Sertralin - ångest

[Anonym]

Hejsan!
Jag har drabbats av någon form av utmattningssyndrom som resulterat i kraftig ångest! Detta kom i slutet av semestern - som en blixt från klar himmel med kraftig panikångest som jag åkte in akut till sjukhus med då jag trodde jag skulle dö. Inga fel hittades mer än en väldigt hög puls. Jag blev hemskickad och inget mer. Detta fortsatte under någon vecka och sedan började jag själv inse att jag hade ångest - läste en del om panikångest bl a.

Jag sökte upp Vårdcentralen, fick Sertralin och Atarax mot ångestattackerna ohc skall få träffa en KBT psykolog om några veckor. Jag började med Sertralinet, men vågade bara börja med 12,5 mg nu första veckan - läkaren rekommenderade 25 mg, men jag är livrädd för biverkningarna. Ohc de har kommit vill jag lova. Jag har ALDRIG i mitt liv mått sämre. Frågan är, hade jag mått lika dåligt utan att ha tagit tabletterna, det får jag aldrig veta!

Jag har ångest konstant, illamående, yrsel, huvudvärk, torr i munnen, hjärtklappning, synrubbningar, depression (vill bara dö, orkar inget), känner mig som jag håller på att bli tokig, vill försvinna ur min egen kropp helt enkelt!

Ataraxen jag fick mot ångesten hjälper inte ett skit - jag tar 20 mg, lugnar ner mig en stund och effekten sitter i max 1 timme sen är jag tillbaka på samma ångestnivå igen. Tar ytterligare 20 mg ohc lugnar ner mig men sen tillbaka igen efter 1 timme. Sen vågar jag inte ta fler.

Skall det vara såhär? Innerst inne vill jag inte ta de här SSRI-preparaten. Har alltid varit skeptisk till dem men denna gång kände jag att jag kanske måsta bita i det sura äpplet ohc ta något för att få ordning på min tillvaro. Att leva med panikångest ohc må skit är inget jag vill. Men trots att jag tar det lugnt, gör avstressande saker (promenerar, läser, sover, löser korsord etc) så kommer ångestattackerna varenda eviga kväll. Vad skall jag göra? Hur i hela friden skall jag få stopp på det här?

Jag har dåligt tålamod, jag vet...Men jag blir livrädd hur min hjärna och kropp reagerar! Jag har en syster som blev psykotisk när hon hamnade i en pressad situation, hon var dryga 35 år. Sen har hon hamnat i psykos till och från och äter medicin för jämnan nu. Tänk om jag hamnar där - jag är panikslagen vid bara tanken!? Jag har man ohc tre små barn - jag vill finnas för dem! Jag vill dela mitt liv med dem!

Men som jag mår nu vill jag inte ens leva! Finns det någon som varit i en liknande situation och kan ge mig lite hopp! Hjälper de här SSRI preparaten på sikt eller kan jag fixa det ändå!? Jag behöver ett ljus i denna kolsvarta tunnel!

Kram

[Anonym]

Hej! Jag har också haft panikångest och fick sertralin. Har också provat Atarax mot ångest, för mig hjälpte just Atarax, men om det inte funkar för dig tycker jag att du borde ringa läkaren och be om en annan medicin. När jag provade sertralin fick jag som du fruktansvärda biverkningar i början. Första omgången jag åt medicinen var jag runt 20 och härdade ut. Andra gången, ca fem år senare avbröt jag direkt. Fick kraftiga diarréer, smärtor i magen, yrsel, hjärtklappning och så vidare. Idag äter jag citalopram vilket fungerar bra för mig. Jag fick väldigt lite biverkningar och medicinen håller mitt mående i schack. Så jag äter medicin för jämnan men är glad över det. Sedan jag började har jag gift mig, skaffat barn och har ett till på väg. Jag tycker inte att det låter som att du fixar det själv just nu, panikångest är starkt och jag har aldrig hört någon som lyckats bota sig själv mot det. Jag känner också personer som har ätit kurer med antidepressiva och blivit bra. En bekant slutade när hon blev gravid första gången och har sedan mått fint. Antar att vi alla är olika, men prova absolut en ny medicin om du tycker att det är outhärdligt. Varma hälsningar

[Anonym]

Hejsan!
Tack för svar. När du härdade ut första gången, gick det över - hjälpte medicinen i slutändan? Är så svårt att veta om jag skall härda ut några veckor till eller byta. Det är ju inget som säger att nästa inte har biverkningar, verkar ju alltid vara så himla individuellt! Känns ju inte meningsfullt att hatta heller! Men du slutade uppenbarligen - var det för att du kände dig bra och sen kom det tillbaka eller? Usch, hur kunde livet ta den här vändningen...?

[Kungsljus]

Om du mår skit kan det verkligen vara värt att prova en annan medicin. Jag fick som sagt väldigt starka biverkningar av just Sertralin, men inte av Citalopram. MEN första gången när jag härdade ut hjälpte medicinen efter en månad ungefär. Sedan slutade jag tyvärr slutade jag efter några månader på eget bevåg, problemen kom tillbaka så småningom. Jag bara trappade ner, för jag tyckte att jag mådde bra... kanske borde ha litat mer på läkarens ordination. Hoppas att du kommer fram till något vettigt av detta. Jag tycker hur som helst inte att man ska behöva må hur dåligt som helst för att få må bättre, när det finns alternativ. Ska man behöva stå ut med vad som helst bara för att man har drabbats av panikångest? Som att det inte vore nog...

[Anonym]

Jag har nu kämpat med de här Sertralin tabletterna i 12 dagar och de värsta biverkningarna börjar nog släppa. Jag har upplevt 1½ dag utan ångest...känns märkligt! Men har fortfarande huvudvärk, yrsel, muntorr, sömnlöshet kvar.. Men jag känner mig så skör och bräcklig och nog deprimerad. Normalt när jag varit deppig innan så har jag varit ledsen, velat prata om mina känslor osv men nu är det helt annorlunda. Jag känner mig inte ledsen, men helt håglös, jag vill inte prata med nån. Saker jag normalt gillar vill jag inte göra. Jag orkar inte med att prata med nån, lyssna på nån etc. Min man och barn försöker prata med mig men jag orkar inte höra deras frågor, deras prat, deras diskussioner osv. Orkar inte höra på radio. Vill stänga in mig i en bubbla och göra inget, men samtidigt mår jag dåligt av att inte göra något, känner mig frustrerad i kroppen. Har noll och inget tålamod, blir arg och irriterad hela tiden och då på de som försöker prata med mig - vill bara skrika "låt mig va"! Jag har aldrig upplevt något liknande.
Är det medicinen eller är det jag just nu - en del av mitt tillstånd. Jag kan absolut inte sova/vila, omöjligt! Men orkar inte ta tag och göra nåt heller. Däremot joggar jag - varje dag! Har alltid sprungit, men kanske 3 ggr i veckan. Men att jogga känns som det enda jag kan göra! Vet inte om jag egentligen gör det för att jag vill eller om jag omedvetet tvingar mig till det - kan inte svara på det faktistk. Men jag mår rätt OK när jag väl joggar och det känns skönt efteråt. Jag vet ju att det tillför goda endorfiner...Men jag känner en slags frustration i kroppen och själen och jag vill inte må såhär - jag vill kunna känna vilja och lust, glädje, vilja umgås, känna gemenskap osv....Nu vill jag bara vara ensam och ha tyst omkring mig! Är detta "normalt" vid en utmattningsdepression? Tycker man hör så mkt om just trötthet och att man sover mycket, men jag kan inte sova och mår dåligt om jag lägger mig i sängen och försöker vila, det är nog någon slag ångest som kommer krypande och säkert också "duktighetssyndromet" kanske som omedvetet säger att "kom igen nu, gör nåt" - jag vet inte!
Frågan är om jag skall byta medicin, samtidigt är det ju inte säkert att nåt annat blir bättre och nya biverkningar kommer - det orkar jag liksom inte...känner mig helt maktlös. Skall till psykolog om en dryg vecka, känns som en evighet dit. Det värsta är nog frustrationen - jag vill inte må såhär och normalt brukar jag kunna "ta tag i mitt liv" men nu kan jag inte och vet inte hur jag skall agera. Skall jag tvinga mig att göra saker eller skall jag falla efter för håglösheten även om jag inte mår bra. Men inget lockar mig och allt jag skall ta mig för känns bara jobbigt och tråkigt. Moment 22....

[anne17]

Jag tror det kan vara medicinen som börjar verka och ger dessa effekter i början. Det är ju känt att man kan må dåligt av denna typ av tabletter, sämre än innan, i början av behandlingen. Det är ju t o m så att de ökar självmordsrisken något i början. Jag tycker du ska ta upp dína symptom med läkaren.