Om ni minns mig, jag som blev bedragen av min sambo.
Magen växer, jag har precis börjat uppskatta det liv jag har i min mage igen, men det blir inte samma sak. Kommer ju aldrig glömma hur denna bebis blev till. Sin pappa nästan hade snoppen i en annan tjej samtidigt.. Inte bokstavligt, men. Jag vet att det inte är min bebis fel, och jag inte kan straffa denne för det. Men kärleken för detta barn är inte detsamma som förut. Hoppas att det ändrar sig efter det är fött.
Vi går i familjeterapi och han går även hos en egen psykolog. Han försöker verkligen. Jag tror honom när han säger att han ångrar sig. Men samtidigt vet jag inte om det spelar någon roll. Tilliten? Kan den komma tillbaka? Kärleken? Finns det någon chans för den att återuppleva från min sida?
Nu har det gått 1,5 månad sen jag fick veta allt. Samtidigt som det känns så länge sen så känns det som igår. Jag gråter inte längre. Det känns som att tårarna är slut. Jag har haft en argperiod också. Nu känner jag mig bara tom och öm. Tårarna rinner när jag tänker på allt som är förstört. Allt han gjorde och på sättet han gjorde det. Jag är så rädd att jag inte kommer komma tillbaka. Jag. Den personen som jag är. Utåt kan ingen som inte vet ana. Men på insidan.. Kan aldrig på något sätt se mig som en snygg, attraktiv och intressant person. Jag har egentligen aldrig haft dåligt självförtroende, har alltid tyckt som minst att jag duger. Men inte ens det kan jag känna.
När jag ser på min kropp så slås jag av tanken av att jag förstår honom, se på mig. Fast det egentligen inte stämmer, att det inte var min kropp som var problemet. Men jag är så långt nere nu att jag tänker såna tankar om mig själv ändå. Omedvetet.
Vi har kommit så långt att vi kan prata med varandra, vara glada med vår son tillsammans. Han anstränger sig mycket, han kämpar på och säger att han aldrig kommer sluta kämpa för oss. Jag vill tro honom och någonstans gör jag nog det. Han har visat att han förändrar sig i sitt bakomliggande beteende, att han är konflikträdd och har svårt för att prata. Nu pratar han, mer och mer för varje dag.
Jag är rädd för fysiska kontakten, att jag inte kommer kunna vara sexuell med honom igen. Jag har konstigt nog velat, flera gånger och han har gjort det jag velat.. Men det har alltid slutat med att jag bryter ihop och gråter en massa. Känner mig smutsig efter att han tagit på mig och känslan att han rört vid en annan kvinna sexuellt och att jag får hennes äckel på mig, att han skulle tänka på henne när han rör mig. Hur får jag bort dom tankarna och känslorna?
Jag vill ha tillbaka min livskamrat.. Det är så tungt.
1
Hej.. Om ni minns mig.. Hej..
Om ni minns mig, jag som blev bedragen av min sambo.
Magen växer, jag har precis börjat uppskatta det liv jag har i min mage igen, men det blir inte samma sak. Kommer ju aldrig glömma hur denna bebis blev till. Sin pappa nästan hade snoppen i en annan tjej samtidigt.. Inte bokstavligt, men. Jag vet att det inte är min bebis fel, och jag inte kan straffa denne för det. Men kärleken för detta barn är inte detsamma som förut. Hoppas att det ändrar sig efter det är fött.
Vi går i familjeterapi och han går även hos en egen psykolog. Han försöker verkligen. Jag tror honom när han säger att han ångrar sig. Men samtidigt vet jag inte om det spelar någon roll. Tilliten? Kan den komma tillbaka? Kärleken? Finns det någon chans för den att återuppleva från min sida?
Nu har det gått 1,5 månad sen jag fick veta allt. Samtidigt som det känns så länge sen så känns det som igår. Jag gråter inte längre. Det känns som att tårarna är slut. Jag har haft en argperiod också. Nu känner jag mig bara tom och öm. Tårarna rinner när jag tänker på allt som är förstört. Allt han gjorde och på sättet han gjorde det. Jag är så rädd att jag inte kommer komma tillbaka. Jag. Den personen som jag är. Utåt kan ingen som inte vet ana. Men på insidan.. Kan aldrig på något sätt se mig som en snygg, attraktiv och intressant person. Jag har egentligen aldrig haft dåligt självförtroende, har alltid tyckt som minst att jag duger. Men inte ens det kan jag känna.
När jag ser på min kropp så slås jag av tanken av att jag förstår honom, se på mig. Fast det egentligen inte stämmer, att det inte var min kropp som var problemet. Men jag är så långt nere nu att jag tänker såna tankar om mig själv ändå. Omedvetet.
Vi har kommit så långt att vi kan prata med varandra, vara glada med vår son tillsammans. Han anstränger sig mycket, han kämpar på och säger att han aldrig kommer sluta kämpa för oss. Jag vill tro honom och någonstans gör jag nog det. Han har visat att han förändrar sig i sitt bakomliggande beteende, att han är konflikträdd och har svårt för att prata. Nu pratar han, mer och mer för varje dag.
Jag är rädd för fysiska kontakten, att jag inte kommer kunna vara sexuell med honom igen. Jag har konstigt nog velat, flera gånger och han har gjort det jag velat.. Men det har alltid slutat med att jag bryter ihop och gråter en massa. Känner mig smutsig efter att han tagit på mig och känslan att han rört vid en annan kvinna sexuellt och att jag får hennes äckel på mig, att han skulle tänka på henne när han rör mig. Hur får jag bort dom tankarna och känslorna?
Jag vill ha tillbaka min livskamrat.. Det är så tungt.
Fy sjutton!!
Så otroligt tungt för dig. Kan bara fantisera om hur du känner, och det räcker för mig...
Tycker du är stark som försöker och ger en andra chans! Kanske kan du glömma och förlåta - kanske kommer du fram till att du inte kan det.
Önskar dig all lycka!! Hoppas bebisen blir vändpunkten, på ett eller annat sätt!
2
Fy sjutton!!
Så otroligt tungt för dig. Kan bara fantisera om hur du känner, och det räcker för mig...
Tycker du är stark som försöker och ger en andra chans! Kanske kan du glömma och förlåta - kanske kommer du fram till att du inte kan det.
Önskar dig all lycka!! Hoppas bebisen blir vändpunkten, på ett eller annat sätt!
Usch och fy! Kan verkligen inte sätta mig in i situationen. Har, tack och lov, inte varit i din situation. Men så stark du måste vara som orkar med detta. Många styrkekramar till dig!
Jag tror dock att när du har barnet i din famn kommer du att älska det lika mycket som du älskar den son som ni har idag.
Hoppas att det reder ut sig till det bästa och att du aldrig mer ska behöva utsättas för samma ska igen!
3
Usch och fy! Kan verkligen inte sätta mig in i situationen. Har, tack och lov, inte varit i din situation. Men så stark du måste vara som orkar med detta. Många styrkekramar till dig!
Jag tror dock att när du har barnet i din famn kommer du att älska det lika mycket som du älskar den son som ni har idag.
Hoppas att det reder ut sig till det bästa och att du aldrig mer ska behöva utsättas för samma ska igen!
Jag kan tyvärr relatera till det.. är i v. 29 nu och pappan ''stack'' efter 10 veckors graviditet och försökte tvinga mig till abort, för det visade sig sen att han hade varit otrogen med 2 tjejer under en period på en månad (vi hade bara hunnit vara ett par i 3), han försöker dock inte, han super och ligger runt och lever sitt liv och säger att han är inblandad i graviditeten och vill hjälpa till och vill vara insatt i detta men han har verkligen inte gjort nånting.. han bryr sig inte, jag tror inte att han ångrar sig. Jag hoppas att han också vill ändra sig och försöka lösa allting men jag kommer heller aldrig mer lita på honom på samma sätt, skitstövlar är dom..
Även som du har jag gråtit mer än min kropp klarar av, jag har varit sur men just nu är jag bara ledsen och känner mig så ensam hela tiden, det är säkert hormonerna också men jag är helt ensam nu, utan honom. gå på läkarbesöken utan honom, verkligen inte roligt, oavsett hur mycket jag hatar jag vad han har gjort så är han pappan och jag hade hoppats på stöd men jag har gett upp hoppet om killar.
den 1a oktober väntar jag min son.
Jag hoppas att det löser sig för er i alla fall! Och gör det inte det, klarar du dig nog också
4
Jag kan tyvärr relatera till det.. är i v. 29 nu och pappan ''stack'' efter 10 veckors graviditet och försökte tvinga mig till abort, för det visade sig sen att han hade varit otrogen med 2 tjejer under en period på en månad (vi hade bara hunnit vara ett par i 3), han försöker dock inte, han super och ligger runt och lever sitt liv och säger att han är inblandad i graviditeten och vill hjälpa till och vill vara insatt i detta men han har verkligen inte gjort nånting.. han bryr sig inte, jag tror inte att han ångrar sig. Jag hoppas att han också vill ändra sig och försöka lösa allting men jag kommer heller aldrig mer lita på honom på samma sätt, skitstövlar är dom..
Även som du har jag gråtit mer än min kropp klarar av, jag har varit sur men just nu är jag bara ledsen och känner mig så ensam hela tiden, det är säkert hormonerna också men jag är helt ensam nu, utan honom. gå på läkarbesöken utan honom, verkligen inte roligt, oavsett hur mycket jag hatar jag vad han har gjort så är han pappan och jag hade hoppats på stöd men jag har gett upp hoppet om killar.
den 1a oktober väntar jag min son.
Jag hoppas att det löser sig för er i alla fall! Och gör det inte det, klarar du dig nog också
Visst minns jag dig! Skönt att höra att ni försöker gemensamt ta tag i erat liv tillsammans. Förstår att det är tungt och att det är VÄLDIGT jobbigt ibland! Jag hoppas att du har en vän som du också kan prata med detta om? Någon som du känner fullständig tillit till och som du kan ta det här med. Det är för tungt att bära själv. Kanske bäst med någon som inte är för nära involverad i erat famiiljeliv som kan stå fullständigt på "din sida".
Jag tror faktiskt att vissa har förmågan att kunna förlåta och gå vidare tillsammans. Inte alla kanske men faktiskt en del. Den enda du kan ändra på är dig själv och hur du hanterar det. Han får stå för sina förändringar. Jag hoppas verkligen att ni kan lösa det. Om inte tillsammans så i alla fall som delaktiga föräldrar till era barn.
Och du är värd mycket! Och skitsnygg är du! Glöm aldrig det! Du måste älska dig innan du kan be någon annan att göra det. Det är du värd! Styrkekramar!!!!
5
Visst minns jag dig! Skönt att höra att ni försöker gemensamt ta tag i erat liv tillsammans. Förstår att det är tungt och att det är VÄLDIGT jobbigt ibland! Jag hoppas att du har en vän som du också kan prata med detta om? Någon som du känner fullständig tillit till och som du kan ta det här med. Det är för tungt att bära själv. Kanske bäst med någon som inte är för nära involverad i erat famiiljeliv som kan stå fullständigt på "din sida".
Jag tror faktiskt att vissa har förmågan att kunna förlåta och gå vidare tillsammans. Inte alla kanske men faktiskt en del. Den enda du kan ändra på är dig själv och hur du hanterar det. Han får stå för sina förändringar. Jag hoppas verkligen att ni kan lösa det. Om inte tillsammans så i alla fall som delaktiga föräldrar till era barn.
Och du är värd mycket! Och skitsnygg är du! Glöm aldrig det! Du måste älska dig innan du kan be någon annan att göra det. Det är du värd! Styrkekramar!!!!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
