Skrivet: 2012-06-27, 20:21
#1
Nu är det över (Obs! Ej för känsliga)
Vill varna känsliga läsare, innan jag börjar!!
Och så vill jag tacka er alla underbara tjejer här inne för era stöttande ord och kramar under mitt missfall! ♥
I måndags fick jag en tablett som heter Mifegyne, som skulle förbereda livmoderhalsen och avbryta grav.hormonerna. Cytotec, som jag skulle få idag, skulle få livmodern att stöta ut graviditeten.
Igår eftermiddag fick jag som mensvärk och det kom lite blod. Inga större mängder. De hade sagt på gyn att jag kunde börja blöda lite & rekommenderat att jag skulle ha binda i under dagen ifall att.
Hade läst på många ställen att missfall var ungefär som att få mens, kanske lite kraftigare.
Men jag var inte beredd på det som komma skulle.. inte det minsta!!
"Mensvärken" höll i sig under eftermiddag och kväll igår. Sen kväll, från ca 22-23 kunde jag klocka riktiga värkar. De kom med 2-3 minuters mellanrum och höll i sig i 30-60 sekunder.
Jag försökte sova, men det var omöjligt. Gick inte ens att ligga kvar i sängen...
Hade inget smärtstillande hemma (men det hade å andra sidan inte hjälp med vanliga Alvedon eller Ipren) så det var bara att försöka andas sig igenom värkarna.
Vid 3.30 kom det en hel del koagulerat blod, men värkarna kvarstod. Bytte binda och satte mig i köket. Kände bara att nåt var på G, och reste mig för att gå till badrummet... då var det som om nån öppnade en fördämning och det bara forsade ur mig. Blödde ner mig själv, köksgolvet, hallgolvet och halva badrummet. Och sen kom hela fosterblåsan ut, intakt.
Jag såg inte bebisen, jag ville inte se. Men jag vet att den låg därinne i blåsan, med vatten och allt. Allt var liksom helt.
Efter detta slutade de regelbundna värkarna att komma.. precis som efter en förlossning. Jag hade en konstant molande smärta istället, men lyckades på nåt vis ta en dusch och sanera golven och toaletten.
Satte mig lite till vid köksbordet, kände mig kallsvettig och allmänt risig. Det började göra ondare igen, så jag reste mig. Då höll jag på att svimma.. allt bara snurrade. Fy så otäckt. Antagligen en kombination av att jag förlorat mycket blod, samt att jag inte sovit på nästan ett dygn.
Det var först då jag väckte sambon, för jag blev rädd att jag skulle tuppa av på riktigt.
Tog mig in i duschen igen, och då kom moderkakan ut, ca 40 minuter efter fosterblåsan.
Och sådana kopiösa mängder både färskt och koagulerat blod.. trodde inte det var möjligt att det fanns sådana mängder!
Vid 5.15 kunde jag lägga mig lite på sängen och sluta ögonen lite. All smärta var borta, bara yrseln kvar. 5.45 var det dags att kliva upp och göra sig klar för att åka till sjukhuset.
Kom dit vid 7, och pratade med en sköterska. Eftersom det verkade som att allting kommit ut, så tyckte de att det var onödigt att ge Cytotec. Vi valde istället att avvakta tills läkarna skulle komma vid 8 och göra ett VUL för att se hur allt såg ut.
Sköterskan sa också att det är väldigt ovanligt att allt sätter igång och kommer ut av sig självt bara efter den första tabletten. Och det här med blödningen.. hon sa att de brukar prata om hur märkligt det är, men man blöder lika mycket vid ett tidigt missfall som efter en förlossning i fullgången tid.
Jag vet inte hur mycket jag förlorade, men skulle inte bli förvånad om det var en liter! Har känt mig lite yr & fått blodtrycksfall hela dagen..
Fick träffa överläkaren vid 8.30 och han gjorde ett VUL. Han kunde se att det fanns lite koagulerat blod kvar i livmodern, men det var ingenting vi behövde göra något åt. Han skickade in ett recept på tabletter (Methergin) som jag ska ta 3 ggr/dag så länge jag blöder (max 10 dagar). De hjälper livmodern att dra ihop sig snabbare och göra sig av med det sista blodet.
Jag passade på att fråga honom angående när man kan försöka igen, eftersom man läser så olika på olika håll.
Han sa att rådet att invänta en mens lever kvar sedan förr i tiden då det inte fanns ultraljud. Då var det för att vårdpersonalen skulle kunna ha koll på hur långt gången man var eftersom man utgår från sista mensens första dag.
I dagens samhälle, med UL, finns det ingen anledning att vänta på mensen om man känner sig redo mentalt.
Det här var en jobbig upplevelse. Jag trodde verkligen inte att missfall skulle vara som en förlossning, inte såpass här tidigt som jag ju ändå var i graviditeten! Trodde inte det skulle blöda så kolossalt mycket, eller att jag skulle ha riktiga värkar (inte i närheten av mensvärk!)
Men nu är det över. Och det känns skönt att kunna lägga detta bakom sig. Jag tror, och det sa sköterskan också, att det var tur ändå att jag har fött barn tidigare. Jag förstod liksom vad som hände. Kan bara tänka mig vilket trauma det hade varit om det varit första graviditeten. Fy..!
Jag kommer nu att lämna gruppen. Kikar in lite ibland och hejar på er, och jag kommer förhoppningsvis inom kort kunna lämna ett positivt besked på en ny graviditet! Siktar på ankomst april nu
Mina varmaste lyckönskningar till er alla härinne och era små pyren. Må de få må bra och växa sig stora och starka innan de äntligen kommer ut till er i januari! ♥
Kramar från mig!
