I början på sommaren fick jag ett tidigt missfall. Det drog ut på tiden innan det var helt avklarat, men jag behövde i alla fall inte skrapas.
Nu är jag gravid igen.
I torsdags testade jag plus efter att mensen varit sen sedan i måndags. Så jag är bara i v 4+5 idag.
Men jag vågar inte vara glad.
Idag satte molvärken fart och det känns i ryggen och jag fasar för att gå på toaletten och kanske behöva se rosa på pappret eller segslemmiga flytningar...
I alla fall så har jag tagit ett beslut. Så hur det än går med den här graviditeten så har jag två alternativa framtider. Det känns skönt.
Men hugaligen så jobbigt det är att inte våga glädjas...vill egentligen bara stänga in mig och vänta tills jag vet på riktigt...
1
Gravid igen. I början på sommaren fick jag ett tidigt missfall. Det drog ut på tiden innan det var helt avklarat, men jag behövde i alla fall inte skrapas.
Nu är jag gravid igen.
I torsdags testade jag plus efter att mensen varit sen sedan i måndags. Så jag är bara i v 4+5 idag.
Men jag vågar inte vara glad.
Idag satte molvärken fart och det känns i ryggen och jag fasar för att gå på toaletten och kanske behöva se rosa på pappret eller segslemmiga flytningar...
I alla fall så har jag tagit ett beslut. Så hur det än går med den här graviditeten så har jag två alternativa framtider. Det känns skönt.
Men hugaligen så jobbigt det är att inte våga glädjas...vill egentligen bara stänga in mig och vänta tills jag vet på riktigt...
Förstår precis din rädsla, livrädd varje gång man går på toa för att hitta blodstrimmor, eller när man helt plötsligt får en känsla av att det börjat blöda och man inte är på toa...eller alla mardrömmar om missfall som kom.
Efter ett tidigare missfall var jag i princip samma situation som dig i somras när jag plussade i april...vi tog dag för dag och vågade såklart inte hoppas på att det den lilla lilla skulle stanna kvar, kändes så skört... inför ultraljudet i v. 18 var vi sjukt nervösa, jag trodde då inte att det fanns något därinne, hade inte känt några fosterrörelser och magen syntes knappt heller.
Men det gick bra, nu är jag i vecka 22+3 och känner buffar från barnet varje dag. Men rädsla finns kvar såklart, för förlossningen och tänk om det ändå är något fel på barnet... jag och min sambo pratar om det men vi har ännu inte börjat köpa grejer eller planera alltför mycket. Jag tittar fascinerat på dem som börjar skaffa grejer redan innan vecka tolv och berättar för hela världen att de väntar barn...
Lycka till, du är inte ensam med dina rädslor.
2
Förstår precis din rädsla, livrädd varje gång man går på toa för att hitta blodstrimmor, eller när man helt plötsligt får en känsla av att det börjat blöda och man inte är på toa...eller alla mardrömmar om missfall som kom.
Efter ett tidigare missfall var jag i princip samma situation som dig i somras när jag plussade i april...vi tog dag för dag och vågade såklart inte hoppas på att det den lilla lilla skulle stanna kvar, kändes så skört... inför ultraljudet i v. 18 var vi sjukt nervösa, jag trodde då inte att det fanns något därinne, hade inte känt några fosterrörelser och magen syntes knappt heller.
Men det gick bra, nu är jag i vecka 22+3 och känner buffar från barnet varje dag. Men rädsla finns kvar såklart, för förlossningen och tänk om det ändå är något fel på barnet... jag och min sambo pratar om det men vi har ännu inte börjat köpa grejer eller planera alltför mycket. Jag tittar fascinerat på dem som börjar skaffa grejer redan innan vecka tolv och berättar för hela världen att de väntar barn...
Lycka till, du är inte ensam med dina rädslor.
Tack snälla för ditt svar och stort GRATTIS till dig och det växande pyret i magen :-)
Jag har ett gäng ungar sen innan och jag är så innerligt tacksam för dem och all kärlek och lycka. Därför kom missfallet i somras som lite av en "chock". För hur jag än försökt förbereda mig under de andra graviditeterna på att det kan gå åt skogen, så har det ju liksom inte gjort det. Då. Och när jag nu varit med om det en gång, så känns med ens allt så väldigt osäkert och som att gå på ett stort gungfly där jag inte riktigt får fotfäste. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända. Att ingenting är säkert. Det var nog mest det missfallet innebar - en smärtsam insikt i att det faktiskt inte går vägen alla gånger. Och jag som "alltid" berättat väldigt tidigt (förutom med första Barnet, då vågade jag inte, förutom till min närmaste familj), känner nu hur jag krymper världen och inte ens har vågat berätta för mina föräldrar ännu.
I alla fall. Nu längtar jag efter att få veta hur allt blir. Och kanske kanske kan jag äntligen få berätta för mina små fast stora att de skall få ett litet syskon. Det var några år sen sist, så det känns lite pirrigt...
Återigen, TACK för din respons. Det värmde :-)
3
Tack snälla för ditt svar och stort GRATTIS till dig och det växande pyret i magen :-)
Jag har ett gäng ungar sen innan och jag är så innerligt tacksam för dem och all kärlek och lycka. Därför kom missfallet i somras som lite av en "chock". För hur jag än försökt förbereda mig under de andra graviditeterna på att det kan gå åt skogen, så har det ju liksom inte gjort det. Då. Och när jag nu varit med om det en gång, så känns med ens allt så väldigt osäkert och som att gå på ett stort gungfly där jag inte riktigt får fotfäste. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända. Att ingenting är säkert. Det var nog mest det missfallet innebar - en smärtsam insikt i att det faktiskt inte går vägen alla gånger. Och jag som "alltid" berättat väldigt tidigt (förutom med första Barnet, då vågade jag inte, förutom till min närmaste familj), känner nu hur jag krymper världen och inte ens har vågat berätta för mina föräldrar ännu.
I alla fall. Nu längtar jag efter att få veta hur allt blir. Och kanske kanske kan jag äntligen få berätta för mina små fast stora att de skall få ett litet syskon. Det var några år sen sist, så det känns lite pirrigt...
Ja man får verkligen en insikt om hur otroligt osäkert det kan vara, hur oerhört fantastiskt det är att det lilla verkligen fastnar och blir ett helt barn. Efter vårt missfall blev jag också förvånad över min egen reaktion, hur ledsen jag (och min sambo) blev, hur hårt vi tog det hela, att vi kunde sörja något som vi aldrig ens haft, förväntningar och förhoppningar och glädjen som grusade. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Det var väldigt tungt då men vi tog oss igenom det tillsammans och jag tror faktiskt att vi kom starkare ur det, om inte förde det oss närmare varandra (trots att vi har tio år tillsammans bakom oss). Hur mycket man än försöker förbereda sig för ett missfall så tror jag inte att det går, det blir nog alltid en chock.
Kram.
4
Ja man får verkligen en insikt om hur otroligt osäkert det kan vara, hur oerhört fantastiskt det är att det lilla verkligen fastnar och blir ett helt barn. Efter vårt missfall blev jag också förvånad över min egen reaktion, hur ledsen jag (och min sambo) blev, hur hårt vi tog det hela, att vi kunde sörja något som vi aldrig ens haft, förväntningar och förhoppningar och glädjen som grusade. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Det var väldigt tungt då men vi tog oss igenom det tillsammans och jag tror faktiskt att vi kom starkare ur det, om inte förde det oss närmare varandra (trots att vi har tio år tillsammans bakom oss). Hur mycket man än försöker förbereda sig för ett missfall så tror jag inte att det går, det blir nog alltid en chock.
Och idag började jag blöda. Nästan på exakt samma dag som förra gången.
Orkar inte känna efter.
Visserligen slipper jag tänka på vissa saker som oroat mig nu. Men jag har ändå en del tuffa beslut att fatta. Bläk.
Stort lycka till till dig och tack för dina svar återigen!!
5
Och idag började jag blöda. Nästan på exakt samma dag som förra gången.
Orkar inte känna efter.
Visserligen slipper jag tänka på vissa saker som oroat mig nu. Men jag har ändå en del tuffa beslut att fatta. Bläk.
Stort lycka till till dig och tack för dina svar återigen!!
Men... åh, så tråkigt.
Ta hand om dig och era barn och tillåt dig att vara ledsen.
Kram.
6
Men... åh, så tråkigt.
Ta hand om dig och era barn och tillåt dig att vara ledsen.
Kram.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
