har läst svaren nedan

[mamma333]

flera gånger, vet inte vad jag ska svara. Jag försöker verkligen få till en bra kommunikation med exet. Jag vrider mej ut och in för att försöka få det att fungera.

Har haft samarbetssamtal med exet, tog upp detta med täcket och han hade inget svar på varför han inte gett sonen ett täcke, han visste inte "hur han tänkte". Tyvärr kom vi ingenstans under detta samtal. Det gav inte mycket, och intresset för yngsta finns fortfarande inte. Han tycker det räcker med att träffa yngsta sonen en timme i veckan, för han har inte mera tid....

Det gör så jävla ont (rent ut sagt) att höra min lilla kille säga "åka pappa" och syfta på att han vill åka till pappa. "xxs pappa" (xxs är storebrors namn, och syftar på att storebror är hos pappa) Jag ser att han verkligen saknar sina syskon nu varannan vecka. Han vill sova i storasysters säng, tar hennes tights och håller i handen som en snuttefilt, pratar massor om storebror. Det måste ju kännas konstigt, även om han inget annat vet.

Mötte exet häromdagen när jag lämnade storebror, exet visar ingen tillstymmelse till att hälsa på yngsta. Exet står bredvid bilen, men visar inget intresse för att yngsta sitter i bilen precis bredvid honom. Först när jag frågar om han vill träffa Lillen i helgen så säger han åt äldsta att öppna bildörren, sedan står han en meter från sonen och ropar "Hej xx/sonens namn". Som svar på frågan fick jag att han inte hade tid....

Hur kan man inte ha tid med ett av sina barn, när man redan har de andra två???? Jag förstår inte hur man kan välja bort ett av sina barn. Det hade varit bra mycket lättare om han hade struntat lika mycket i alla tre barnen....

Och samarbetssamtal kan vi inte få förrän tidigast till hösten, för vi har redan förbrukat de samtal man har rätt till enligt kommunen.... Men om vi ville kunde vi söka på nytt efter ett visst antal månader. Suck

Ville bara skriva av mig lite

[pineapple]

....välja bort bara 1 av 3 barn!! Vad säger de som lett samarbetssamtalen, har inte de ifrågasatt varför?

Förstår att det är jobbigt! Jag blir alltid lite provocerad av såna här pappor eller icke-pappor eller vad man nu kan kalla dem. Min man som var pappa (underbar pappa!) till våra 3 barn dog; han togs ifrån dem hur gärna han än hade velat vara kvar hos dem - och så finns det såna här puckon som inte fattar den gudagåva de har i sina barn och i att de får leva och se dem växa upp....!!

[krax]

jag försöker att lämna mina känslor utanför, och svarar helt lösningsfokuserat:

-kan ni sköta lämning och hämtning via skola/dagis istället, så att lillbror slipper själva separationen från syskonen? på det viset slipper han ju också se sin, på pappret, pappa.

-kan du på fler sätt skydda lillebror genom att göra det "naturligt" att syskonen åker iväg, men inte han? kanske låta bli att prata om hans pappa som "pappa". jag slänger ur mig desperata tankar kring hur den här lille gossen kan skyddas mot, ja tametusan om jag inte ska kalla det misshandeln. det är mobbning på högsta nivå. (se där, känslorna kom ändå).

du måste i än högre grad agera skyddsmur runt honom, och få honom att förstå att det är naturligt för honom att bo på en plats, och naturligt för syskonen att bo på två platser. avdramatisera, tänker jag. du måste skapa en hållbar situation utifrån det ni har, hur er verklighet ser ut, och sluta hoppas på att något annat ska ske. envisas han verkligen med att ha de större barnen varannan vecka?