Gnäll på gift kvinna...

[gnäll]

Jag blir så trött på en del gifta kvinnor! (Elakt, jag vet) En som jag känner har startat sin semester den här veckan men vad händer? En vän till hennes man hamnar i ett personligt kristillstånd (dödsfall i familjen) och hennes man åker dit för att stötta.

Nu uppstår alltså en fullständig kris för den gifta kvinnan som inte vet hur hon ska ta hand om sina två barn, 3 och 5 år, ensam medan mannen är borta. Ett stort "Men vi då?" infinner sig och samtidigt som hon talar omför oss i omgivningen hur otroligt fantastisk hennes man är som hjälper sin vän, vill hon få alla i närheten att förstå vilken pärs det var för henne att "plötsligt över en natt stå ensam med två barn". Hon hade bara en sak att göra och det var att ringa sin mamma och höra om hon fick komma dit. Så nu är hon där, men sur som en citron eftersom att semesterplanerna slogs i spillror och rätt sur på sin man, det lyser igenom.

Visst, okej, det är jobbigt för henne att den efterlängtade semestern började så dåligt.
Men för mig, som varit ensam om ansvaret dag och natt för mitt barn i flera år och fått stå för varenda semester helt ensam och aldrig kunnat ringa efter en sekunds avlastning från min mamma, så ekar det så illa i mina öron när gifta kvinnor får för sig att de "står helt ensamma" när mannen reser bort. Sådan panik att de ringer efter hjälp! Jag kanske bara är avundsjuk. Men jag tycker faktiskt att det är lite bortskämt beteende.

Min tanke var så här: vilken bra man som hjälper sin vän. Antagligen är det för en kort period, tills andra personer i vännens familj kommit på plats och kan avlösa. Då kan man väl som kvinna för höge farao ta hand om sina egna barn ensam den tid det tar tills mannen är tillbaka. Han har ju inte stuckit för alltid, vilket det plötsligt låter på den här drama-drottningen. "Jag stod över en natt helt ensam med två barn". Bah säger jag bara!

Ja, det var väl gnället. Tack för att du orkade läsa. Och ursäkta min bitterhet mot somliga gifta kvinnor.

[pineapple]

Jag kan också få spunk på såna kvinnor! Kommentaren "ensam över en natt med 2 barn" ringer väldigt illa i mina öron; jag som faktiskt verkligen blev ensam och det med 3 barn när min man hastigt avled. Tycker lika illa om kvinnor som gnäller över att de är "gräsänkor" när mannen reser bort typ två dar. Just det ordet är skitirriterande - testa änketillståndet på riktigt nån gång, det är ingen lek!

Fast sedan brukar jag tänka "saliga äro de okunniga" eller nåt, för det är ju det de är.

[Tweedy]

Män då?? Blir ni lika irriterde på dem när de råkr bli ensamma med barn en weekend om deras fru åker iväg på spa med väninnorna?

[gnäll-startaren]

Det kan du skriva upp att jag blir! Om de tycker synd om sig själva och behöver hjälp för att klara de två ansträngande dagarna utan sin fru. Eller den ansträngande veckan eller vilken tidsrymd det nu kan röra sig om. Om de dessutom vill ha omgivningens sympati om hur jobbigt de har det för tillfället. Min irritation grundar sig i att det finns vuxna människor runt om mig som tydligen anser det vara en slags gudomlig felräkning eller orättvisa om just de är tvungna att göra saker som tex ensamstående föräldrar måste göra varenda vaken minut.

Jag hade en manlig chef som en dag högtidligt sa till oss anställda: "Den här veckan är min fru bortrest och jag är den ende som har ansvar för barnen. Jag behöver gå tidigare varje dag för det är bara jag som kan hämta och lämna. Jag är som en ensamstående mamma".
Samma chef hade jag tidigare samma vår haft mina duster med, om chansen för mig att få flexa mina arbetstider för att kunna hämta mitt barn tidigare på dagis åtminstone en dag i veckan, något han hade väldigt svårt att se vitsen med. Att jag lämnade den arbetsplatsen var bland annat grundat på hans uttalande den gången och hans oförmåga att se mina behov trots att han själv tydligtvis hade samma behov när frun reste bort.

Så ja, alla som klagar på att göra det jobb som jag gör dagligen, irriterar mig. Faktiskt.

[Betty26]

Jag håller med alla som skrivit. Jag är själv lyckigt lottad att ha en man att dela föräldraansvaret med, och jag påminns om det varje gång han reser bort eller kanske blir lite sjuk eller så. Jag tar det absolut inte för givet, och säger ofta till mina kompisar som är ensamma med sina barn, antingen helt ensamma eller med mer eller mindre välfungerande ex-makar, att jag verkligen beundrar dem och försöker lära mig av dem hur man gör för att t.ex. bli mer tidseffektiv. Ibland frågar jag om det finns något jag kan hjälpa till med, och det finns det ju ibland, t.ex. sätta upp en hylla eller skjutsa eller måla något. Det har även hänt att vi passat deras barn,kanske gjort utflykter med speciellt de barn som saknar naturlig fadersgestalt, speciellt innan vi själva blev föräldrar.

Jag skulle aldrig drömma om att gnälla över att min man förstörde semestern med att ställa upp för en vän i kris! Nästa gång kan det vara jag som förlorar fotfästet!

[krax]

visst är det märkligt, det där fenomenet!
för två år sedan envisades en av mina chefer med att jag säkert ville skjuta på min sommarsemester och resa till henne, 20 mil bort, och jobba. Det ville jag inte, för det hade jag redan gjort så många gånger att jag nu hade 9 v semester att plocka ut, dessutom var jag höggravid. Jag föreslog i stället att vi kunde jobba under en av hennes semesterveckor, om det nu var så viktigt att vi sågs. "Nej, det går inte för då är jag ensam med barnen för min man är bortrest!" svarade hon förfärat. Hon vet mycket väl att jag är ensamstående, så jag sa bara "jahaja". Men hon tog aldrig upp det igen.

[pineapple]

...stör mig på, inte könet!

[Malinau]

Håller helt med dig och i sådana där lägen kan jag inte hålla tyst. Har själv varit ensamstående några år och då var det en väninna som beklagade sig över att hennes man skulle vara borta i tre dagar. "Åh, det är så jobbigt att behöva fixa allt själv", sa hon. "Jag vet", svarade jag. Det räckte. Efter det höll hon tyst till mig med sitt fjantiga gnäll i alla fall.

Bortskämt är ordet. Jisses...

[A.No.Nym]

Hm... och då borde ingen i väst klaga över huvudtaget för tänk på alla svältande barnen i u-länderna? Visst har vi det löjligt bra allihopa i Sverige om man jämför med tex Syrien men kan vi inte få gnälla lite ibland ändå?

Vad jag försöker säga är nog egentligen att vi människor anpassar oss väldigt lätta efter hur verkligheten ser ut. OM man är ensamförälder så vänjer man sig med det och lär sig hitta sin lunk och sina rutiner. Är man två som delar på ansvaret kanske man tar på sig massa mer saker som tex klassmamma eller massa annat. Om då plötsligt den ena föräldern försvinner för en kortare period så blir det en snabb förändring som är ovan att hantera. Kan vi inte unna de gifta kvinnorna att få prata av sig lite då.

Men jag tror jag förstår ung vad du menar. Visst är det frustrerande när personer om kring en inte förstår ens tuffa verklighet.Men släng bort bitterheten den förpestar bara en själv. (Själv är jag mer frustrerad över att personer om kring mig inte förstår hur tungt det är att inte ha några andra släktingar som tex mormor eller faster till sina barn)

[pineapple]

Grejen är att de får gärna klaga, men gör det inför rätt person! För att ta din jämförelse; jag skulle inte drömma om att klaga över min situation inför någon från Syrien - kanske någon som också blivit änka som jag men som dessutom bevittnade sin mans ihjälskjutning, såg sitt hus srängas i luften och som inte har mat till sig och sina barn! Då skulle jag skämmas över att gnälla!

[A.No.Nym]

OK. Du har en poäng

[Anonym gift kvinna]

...tänk ur en annan synvinkel... Hade HON kunnat göra så??? Hon är antagligen utnämnd som "huvudansvarig" i familjen och kan inte köpa pizza utan att kolla av med karln, men han kan dra om han känner för det, UTAN att rådfråga henne och förstöra DERAS semester, för att spela hjälte inför någon kompis och få en massa "cred" för det... Vem ger henne cred, som får ta hand om allt för att han valt att dumpa deras gemensamma barn på henne och dra iväg??? Snacka om att jag skulle bli frustrerad...

Jag, som numera är gift, men levde ensam med min son tills han var 10 år gammal (100% ensam) tyckte ärligt talat det var enklare att vara ensamstående på alla sätt och vis. Har en jättego man, men när jag var själv hade jag mig själv och min son att ta hand om och JAG bestämde ALLT, inga kompromisser, inga missförstånd, inga komplikationer p.g.a. olika viljor etcetera, som ju förekommer i alla förhållanden (om man inte gifter sig med sin klon, förstås...)... Jag älskar min fina man, men erkänner att jag kan längta tillbaka till ett mer okomplicerat liv, då jag styrde allt och alltid fick min vilja fram (för jag vet ju, så klart, bäst... He, he...)... och sen, ärligt talat... Hur jämnställda är vi i Sverige? Fortfarande "hjälper" de flesta män till, de har inte 50/50-ansvar i de flesta fallen... och sånt är jäkl... frusterande, vilket man också slipper när man är ensamförälder...

Hade också bättre ekonomi (tro det eller ej!), när jag var ensamförälder, för jag bodde smartare (läs: mindre, med smarta lösningar) och hade ingen bil, vilket inte behövs... och tog mycket billigare semestrar, handlade smartare m.m. Nu rullar pengarna iväg, för vi är två och lyxar till mer och jag orkar inte lika mycket som förr, då jag lagade storkok, som räckte jättelänge, för vi var två personer, inte fem personer... och det tar en massa energi att ha en relation, som ska fungera även när nyförälskelsen släppt... som jag inte behövde lägga ner när jag var själv... Så trots att jag har mycket mer pengar nu och är mycket tryggare, så läggs de på en massa onödiga saker, p.g.a. att vi är TVÅ och han vill ha mer lyxresor och prylar än mig, vilket är vanligt i förhållanden (den ena är mindre ekonomiskt än den andre), så det tar också energi...

Så, där fick ni lite feedback på vad som är BRA med att vara ensamförälder kontra gift, med risk för att jag retar upp en massa jämnställda, sjyssta karlar...

Allt är VERKLIGEN INTE negativt för att man är ensamförälder, jag hade det jättebra och allt är verkligen inte positivt med att vara två, tro mig...

Kram!