E i vecka 15+3 o e deprimerad..

[AnnaLindström]

Jag vet inte var jag ska börja så mkt .. Jag separerade från min 2 åriga sons far för 1 år o 6 mån .. Jag träffade en ny o flyttade från mitt ex på 45 mil o vi har haft vår son 2 veckor var , eftersom de e så långt emellan o allt har funkat bra fast man längtat efter trollet min flytt berodde på att jag träffat en ny o min familj bor här , e uppvuxen här


Mitt ex har haft alkohol problem o narkotika började innan vår son föddes bara då med alkohol .. Har försökt hjälpa han pga vår son o att jag vart behandlad som skit..efter att vi separerade o hade delad vårdnad så var jag alltid orolig att de skulle hända min son nått , men jag gav hans far en chans .. Men en dag ringde telefonen o hans far hade fått ett utbrott o vart tagen för misshandel narkotika o knivlagen o jag e så glad att min son var hos mig. Nu har jag han på heltid tills utredningen e klar o de e underbart, men mina tankar går hela tiden på vad som kommer hända kommer mitt ex att få ha honom igen efter 3 mån ?? Vad kommer hända?? Vad ska jag göra ?? Jag kommer inte våga låta hann åka dit så tidigt?? Inte bara detta , jag ska ha barn med min nya kille o mina hormoner e katastrofala .. Jag gnäller hela tiden på min sambo , (egentligen gör han inga fel) jag tycker jag e ful o äcklig , ser helt enkelt så vidrig ut, känner mig inte tillräcklig, rtålamodet e så kort o jag skriker på min sambo o son faster inte ska vara så.. Jag behandlar dom inte bra.. Dom e mina bästa killar o jag ska var lycklig men jag e olycklig på mig själv , e lycklig av att ha dom runt mig .. Men jag stöter bort dom o jag vill inte förlora nån utav dom .. Jag älskar dom över allt men jag e så deprimerad känns skit allt , denna graviditet har ställt till de för mig.. Min sambo försöker stötta mig till hundra men släpper inte in han .. Jag vill göra honom o min son lyckliga men vet ej om jag kan.. Nån som har varit med om detta??

Finns så mkt men blir så ledsen på mig själv så de kommer säkert mer frågor o berättelser

[Anonym_]

Men för Helv....

När man går igenom svåra traumatiska saker går man igenom olika steg. (Det är vad jag har läst och själv upplevt i alla fall.) Det vanliga är att man först bara vägrar tro att det är sant. Man blir stum av chock och vägrar inse det svåra som hänt/händer. Nästa steg är att man blir helt bedrövad av sorg, gråter, tycker livet är meningslöst, man är ful och hopplös osv. Nästa steg är att man blir arg, arg på orättvisan man utsatts för, arg på ev anklagelser, arg på dom stora skyldigheter och plikter som vräks över en, arg på idioter som inte förstår osv, osv.

Ilskan kan faktiskt vara bara bra för av ilska får du kraft. Ilskan får dig att kämpa vidare och ta tag i livet igen.TYVÄRR!!! finns det terapuefter som så gärna vill droga ner en när man är ledsen. Det kanske är bra om man funderar på självmord men inte annars anser jag. (Tvärt om kan det bli ett osunt beroende om en person behöver någon att trösta för att känna sig behövd.) Vad jag tror att du behöver är att bli arg. Våga bli förbannad! Lite sunt Djävlar anamma. Genom att fräsa ifrån kommer du dessutom få tillbaka din självrespekt.

Ursäkta men jag blir faktiskt riktigt ARG när jag läser ditt inlägg och inser att vi kvinnor blivit så matade med hur viktiga pappor är att vi ens för en sekund överväger att inte skydda våra barn från en kriminell missbrukare!!!!!!!!!! Ursäkta men det här är ett klockrent fall då du ska ha ensam vårdnad och pappan 0-umgänge. Du har inte bara en stor möjlighet att få ensam vårdnad jag tycker också du har en stor skyldighet att skydda ditt barn. För det 2:a så har växelvis boende alltid varit under förutsättning att föräldrarna bor någorlunda nära varandra. 45 mil är INTE nära. OK det kanske är synd om ditt ex, snyft, snyft, ditt ex kanske behöver hjälp men det är INTE ditt ansvar eller jobb att ta hand om honom. Du har däremot ett ansvar för att 1 ta hand om dig själv 2 ta hand om dina barn!

Snälla rara bli ARG och skaffa genast ensam vårdnad och hela umgänget för ditt barn. Jag hå¨ller tummarna.