Vilket fint initiativ! Jag har ett bekymmer som jag inte kan komma runt när det gäller min 16-åriga son. Han är så himla avig och butter och dissar mig vad jag än gör. Han kommer bara till mig när han behöver pengar, är osams med sin pappa eller då han hamnat i trubbel och behöver hjälp. Vi har alltid haft en skaplig relation men nu är jag ute i kylan.
Jag blir otroligt ledsen för han är vänlig mot alla utom mig. Och då menar jag ALLA. Han ringer sin pappa och snackar dagligen. När jag ringer frågar han bara "Vad vill du?!" och så har jag två minuter på mig att få fram det jag vill ha sagt. Han pratar med min särbo och är supertrevlig när han är här men när vi (han och jag) blir ensamma så stänger han in sig på rummet.
Usch, jag tycker att det är så jobbigt att jag inte ens vill försöka umgås eller prata med honom av ren självbevarelsedrift. Jag blir alltid så ledsen. Vid något tillfälle har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka och då fattar han ingenting. Varför grinar du då? undrar han. Vad kan jag göra? Ska jag släppa den här relationen? Det är ju inte så att han blir ensam för han har ju sin pappa. Jag funderar på att strypa tillgångarna också. Inga pengar eller annat stöd om han inte skärper sig och åtminstone försöker vara vänlig även mot mig.
När andra vuxna pratar om honom så säger de att han är supertrevlig. Jo, tjena. Inte mot mig. Det gör mig ledsen.
H
Hej. Det där låter inget vidare alls! Jag blir tvungen att fråga dig om det hållit på länge. Behandlade han dig på samma sätt när han var 14-15?
Jag ska försöka komma ihåg de gånger jag kan ha behandlat mina föräldrar på det viset.
Det kan ha varit någon gång i 12-13 års åldern när jag enligt min lärare gick igenom en "förpubertet" och var allmänt deprimerad. Jag kommer ihåg att jag väste nåt otroligt mot min mor även om hon inte gjort något speciellt, och jag spelade utfrysningsleken med henne av ingen särskild anledning. Alla hormoner strömmade väl igenom kroppen och just då var det så nytt, nu mer kan man ju kontrollera det när man lärt sig en del om sig själv. Jag antar att jag använde mamma som krock-kudde eftersom jag visste hur hon reagerade och kunde ta ut mina humörsvängingar och känslor emot henne.
Mitt sätt var då att vara tyst och "utfrysa" henne, (vilket är otroligt fult och jag ångrar att jag gjorde) Mamma är ju trots allt den person man känner bäst.
Visserligen är din kille 16 år nu men men hormoner ligger säkert bakom det hela ändå. Kanske kunde han inte ta ut sina känslor tidigare, eller har han någonsin varit likadan som han är mot dig mot någon annan person. Han kanske lärt sig hur du funkar och experimenterar med hur han kan vara mot dig.
Anledningen till att han är nonchalant/tyst osv, mot dig är förmodligen för att han inte har en ANLEDNING till att höja rösten/skrika/agera hotfull mot dig. Utan han behandlar dig på detta vis för att det, enligt honom, inte ger dig en anledning till att vara arg mot honom.
Jag minns att min mor avbröt min lilla dans genom att säga åt mig på skarpen, vilket slutade i storbråk och jag skyllde allt på att "min mamma älskar inte mig!"
Det ledde till långa långa samtal, och tillslut blev vi vänner. Efter det slutade jag behandla henne så som jag gjort eftersom jag insätt att jag gjort fel. Det krävdes dock en väckarklocka. Jag lärde mig något och det var att jag ska vara tacksam för att mamma finns och hon kommer att älska mig oavsett vad som händer.
Mitt råd är att stå upp mot din son, men du får förbereda dig på en bråkig period. Att konfrontera honom och tro att allt är över på en natt kommer inte på fråga. Han kommer att vara envis, bråkig och förmodligen jävligt ful i munnen. Men i slutändan kommer han att tacka dig. Kanske inte bokstavligt talat, men ser du en ändring så vet du också att han vet att han gjort fel och förmodligen lär han vara tacksam.
Detta är bara vad jag tror, och efter egen erfarenhet tror jag att det kommer fungera för dig!
LYCKA TILL!
Glöm inte att älska din son villkorslöst!
//Wedst