med bra värderingar.

Hoppas du slutar sörja snart och inser hur irrationell din sorg är, du har ju fått riktig jackpot! Grattis och kram!

[Linda & E]

Nog leker syskon bra oavsett kön! Min erfarenhet är att syskon av samma kön däremot oftast har en närmare/annorlunda relation i vuxen ålder med varandra än de av olika kön! Men det kan säkert skilja.

Lättare och roligare uppfostra en tjej i dagens samhälle?
Se dig omkring, vi lever i männens värld!
Det ska inte bli så väldigt 'roligt' att tex förklara för min dotter varför flickor är de som blir våldtagna och varför kvinnor tjänar sämre än män. En man som väljer ett kvinnligt yrke blir mer accepterad och behöver inte överbevisa att han passar in. Till skillnad från en kvinna som slår sig in och gör karriär i männens värld! Jag lever själv i den världen yrkesmässigt sen tio år tillbaka.

Jag tror alla ungdomar behöver stöttning på olika sätt genom uppväxten. Men vi lever i männens värld, helt klart!

[Anonym]

En kompis barn dog i magen precis innan förlossningen, jag trodde det var något sådant du skulle skriva om när jag läste rubriken. Men då var det istället det hemska att du skall få ett friskt barn till meeeen en liten pojke till som inte riktigt passade in i ditt drömscenario.....

Har själv svårt att få barn och blir förnärmad när du skriver som du gör. Tänk dig för, den som gapar på något mer.....

[Grodan boll m 3]

Vill inte ha sommar, vill inte ha påsk, knappt ha en bebis längre?
För att du väntar en frisk pojke? Herregud!
Inte konstigt folk blir förnärmade!

Om inte annat kan du ju adoptera bort 'det' för att det inte passar in i din bild av 'den perfekta familjen'
Finns nog många som skulle vilja adoptera en frisk pojke!

[Jojie]

Asså, ursäkta men FY FAAN!
Inser du inte ens själv hur jäkla lyckligt lottad du är? Du har redan ett barn och du ska nu få ett till som verkar vara helt friskt.

Jag önskar att vissa människor kunde tänka sig för innan dom uttalar sig..
Jag och min sambo kämpade LÄNGE innan vi äntligen fick bebisen jag har i magen nu.
Vi gick på utredning för ofrivillig barnlöshet och var precis påväg att påbörja första behandlingen när denna bebisen bestämde sig för att komma till.
Är det synd om oss nu då? NEJ, för vi lyckades bli gravida tillslut tillskillnad från många andra.

Ta och gå in och läs en sväng i gruppen "försökt över 12 månader" och tänk till lite över ditt öde jämfört med deras. Där sitter människor som väntat på sitt barn i 5-6 år och fortfarande inte fått något.
Du kanske skulle ta och skänka din bedrövliga bebis som kan med att komma ut iklädd snopp till någon av de längtande paren där som kan uppskatta honom och ge honom den kärlek han förtjänar istället för att själv få honom att känna sig så oönskad som han är.

[Anonym]

Jo så var det för oss också. Allra helst en av varje. Annars hade jag nog helst sett bara flickor om jag fått välja och min man bara söner. Men man får ju inte välja och det är det bästa tycker jag. Är ju hemsk om man skulle göra det.

[sjölejon]

JAAA!!! Det är väl självklart att jag inser hur lyckligt lottad jag är - vad tror folk att man är för idiot egentligen???

Och ja, jag får väl skänka min son till mig själv då eftersom att jag är ett av de där längtande paren du pratar om.
Jag har läst och skrivit på "försökt över 12 månader i flera år" och själv utretts för ofrivillig barnlöshet, och inte haft så tur som er att jag kunnat bli gravid spontant, utan vi måste få behandling. Och när behandlingarna väl lyckades så fick jag upprepade missfall.

[Anonym]

Än mindre förstår jag din reaktion när du är en av oss som har svårt att få barn. Du borde där emot förstå våra reaktioner som själv vet hur det är......

Du är ingen idiot men du skrev ett idiotiskt inlägg vill jag påstå.