Livskris?

[Anonym]

Jag vet inte om forumet är rätt, men jag vet inte vart jag skall vända mig! Jag tror jag är i en livskris - rejäl sådan! Jag är inte deprimerad tror jag, känner mig inte nedstämd på det viset, men förmodligen nära kollaps kanske! Har haft en tuff vår som inleddes med att pappa dog, en uppslitande bouppteckning efter det. Jag började året med besök på akuten med blödande diarréer och smärtor i buken. Dessa smärtor har fortsatt och upp och ner vad gäller avföring. Jag har genomgått coloskopi, tunntarmsröntgen och datortomografi buk men inget är konstigt. Vad är det för fel? Läkarna tycker att de gjort sitt nu - kanske har de det jag vet inte? I sommar har jag haft problem med rejäl yrsel, muntorrhet, frossa, trött, hög vilopuls (105) etc. Har fått söka akut läkarvård en gång men visade inget. Vad är det som händer? Jag har rejäl dödsångest! Har aldrig upplevt något liknande i mitt liv!

Jag är fullständigt panikslagen att jag skall dö. Jag tänker egoistiskt på själva dödsögonblicket, tänk om jag mår illa (har panisk skräck för att må illa och kräkas), tänk om jag inte får luft, tänk om det gör ont - tänk om jag får panik! Jag tänker på mina tre barn 7, 11 och 13 år - de behöver sin mamma - jag vill leva med dem många år till! Jag tänker på min älskade man - hur skall han klara sig utan mig? Jag känner mig helt säker på att något är galet i min kropp. Att de inte hittar det! Jag hör vänners vänner som får cancer, hjärntumörer, hjärnblödningar osv...när är det min tur? Min senaste panik är att det är något i huvudet - cancer, försvagade blodkärl osv - därav yrsel, illamående och trötthet. Men jag vågar inte ens nämna detta för läkarna - känner mig som en hypokondriker och det är jag kanske också! Tänker att om alla prover de tar på akuten med blodvärde, sänka, osv osv så kanske något borde visa dåligt om jag hade en tumör någonstans. Men så är det nog tyvärr inte? Vågar inte ens fråga!

Detta känns helt absurt. Jag är 45 år och det känns inte som att jag skall tänka och må såhär! Jag förlorade min mamma alldeles för tidigt i just hjärnblödning, hon var knappt över 60 år! Det river upp nu...

Jag inser att jag måste söka psykologhjälp i höst för att prata om detta - kan inte leva såhär. Har precis börjat jobba efter semestern. Får panik nästan när jag inte får vara med mina barn. Känns som om jag måste vara med dem varje sekund - inte nödvändigtsvis sitta bredvid dem men vara hemma, höra dem med sin kompisar, se dem, kunna prata med dem... Men jag får ju inte hämma dem vilket jag är noga med. Jag kan inte ens bli arg på dem längre, och jag har haft ett rätt häftigt humör tidigare och kunnat bli arg när de bråkar, stökar runt eller liknande. Det finns inte på världskartan längre! Känns som jag blivit en hel annan person! Ohc detta har bara skett på några veckor egentligen - personlighetsförändringen alltså! Visserligen till det bättre kanske men ändå märkligt! Precis läst en bok "Allt mina döttrar behöver veta" eller nåt sånt, den var nog inte bra för mig. Handlade just om en kvinna som dog i cancer ohc hur hon skrev brev/dagbok till sina döttrar som de kunde läsa då hon var död. Boken rev upp massor i mig, kändes som att detta är mitt öde inom kort. Jag kommer att få lida, bli sjuk, försvinna och inte finnas med längre.

Förstår om det verkar helt galet när ni läser detta men jag mår riktigt riktigt dåligt och jag vet varken ut eller in! Jag vet inte hur jag skall bromsa detta! Jag går ju ohc känner efter hela tiden också vilket säkert ger symptom som inte ens finns i slutändan.

Tack för att ni orkade läsa! Kram!

[Sist]

Det låter som om du drabbats av panikångest. Det är en otrevlig åkomma. Men det finns bra medicinering och med hjälp av ktb bör du kunna lära dig att hantera det hela utan att det blir ångestattacker av det. Ta genast kontakt med en läkare, ring din vårdcentral om du orkar vänta på en tid några dagar. Känns det övermäktigt så åk till akuten så du kan få medicinering i väntan på vidare läkarkontakt.

[Liz*]

Jag utgår ifrån att det du lider av inte är en sjukdom då du blivit utredd av läkare och man inte har hittat något fysiskt fel på dig.

Vad jag ser av ditt inlägg är att du förlorat båda dina föräldrar och att det startat en stor rädsla i dig inför din egen död. Om du inte har en klar bild över vad som händer efter döden och inte tagit till dig någon filosofi om det och bara puttat undan eländestankarna om döden så har nu verkligheten hunnit ikapp dig och pockar på ett svar.

Ångesten uppstår när du inte vet vad du ska tro och du inte vet vad du ska göra. För vad gör man åt döden egentligen? Den bara händer helt oundvikligt och är också en symbol för vårt liv; vi har ingen kontroll över de viktigaste sakerna - födelse och död.

Du konfronterar också rädslan över sjukdom och lidande och allt det här är stora och svåra frågor som vi alla behöver få ihop en bild om för att kunna hantera det. Och vad vi tänker om det är högst individuellt, men vi behöver definitivt en filosofi om det.

Jag rekommenderar dig att tänka över vad du djupast inom känner dig, kanske läsa något klokt eller prata med någon som kan ge dig sin version. Läs gärna religion eller filosofi om de stora livsfrågorna. Känn efter om Gud finns tillhands.

Som en tanke vill jag säga att tänk hur det vore om döden inte fanns? Det vore nog ett rent helvete att vara här för jämman och göra samma saker om och om igen. Min mormor blev 94 år och hon tyckte hon var klar, hon hade gjort allt och hade inte lust med nåt mer egentligen. Så reflektera över att när man blir äldre så har man inte längre samma panikartade syn på sin tillvaro som när man är mitt i livet med små barn som behöver en så mycket.

[Anonym]

Tack för ditt svar. Ligger säkert mycket i det du skriver. Men symptomen jag utveckat är ohanterbara just nu och jag måste få någon akut hjälp. Sedan handlar det nog om som du skriver att söka någon slags svar på allt detta...men inledningsvis måste jag komma över vattenytan för att kunna andas, för det kan jag inte nu.

[Anonym]

Tack - du har nog rätt. Läkare nästa...