Hm, känner mig lite låg och orolig såhär 4 veckor före bebis... behöver få uttrycka mig bara. Läs inte om ni inte har gott om tid...
Denna bebis, nr 3, var inte planerad utan kom som en överraskning, för att inte säga chock, lite tätt inpå nr 2 (som just blivit 18 mån). Det tog lång tid i början att alls acceptera att jag var gravid. Men jag trodde helt säkert att jag vid det här laget, så sent i graviditeten, skulle ha kommit mycket längre i min bearbetning av detta.
Men till min egen oro känner jag fortfarande dessa känslor komma över mig ibland och det är inte roligt! Jag kan fortfarande känna att jag inte fullt ut accepterat att det verkligen blev såhär - mitt liv tog lite annan vändning och det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag var så helt inställd på att vi skulle ha två barn, vi var helt överens om det, och vi har en pojke och en flicka, allt man kan önska. Lillan är fortfarande min "bebis" och det känns som att det räcker för mig. Det känns hemskt att hon så snart ska knuffas undan från min famn för att det kommer någon annan - någon som jag inte hade tänkt mig!
Jag skäms så hemskt för dessa känslor, och jag är rädd att de ska påverka det nya barnet, att det inte ska känna sig älskat och välkommet. Jag är rädd att mina känslor, när de nu har hållit i sig såhär länge, mycket längre än jag trodde, kommer att hålla i sig även efter att barnet är fött. Att jag ska titta på denna stackars oskyldiga lilla varelse och tänka "du skulle inte ha funnits".
Jag är så kluven, för självklart har jag under månaderna som gått också knutit an till bebisen, längtat efter den, köpt kläder till den. Bebisar är ju det bästa som finns och jag vet att det är en gåva att få ett barn till. Och jag vet att när det kommer en ny människa så börjar man relatera till den och då försvinner det abstrakta och man lever i nuet. jag försöker hålla fast vid att det ska bli så.
Men oron finns där att jag inte sak kunna ta till mig barnet och att det ska ta skada för livet av mina vacklande känslor. En rädsla för att jag ska bli en sur och grinig morsa som aldrig är riktigt glad utan mest klagar på barnen, fast de finns till på grund av mig...
En massa dum oro, kort sagt. Som jag blir ledsen av. Som jag hoppas ska gå över - för jag vill självklart få glädja mig lika mycket över det här barnet som över de två tidigare!
1
Lite oro Hm, känner mig lite låg och orolig såhär 4 veckor före bebis... behöver få uttrycka mig bara. Läs inte om ni inte har gott om tid...
Denna bebis, nr 3, var inte planerad utan kom som en överraskning, för att inte säga chock, lite tätt inpå nr 2 (som just blivit 18 mån). Det tog lång tid i början att alls acceptera att jag var gravid. Men jag trodde helt säkert att jag vid det här laget, så sent i graviditeten, skulle ha kommit mycket längre i min bearbetning av detta.
Men till min egen oro känner jag fortfarande dessa känslor komma över mig ibland och det är inte roligt! Jag kan fortfarande känna att jag inte fullt ut accepterat att det verkligen blev såhär - mitt liv tog lite annan vändning och det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag var så helt inställd på att vi skulle ha två barn, vi var helt överens om det, och vi har en pojke och en flicka, allt man kan önska. Lillan är fortfarande min "bebis" och det känns som att det räcker för mig. Det känns hemskt att hon så snart ska knuffas undan från min famn för att det kommer någon annan - någon som jag inte hade tänkt mig!
Jag skäms så hemskt för dessa känslor, och jag är rädd att de ska påverka det nya barnet, att det inte ska känna sig älskat och välkommet. Jag är rädd att mina känslor, när de nu har hållit i sig såhär länge, mycket längre än jag trodde, kommer att hålla i sig även efter att barnet är fött. Att jag ska titta på denna stackars oskyldiga lilla varelse och tänka "du skulle inte ha funnits".
Jag är så kluven, för självklart har jag under månaderna som gått också knutit an till bebisen, längtat efter den, köpt kläder till den. Bebisar är ju det bästa som finns och jag vet att det är en gåva att få ett barn till. Och jag vet att när det kommer en ny människa så börjar man relatera till den och då försvinner det abstrakta och man lever i nuet. jag försöker hålla fast vid att det ska bli så.
Men oron finns där att jag inte sak kunna ta till mig barnet och att det ska ta skada för livet av mina vacklande känslor. En rädsla för att jag ska bli en sur och grinig morsa som aldrig är riktigt glad utan mest klagar på barnen, fast de finns till på grund av mig...
En massa dum oro, kort sagt. Som jag blir ledsen av. Som jag hoppas ska gå över - för jag vill självklart få glädja mig lika mycket över det här barnet som över de två tidigare!
Vad tråkigt att känna så när den lilla/lille snart är här..
Kan du gå och prata med något proffs om detta?
Tror att det är bra att prata av sig med någon oberoende, som inte fördömer eller så.
Jag tror precis som du att det blir annorlunda när den nya bebisen väl kommer ut. Du kanske kan se din dotters roll som storasyster istället för familjens bebis?
Är det det dåliga samvetet mot din dotter som gör att du känner så här? Är du rädd för att älska henne mindre när det kommer en ny?
Nu babblar jag på som jordens amatörpsykolog.. Men jag tror att det är viktigt att du bearbetar dessa känslor och får ord på vad detta egentligen handlar om för din egen skull.
Lycka till!
2
Vad tråkigt att känna så när den lilla/lille snart är här..
Kan du gå och prata med något proffs om detta?
Tror att det är bra att prata av sig med någon oberoende, som inte fördömer eller så.
Jag tror precis som du att det blir annorlunda när den nya bebisen väl kommer ut. Du kanske kan se din dotters roll som storasyster istället för familjens bebis?
Är det det dåliga samvetet mot din dotter som gör att du känner så här? Är du rädd för att älska henne mindre när det kommer en ny?
Nu babblar jag på som jordens amatörpsykolog.. Men jag tror att det är viktigt att du bearbetar dessa känslor och får ord på vad detta egentligen handlar om för din egen skull.
Lycka till!
Tack för svar. Jag tänker nog att jag ska ta upp detta med min BM som jag träffar nästa v igen. Får se vad hon säger.
Som sagt, det är inte hela tiden jag känner såhär, men bara att det fortfarande händer, att det dyker upp då och då, tycker jag är tillräckligt jobbigt... fast man är ju rätt så hormonell också så det kanske har med det att göra?
3
Tack för svar. Jag tänker nog att jag ska ta upp detta med min BM som jag träffar nästa v igen. Får se vad hon säger.
Som sagt, det är inte hela tiden jag känner såhär, men bara att det fortfarande händer, att det dyker upp då och då, tycker jag är tillräckligt jobbigt... fast man är ju rätt så hormonell också så det kanske har med det att göra?
Som Järvajossan råder låter bra tycker jag. Sen är vi ju på upploppet, mindres stresståliga, mera hormoniella, och oroliga även om allt känns bra. Det är ju en stor omställning på sätt och vis, även om man har barn sedan tidigare, och man fylls på av dåliga skuldkänslor lättare än vanligt.
Tycker du är modig som vågar stå för dina känslor för dig själv, och oss, eftersom det ju innebär att du kommer kunna hantera det på bästa sätt. Du letar ju en väg för det.
Jag tror personligen att det kommer lösa sig vartefter, när bebisen kommit ut... Men prata med ett proffs i vilket fall som! Hoppas det känns lättare, klarare och bättre för dig snart. <3
Kram
4
Som Järvajossan råder låter bra tycker jag. Sen är vi ju på upploppet, mindres stresståliga, mera hormoniella, och oroliga även om allt känns bra. Det är ju en stor omställning på sätt och vis, även om man har barn sedan tidigare, och man fylls på av dåliga skuldkänslor lättare än vanligt.
Tycker du är modig som vågar stå för dina känslor för dig själv, och oss, eftersom det ju innebär att du kommer kunna hantera det på bästa sätt. Du letar ju en väg för det.
Jag tror personligen att det kommer lösa sig vartefter, när bebisen kommit ut... Men prata med ett proffs i vilket fall som! Hoppas det känns lättare, klarare och bättre för dig snart. <3
Det kommer gå fint!
Bra att du tar upp det med barnmorskan.. Kan du prata med din man om detta?
Det är så himla abstrakt att det är en ny liten person som ligger i magen! Och så alla hormoner, visst snurrar tankarna och känslorna!
6
Det kommer gå fint!
Bra att du tar upp det med barnmorskan.. Kan du prata med din man om detta?
Det är så himla abstrakt att det är en ny liten person som ligger i magen! Och så alla hormoner, visst snurrar tankarna och känslorna!
Hittills har jag inte pratat så mycket med min man om det. Jag har väl antytt lite, men har inte heller själv riktigt haft ord för varför jag känt mig låg. Bra att få formulera det för sig själv först! Sedan är han visserligen bra att samtala med rent generellt, men när det gäller graviditet och sånt ganska mycket en sån man som inte riktigt är så engagerad känslomässigt. Har nästan aldrig på eget initiativ känt på magen, bara när jag sagt åt honom, t ex. Går på som vanligt och fattar inte riktigt att det är på riktigt. Har varit likadant alla gånger så jag är inte förvånad, men självklart lite besviken ändå - hade behövt mer stöd, men tycker det är lite jobbigt att alltid behöva be om det och inte få det ändå. Jaha, ser man på, där fanns visst en till liten nedstämdhet att ta tag i...
Eller så ska man helt enkelt strunta i att det mesta är lite lågt just nu, och skriva upp det på graviditeten som just nu mot slutet ju är allmänt tung och jobbig.
Tack i alla fall för stöd och uppmuntrande ord!
7
Hittills har jag inte pratat så mycket med min man om det. Jag har väl antytt lite, men har inte heller själv riktigt haft ord för varför jag känt mig låg. Bra att få formulera det för sig själv först! Sedan är han visserligen bra att samtala med rent generellt, men när det gäller graviditet och sånt ganska mycket en sån man som inte riktigt är så engagerad känslomässigt. Har nästan aldrig på eget initiativ känt på magen, bara när jag sagt åt honom, t ex. Går på som vanligt och fattar inte riktigt att det är på riktigt. Har varit likadant alla gånger så jag är inte förvånad, men självklart lite besviken ändå - hade behövt mer stöd, men tycker det är lite jobbigt att alltid behöva be om det och inte få det ändå. Jaha, ser man på, där fanns visst en till liten nedstämdhet att ta tag i...
Eller så ska man helt enkelt strunta i att det mesta är lite lågt just nu, och skriva upp det på graviditeten som just nu mot slutet ju är allmänt tung och jobbig.
Hej, vad bra att du är medveten om dina känslor och sätter ord på dem. Jag kan känna igen mig lite grann för jag väntar mitt 3:e och det var inte planerat, min 2:a är 17 mån just nu. Har själv varit i kontakt med spädbarnsteamet, det brukar finnas sådana där sjukhus finns. De är väldigt bra på att bemöta o hantera anknytningsproblem bl.a. De brukar vilja att partnern följer med och oftast går man o pratar med dem efter barnet är fött. Be barnmorskan om en remiss.
8
Hej, vad bra att du är medveten om dina känslor och sätter ord på dem. Jag kan känna igen mig lite grann för jag väntar mitt 3:e och det var inte planerat, min 2:a är 17 mån just nu. Har själv varit i kontakt med spädbarnsteamet, det brukar finnas sådana där sjukhus finns. De är väldigt bra på att bemöta o hantera anknytningsproblem bl.a. De brukar vilja att partnern följer med och oftast går man o pratar med dem efter barnet är fött. Be barnmorskan om en remiss.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
