Vår äldsta dotter !

[Anonym]

Hittade detta forum och kände direkt att här platsar mitt inlägg
Vår äldsta dotter som nu är 15 år misshandlas psykiskt av sin egen pappa. Dessutom mår jag jättedåligt av detta för jag ser att hon inte förtjänar detta. J är en gullig tjej som har haft samma kille i snart 2 år. J är med i skolans grupp kamratstödjare och det blir man inte hur som helst. Ändå säger pappan att hon har en attityd. Hon skall lyda osv. Han kan inte släppa ett dugg på sina regler. Så fort hon säger något så har han en synpunkt om det och oftast slutar det i en vild diskussion eller att han säger till henne att hålla käften. Och om hon då säger till honom att han inte får säga så till henne så vips, hon har en attityd ! Jag kör en annan linje och försöker att vara lite mera pedagogisk, men då får jag höra att jag skyddar henne. Detta har eskalerat under de senaste månaderna och nu är det så illa att de inte pratar med varandra. Enda gången de pratar är när han försöker att göra sig lustig för han försöker att visa en god ton när pojkvännen är hos oss. Och om hon då blir sur så är hon ( över ) känslig, men hans lustiga försök till skämt är inte ett dugg roliga och i många fall kränkande. De andra yngre barnen får ofta sin beskärda del och blir kallade dumskallar och allt möjligt. Fortfarande så "lyder" de så än så länge är det inget problem, men jag tror att det snart blir det med vår näst äldsta som är 12 år. Det gör så ont i mitt hjärta att se detta och ibland tar jag fram bilder från när ( och nu gråter jag ) J var liten och han satt med henne i sin famn och hon var hans allt. Hur kan han behandla henne som han gör nu ? Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Gudarna skall veta att jag har försökt att prata med dem båda, men det blir inte bättre. Pappa säger alltid att om J ändrar sin attityd så är det inga problem. J har alltid taggarna utåt eftersom hon vet att Pappa aldrig säger något snällt till henne och då slutar det alltid illa. J och jag har en helt annan relation och kommer bra överens. J var med för 1 år sedan när vår yngsta föddes och det förtroendet ger man bara till någon som man verkligen tycker om och värdesätter. Tror att vi kom varandra ännu närmare varandra efter det och relationen mellan J och den lilla är dessutom speciell. J är ofta barnvakt, både när vi ber henne och på eget initiativ. Jag skall rätta detta och säga att jag ber henne, men Pappa ger order om att hon skall se efter henne. Han ser inte hur ofta hon har den lilla och uppskattar det inte heller och J känner sig aldrig uppskattad av sin Pappa. Jag ser till att visa uppskattning ofta för J är verkligen värdefull och underbar. J är som sagt 15 år och har varit full 1 gång, röker inte och är i stort sett aldrig ute på helgerna och hittar på en massa. Avslutar här och hoppas att någon kan ge mig råd och tala om för mig vad jag skall göra för varken jag eller J orkar ha det så här

[Anonym]

Om jag förstår rätt så lever ni ihop du och pappan. Vill du göra det? Leva ihop med en man som kränker era barn är min första tanke.
Det är alltid på den vuxnas ansvar hur relationen med barnen är. Ett barn har inte alls samma möjlighet att förstå handling och konsekvens (däremot är det inte sagt att man ska acceptera vad som helst bara för man är vuxen).
Nån form av samtalsterapi för dem båda?Förutsättningslöst från båda håll för att få hjälp att hitta sätt i vardagen som fungerar.

Själv valde jag att gå när jag levde ihop med en man som kränkte mitt ena barn. Inget det barnet gjorde var gott nog och han såg aldrig de goda sidorna, tog bara upp de dåliga. Jag kan se hur de här åren utan ofta förekommande skäll och kränkningar har gjort att mitt barn vuxit och såren har läkt. För mig var det absolut bästa beslutet att skiljas trots att det splittrade familjen.