Om ca två veckor är jag/vi beräknade och om ca en vecka var det tänkt att min bästa vän och hennes man skulle få sitt första barn. På senaste kontrollen visade det sig dock att den lilla bebisens hjärta hade slutat slå och de fick åka in för igångsättning två dagar senare.
Det är så tragiskt att inga ord kan beskriva. Och mina/våra frågor nu är; hur agerar vi? Vilket stöd kan vi vara?
Och hur sjutton gör vi för att inte oroa ihjäl oss den här sista tiden..
Sorgen och saknaden efter den lilla bebisen är så vansinnigt stor. Trots att många av oss aldrig fick träffa henne.
1
Sorg (känsliga varnas) Om ca två veckor är jag/vi beräknade och om ca en vecka var det tänkt att min bästa vän och hennes man skulle få sitt första barn. På senaste kontrollen visade det sig dock att den lilla bebisens hjärta hade slutat slå och de fick åka in för igångsättning två dagar senare.
Det är så tragiskt att inga ord kan beskriva. Och mina/våra frågor nu är; hur agerar vi? Vilket stöd kan vi vara?
Och hur sjutton gör vi för att inte oroa ihjäl oss den här sista tiden..
Sorgen och saknaden efter den lilla bebisen är så vansinnigt stor. Trots att många av oss aldrig fick träffa henne.
Fy vad jobbigt . Jag blir så ledsen för deras skull.
Jag tror att det bästa är att vara öppen och rak. Tex kanske säga att det nu känns konstigt för er att ni får en bebis men inte dem - om det nu känns konstigt. Ni kan även fråga rakt ut vad din vän och hennes man skulle behöva som mest just nu. Vissa vill få vara ifred, andra vill ha stöd och sällskap och andra vill hitta på olika saker för att få tänka på annat. Att säga att man kommer stötta en vän när man själv känner sig obekväm är absolut inte rätt! Det märks ju och skapar mer problem än det löser.
Jag önskar dig lycka till och håller tummarna för att er bebis mår som en kung i magen!
2
Fy vad jobbigt . Jag blir så ledsen för deras skull.
Jag tror att det bästa är att vara öppen och rak. Tex kanske säga att det nu känns konstigt för er att ni får en bebis men inte dem - om det nu känns konstigt. Ni kan även fråga rakt ut vad din vän och hennes man skulle behöva som mest just nu. Vissa vill få vara ifred, andra vill ha stöd och sällskap och andra vill hitta på olika saker för att få tänka på annat. Att säga att man kommer stötta en vän när man själv känner sig obekväm är absolut inte rätt! Det märks ju och skapar mer problem än det löser.
Jag önskar dig lycka till och håller tummarna för att er bebis mår som en kung i magen!
Så hemskt! Vilket trauma för dem, och för er alla omkring.
Min mans bror med fru var med om samma sak för några år sedan - fast de gick över tiden några dagar när de en kväll upptäckte att barnet var väldigt stilla. Så fruktansvärt! Självklart sörjer man det barnet lika mycket som om det hade hunnit födas först.
Har inga direkta råd att ge er. Annat än att vara närvarande i den mån de vill och orkar det, lyssna, gråta med dem och finns till hands. Praktisk hjälp är alltid välkommet, men när ni själva så snart ska ha barn blir det ju svårt för er att stå för det.
Styrkekramar till er och era vänner!
3
Så hemskt! Vilket trauma för dem, och för er alla omkring.
Min mans bror med fru var med om samma sak för några år sedan - fast de gick över tiden några dagar när de en kväll upptäckte att barnet var väldigt stilla. Så fruktansvärt! Självklart sörjer man det barnet lika mycket som om det hade hunnit födas först.
Har inga direkta råd att ge er. Annat än att vara närvarande i den mån de vill och orkar det, lyssna, gråta med dem och finns till hands. Praktisk hjälp är alltid välkommet, men när ni själva så snart ska ha barn blir det ju svårt för er att stå för det.
Till ert dilemma dock... Jag tror att det bästa är att prata med dom! Jag har ofta läst om folk som gått igenom sorger och svåra sjukdomar och upplever att folk försvinner runt om dom och att det blir "tyst". Berätta hur ledsna ni är och att det känns knepigt att visa er glädje medan de har det svårt. Fråga hur de önskar göra.... Vill de kanske bli lämnade ifred ett tag? Eller kanske tvärtom, vill de ha mycket sällskap?
Er oro... ja, om man tänker rent "sannolikhets-mässigt" så är oddsen för att det ska hända era båda familjer i princip med noll. Tänk så!
Kram kram
4
Oj, vad hemskt :-(
Till ert dilemma dock... Jag tror att det bästa är att prata med dom! Jag har ofta läst om folk som gått igenom sorger och svåra sjukdomar och upplever att folk försvinner runt om dom och att det blir "tyst". Berätta hur ledsna ni är och att det känns knepigt att visa er glädje medan de har det svårt. Fråga hur de önskar göra.... Vill de kanske bli lämnade ifred ett tag? Eller kanske tvärtom, vill de ha mycket sällskap?
Er oro... ja, om man tänker rent "sannolikhets-mässigt" så är oddsen för att det ska hända era båda familjer i princip med noll. Tänk så!
Jag var med om samma sak när jag väntade min son förra året. Min bästa vän förlorade sin pojk dagen innan förlossningen satte igång av sig själv i v. 40+5. Då var jag själv i sjunde månaden. Det är ju så ofantligt svårt på många sätt. Men lite tips på agerande från dig som min vän sagt att hon uppskattat från mig kan jag ge dig. Alla är ju individuella i sin sorg. Men hon har varit väldigt glad bara av att man hör av sig och ringer. Och prata mycket om bebisen. Bekräfta henne i hennes mammaroll. Min vän blev väldigt glad när jag först gratulerade henne till den fina sonen och efteråt berättade hur ledsen jag är att han inte kunde stanna hos dom. Hon fick berätta om och om hur förlossningen var och hur hon kände/känner. Vi erbjöd också henne och hennes man att bli faddrar åt vår son. Vilket dom blev glada för. Vi har varit på graven mycket både tillsammans med dom och på egen hand. Nu skulle snart deras son fyllt 1 år. Det känns ofta som att någon fattas när vi ses och så är det ju också.
Jag har även låtit min kompis hålla min son och gråta med honom i sina armar. Han är en nöjd krabat och är trygg med henne, eftersom vi ses så ofta, så det har varit okej för oss alla. Man måste ju hela tiden känna själv hur man vill göra. Men att göra NÅGOT är det viktiga!
Och för egen del, hur ska man inte oroa ihjäl sig?? Jag blev väldigt påverkad i min egen graviditet. Men jag kunde diskutera med min man och min bm. Skrev även in denna händelse i mitt förlossningsbrev, så dom visste på förlossningen. Sen kanske det kan vara bra att faktiskt vara vaksam på kroppeoch lilla livet som växer i en. Du har ju trots allt inte så långt kvar i din graviditet. Det känns nästan inte som att det skulle behöva vara ett problem att bejaka din rädsla. Nu är situationen så här, det bästa är nog, så här nära inpå förlossningen, att bara acceptera. Även om det är svårt när en sån här sak händer...
Hoppas jag varit till någon hjälp! Lycka till med förlossning och din relation med din vän.
Elna Karin Sigrid, född 27 augusti 2009
Lars Gunnar Ebbe, född 14 augusti 2011
Jag var med om samma sak när jag väntade min son förra året. Min bästa vän förlorade sin pojk dagen innan förlossningen satte igång av sig själv i v. 40+5. Då var jag själv i sjunde månaden. Det är ju så ofantligt svårt på många sätt. Men lite tips på agerande från dig som min vän sagt att hon uppskattat från mig kan jag ge dig. Alla är ju individuella i sin sorg. Men hon har varit väldigt glad bara av att man hör av sig och ringer. Och prata mycket om bebisen. Bekräfta henne i hennes mammaroll. Min vän blev väldigt glad när jag först gratulerade henne till den fina sonen och efteråt berättade hur ledsen jag är att han inte kunde stanna hos dom. Hon fick berätta om och om hur förlossningen var och hur hon kände/känner. Vi erbjöd också henne och hennes man att bli faddrar åt vår son. Vilket dom blev glada för. Vi har varit på graven mycket både tillsammans med dom och på egen hand. Nu skulle snart deras son fyllt 1 år. Det känns ofta som att någon fattas när vi ses och så är det ju också.
Jag har även låtit min kompis hålla min son och gråta med honom i sina armar. Han är en nöjd krabat och är trygg med henne, eftersom vi ses så ofta, så det har varit okej för oss alla. Man måste ju hela tiden känna själv hur man vill göra. Men att göra NÅGOT är det viktiga!
Och för egen del, hur ska man inte oroa ihjäl sig?? Jag blev väldigt påverkad i min egen graviditet. Men jag kunde diskutera med min man och min bm. Skrev även in denna händelse i mitt förlossningsbrev, så dom visste på förlossningen. Sen kanske det kan vara bra att faktiskt vara vaksam på kroppeoch lilla livet som växer i en. Du har ju trots allt inte så långt kvar i din graviditet. Det känns nästan inte som att det skulle behöva vara ett problem att bejaka din rädsla. Nu är situationen så här, det bästa är nog, så här nära inpå förlossningen, att bara acceptera. Även om det är svårt när en sån här sak händer...
Hoppas jag varit till någon hjälp! Lycka till med förlossning och din relation med din vän.
Tack snälla för alla gulliga svar!
Vi har träffat och pratat med våra vänner flera gånger och de har hittills varit väldigt bra på att berätta hur de önskar att alla vi runtomkring beter oss.
Jag har också pratat med min BM om det som har hänt och hon har erbjudit lite extra hjärtljudskontroller, i fall jag vill. Nu har jag en väldigt aktiv liten bebis och oron är än så länge inte värre än att jag kan kontrollera den. Jag och min sambo pratar också jättemycket om det som har hänt och vår lilla bebis.
Tack igen! Alla svar värmde!
8
Tack snälla för alla gulliga svar!
Vi har träffat och pratat med våra vänner flera gånger och de har hittills varit väldigt bra på att berätta hur de önskar att alla vi runtomkring beter oss.
Jag har också pratat med min BM om det som har hänt och hon har erbjudit lite extra hjärtljudskontroller, i fall jag vill. Nu har jag en väldigt aktiv liten bebis och oron är än så länge inte värre än att jag kan kontrollera den. Jag och min sambo pratar också jättemycket om det som har hänt och vår lilla bebis.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
. Jag blir så ledsen för deras skull.
