Hur upplever du det, i din församling och mer generellt? (Som vanligt svarar man på vad man vill och kan och lämnar inte ut mer info än man har lust med.)
Jag är ju fortfarande sådär nyförälskad kristen, eller vad man ska säga, i vissa avseenden i alla fall, och det ar på något sätt smittat av sig på hur jag betraktar kyrkan - men på sista tiden har jag upplevt hur hårda blickarna kan vara när man betraktar varandra i kyrkan. Det har inte egentligen drabbat mig, utan det handlar mer om hur jag hör andra tala om varandra, kritiskt och granskande. Och tänk om det smittar? Tänk om jag inte lyckas hålla det ifrån mig?
En mig närstående, luttrad gammal kyrkmänniska sa nåt klokt: Trösklarna in är så låga och avslipade, och man är så välkommen så, och allt är mjukt och fint - men när man väl är inne så hårdnar det.
Just nu känner jag bara så här: Det är väldigt mycket prat om kärlek. Varför är det alltid någon annan som ska älska sin nästa? Och varför är alltid den där nästan så långt bort?? Äh, jag är frustrerad, bara. Hur gör man för att älska rakt in i församlingen?
Because I love you I will commit myself to you. http://mammanpavag.blogspot.com/
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1
Apropå hur man blir behandlad i kyrkan n:
Hur upplever du det, i din församling och mer generellt? (Som vanligt svarar man på vad man vill och kan och lämnar inte ut mer info än man har lust med.)
Jag är ju fortfarande sådär nyförälskad kristen, eller vad man ska säga, i vissa avseenden i alla fall, och det ar på något sätt smittat av sig på hur jag betraktar kyrkan - men på sista tiden har jag upplevt hur hårda blickarna kan vara när man betraktar varandra i kyrkan. Det har inte egentligen drabbat mig, utan det handlar mer om hur jag hör andra tala om varandra, kritiskt och granskande. Och tänk om det smittar? Tänk om jag inte lyckas hålla det ifrån mig?
En mig närstående, luttrad gammal kyrkmänniska sa nåt klokt: Trösklarna in är så låga och avslipade, och man är så välkommen så, och allt är mjukt och fint - men när man väl är inne så hårdnar det.
Just nu känner jag bara så här: Det är väldigt mycket prat om kärlek. Varför är det alltid någon annan som ska älska sin nästa? Och varför är alltid den där nästan så långt bort?? Äh, jag är frustrerad, bara. Hur gör man för att älska rakt in i församlingen?
Jag har inte sett ngt av att det hårdnar faktiskt. Det finns oerhört försurnade blickar - och mer! - mellan vissa falanger inom kyrkan. Mycket handlar om att de är "de andra", och bör misstänkas ha fuffens för sig - helt i onödan. Men en del beror på att man faktiskt ser saker olika och att med vissa sådana olika saker får itne båda plats. Även om jag tycker att de borde få det.
I mitt sammanhang ser jag väldigt litet av det - men jag ha en vän som är med i missionsprovinsens ledning och som säger att där finns oerhört mycket sår och därför oro och misstänksamhet. En del av dem som är med där har blivit andligt misshandlade. Oerhört svårknäckt nöt - för den handlar om det organisatoriska förtrycket - och är ngt man inte kan reda upp själv.
Men det mesta kan man göra själv - elelr det viktigaste ändå - och det är just att börja älska sin nästa "nu när han vållar besvär" (Hjälp mig att bedja av hjärtat var det där från). Jag tror att man får tänka som Benedikt - i cirkalr - att jag är satt här i det här sammanhanget och får älda de som är närmast och så långt det räcker. En väldigt svår grej är när man märker att ngn av dem man älskar gör ngt som skadar, den själv elelr andra . paulus säger att vi ska tillrättavisa varandra i Kristi kärlek - men där går man så lätt bet och vrålar åt varandra i sin egen vrede. Samtidigt hör det nog till kärleken- om det bara finge funka!
Fast jag begriper inte det där med låga tröslkar och hårdnande och undrar litet vad personen har råkat på. Kyrkan är en del av livet och det är itne inbakat i Ahlgrensfluff?
3
Jag har inte sett ngt av att det hårdnar faktiskt. Det finns oerhört försurnade blickar - och mer! - mellan vissa falanger inom kyrkan. Mycket handlar om att de är "de andra", och bör misstänkas ha fuffens för sig - helt i onödan. Men en del beror på att man faktiskt ser saker olika och att med vissa sådana olika saker får itne båda plats. Även om jag tycker att de borde få det.
I mitt sammanhang ser jag väldigt litet av det - men jag ha en vän som är med i missionsprovinsens ledning och som säger att där finns oerhört mycket sår och därför oro och misstänksamhet. En del av dem som är med där har blivit andligt misshandlade. Oerhört svårknäckt nöt - för den handlar om det organisatoriska förtrycket - och är ngt man inte kan reda upp själv.
Men det mesta kan man göra själv - elelr det viktigaste ändå - och det är just att börja älska sin nästa "nu när han vållar besvär" (Hjälp mig att bedja av hjärtat var det där från). Jag tror att man får tänka som Benedikt - i cirkalr - att jag är satt här i det här sammanhanget och får älda de som är närmast och så långt det räcker. En väldigt svår grej är när man märker att ngn av dem man älskar gör ngt som skadar, den själv elelr andra . paulus säger att vi ska tillrättavisa varandra i Kristi kärlek - men där går man så lätt bet och vrålar åt varandra i sin egen vrede. Samtidigt hör det nog till kärleken- om det bara finge funka!
Fast jag begriper inte det där med låga tröslkar och hårdnande och undrar litet vad personen har råkat på. Kyrkan är en del av livet och det är itne inbakat i Ahlgrensfluff?
Jag har upplevt lite olika i olika samfund. Tex. i den församling jag var med i först (sv kyrkan) så upplevde jag tröskeln att gå dit som låg men tröskeln var jättehög att bli en del av gemenskapen. I de frikyrkor jag besökt har jag upplevt saken tvärt om. Det var en rätt hög tröskel för första besöket (för mig) men sen fanns ingen tröskel för att komma med i en gemenskap. Det där tror jag är olika hur man upplever och jag vet inte om det är svar på det du frågade efter.
Jag har inte upplevt det du talar om i nån större utsträckning. Visst finns det människor som inte går ihop så bra, men i min förra församling var det en förlåtande attityd, utan att säga för mycket.
Däremot upplever jag det som mer gnissel mellan samfund och mellan falanger inom samfund. Där är orden hårda och ofta för hårda med för lite förståelse. Från alla håll. Ekumenik tror jag vi alla kan bli bättre på om vi respekterar våra olikheter och fokuserar på våra likheter.
4
Jag har upplevt lite olika i olika samfund. Tex. i den församling jag var med i först (sv kyrkan) så upplevde jag tröskeln att gå dit som låg men tröskeln var jättehög att bli en del av gemenskapen. I de frikyrkor jag besökt har jag upplevt saken tvärt om. Det var en rätt hög tröskel för första besöket (för mig) men sen fanns ingen tröskel för att komma med i en gemenskap. Det där tror jag är olika hur man upplever och jag vet inte om det är svar på det du frågade efter.
Jag har inte upplevt det du talar om i nån större utsträckning. Visst finns det människor som inte går ihop så bra, men i min förra församling var det en förlåtande attityd, utan att säga för mycket.
Däremot upplever jag det som mer gnissel mellan samfund och mellan falanger inom samfund. Där är orden hårda och ofta för hårda med för lite förståelse. Från alla håll. Ekumenik tror jag vi alla kan bli bättre på om vi respekterar våra olikheter och fokuserar på våra likheter.
Det där att det kan var svårt att komma med i gemenskapen i många svk förs håller jag med om. kanske är det för att den är litet luddigare i kanterna än i en frikyrka och kanske för att det kommer en del som vill vara där anonymt. (Är det OK kan man fråga sig - de kanske behöver det en tid - men sedan tror jag verkligen attt man behöver gemenskapen.).
jag hade tur och kom in via kör+ en studentdiakonissa som verkligen jobbade på att bryta upp kyrkkaffekotterier. Tänk vad det kan göra! Men jag vet mpnga som tycker att det tog evigheter att komma med i vår försgemenskap. Och jag fattade inte att de inte tyckte att de var med! Bönegrupper är en bra väg nu - för den gudstjänstfirande församlingen är så stor att det är svårt att se nya.
5
Det där att det kan var svårt att komma med i gemenskapen i många svk förs håller jag med om. kanske är det för att den är litet luddigare i kanterna än i en frikyrka och kanske för att det kommer en del som vill vara där anonymt. (Är det OK kan man fråga sig - de kanske behöver det en tid - men sedan tror jag verkligen attt man behöver gemenskapen.).
jag hade tur och kom in via kör+ en studentdiakonissa som verkligen jobbade på att bryta upp kyrkkaffekotterier. Tänk vad det kan göra! Men jag vet mpnga som tycker att det tog evigheter att komma med i vår försgemenskap. Och jag fattade inte att de inte tyckte att de var med! Bönegrupper är en bra väg nu - för den gudstjänstfirande församlingen är så stor att det är svårt att se nya.
Jag har aldrig "fastnat" i kyrkan för jag har aldrig upplevt den där gemenskapen och värmen som så många berättar om, jag tror att det har att göra med ens egen mjukhet och värme hur man både ser och upplever omgivningen samt hur omgivningen behandlar dig på grund av hur hård eller mjuk du är.
Alltså, för dig är det så som du upplever det men du anar också du att det finns även en mer världslig del av människorna även i kyrkogemenskapen. Människorna lämnar inte sin skvallerlust och mindervärdeskänslor i trapphuset när de går in i kyrkan, jag tror att alla försöker visa upp sina bästa sidor och även odla dem i kyrkogemenskapen (bli bättre människor) men att alla sprickor ibland blir synliga ändå.
Sen är det också så att individerna i gemenskapen har förutom olika personligheter även olika mognadsgrad inom sin tro och syn på världen och sina medmänniskor.
Så svaret på din fråga är att du ska fortsätta som du gjort för som präst och ledare sätter man mönstret inom sin församling och alla runt dig vet vad du förväntar dig av deras uppförande; och de kommer att vilja vara dig till lags.
6
Jag har aldrig "fastnat" i kyrkan för jag har aldrig upplevt den där gemenskapen och värmen som så många berättar om, jag tror att det har att göra med ens egen mjukhet och värme hur man både ser och upplever omgivningen samt hur omgivningen behandlar dig på grund av hur hård eller mjuk du är.
Alltså, för dig är det så som du upplever det men du anar också du att det finns även en mer världslig del av människorna även i kyrkogemenskapen. Människorna lämnar inte sin skvallerlust och mindervärdeskänslor i trapphuset när de går in i kyrkan, jag tror att alla försöker visa upp sina bästa sidor och även odla dem i kyrkogemenskapen (bli bättre människor) men att alla sprickor ibland blir synliga ändå.
Sen är det också så att individerna i gemenskapen har förutom olika personligheter även olika mognadsgrad inom sin tro och syn på världen och sina medmänniskor.
Så svaret på din fråga är att du ska fortsätta som du gjort för som präst och ledare sätter man mönstret inom sin församling och alla runt dig vet vad du förväntar dig av deras uppförande; och de kommer att vilja vara dig till lags.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
