om det är en depression eller ej är jättesvårt att säga eftersom dina hormoner rasar igenom din kropp nu i slutet av graviditeten.
och hjälp mig!...det är nåt jag också känner av varje dag.
jag är orolig för att min sambo inte orkar mycket längre.
jag sover mycket och är ändå trött.
så sambon får ta över mycket av vardagens enkla saker.
jag orkar inte dammsuga mer än nedervåningen sen är jag helt slut, jobbiga sammandragningar osv...
mina yngsta dotters rum är stökigt för tillfället och det ligger nog fler leksaker på golvet än i lekbackarna när hon lekt färdigt.
så min äldsta dotter får hjälpa till att städa sin lillasysters rum.
jag är inte alls nöjd med hur min kropp ser ut just nu och därav har svartsjukan kommit smygande också.
rädslan för att min sambo inte ska tycka att jag är attraktiv osv...
jag blir ganska ofta ledsen över småsaker som egentligen inte spelar nån roll.
jag är nojjig över saker och övertänker det mesta till den punkt då jag nästan tror att jag håller på att bli knäpp.
det är så mycket som händer i kroppen och trots att detta blir mitt tredje barn så håller jag på att planera för en förändring som kommer ändra på hela min familjs vardag.
jag börjar bli orolig att jag kanske inte kommer hinna med allt som mina döttrar behöver av mig.
jag har mått bra, rent psykiskt, under graviditeten....men nu tror jag att jag håller på att bli rent knäpp...
jag har lidit av depressioner i perioder sedan 10 år tillbaka och har lärt mig att känna igen varningstecken för min del.
men det här är inte en depression....det är graviditeten som spökar på rätt bra.
och även om man mår dåligt psykiskt betyder absolut INTE att man inte är lycklig över att vänta barn!
jag hoppas hormonerna slutar bråka med dig på detta viset snart.
styrkekramar