Deprimerad?

[Anonym]

Hallå hallå
Gick in i v.33 idag och har under den senaste veckan känt mig så oerhört nedstämd, gråter för minsta lilla och blir sur på sambon därför att jag tar allt som personlig kritik, även om det bara handlar om att vi inte vill se samma sak på tv:n. Känner mig hemsk och är rädd för att bli lämnad, även om han försäkrar mig om att det inte kommer hända! Är det någon annan som upplever samma känslor? Har tidigare mått hur bra som helst så det här kommer som en blixt från klar himmel. Kanske hör ihop med den förkylning jag också bär runt på just nu, att man bara blir tömd på något sätt?

Hoppas verkligen att det går över snart, är egentligen världens lyckligaste för att jag är gravid men det är jobbigt när allt känns dåligt och känslomässigt laddat.

Hoppas att det är bättre med er andra!

[mammaAngelica]

om det är en depression eller ej är jättesvårt att säga eftersom dina hormoner rasar igenom din kropp nu i slutet av graviditeten.
och hjälp mig!...det är nåt jag också känner av varje dag.

jag är orolig för att min sambo inte orkar mycket längre.
jag sover mycket och är ändå trött.
så sambon får ta över mycket av vardagens enkla saker.
jag orkar inte dammsuga mer än nedervåningen sen är jag helt slut, jobbiga sammandragningar osv...
mina yngsta dotters rum är stökigt för tillfället och det ligger nog fler leksaker på golvet än i lekbackarna när hon lekt färdigt.
så min äldsta dotter får hjälpa till att städa sin lillasysters rum.
jag är inte alls nöjd med hur min kropp ser ut just nu och därav har svartsjukan kommit smygande också.
rädslan för att min sambo inte ska tycka att jag är attraktiv osv...
jag blir ganska ofta ledsen över småsaker som egentligen inte spelar nån roll.
jag är nojjig över saker och övertänker det mesta till den punkt då jag nästan tror att jag håller på att bli knäpp.

det är så mycket som händer i kroppen och trots att detta blir mitt tredje barn så håller jag på att planera för en förändring som kommer ändra på hela min familjs vardag.
jag börjar bli orolig att jag kanske inte kommer hinna med allt som mina döttrar behöver av mig.

jag har mått bra, rent psykiskt, under graviditeten....men nu tror jag att jag håller på att bli rent knäpp...

jag har lidit av depressioner i perioder sedan 10 år tillbaka och har lärt mig att känna igen varningstecken för min del.
men det här är inte en depression....det är graviditeten som spökar på rätt bra.

och även om man mår dåligt psykiskt betyder absolut INTE att man inte är lycklig över att vänta barn!

jag hoppas hormonerna slutar bråka med dig på detta viset snart.
styrkekramar

[Beckis m 2]

Så som du känner och upplever tycker jag låter som helt normalt under en graviditet. Jag har känt så till och från under alla mina graviditeter (så även denna gång). Man blir liksom mer känslig och som du skriver så tar jag också åt mig saker jättelätt, är liksom lättstött och blir lätt nedstämd och har väldigt nära till tårar hela tiden. Hormoner Sen det där med att man är rädd för att bli lämnad känner jag också igen, det är en jobbig känsla. Drömmer (och har drömt de andra graviditeterna) väldigt ofta om att min man är otrogen osv och att jag blir lämnad. Vaknar helt svettig och förstörd.

Har läst om detta och har förstått att detta är väldigt vanligt under graviditeter. Så jag skulle tro att det du upplever/känner är helt normalt

[Anonym]

Hej igen och tack för era fina svar! Även om det såklart inte är kul att höra att andra mår likadant som mig så är det skönt att höra att det verkar normalt! Inte bara jag som håller på att bli knäpp eller nåt :P
Hoppas att det snart får gå över för er också!
Kramar, och jag tror vi ska komma ihåg att vi gör ett stort och viktigt jobb, våra kroppar bär ju runt på en helt ny liten människa det är klart att det känns ibland!

[Anonym]

Jag har också gått in i v.33 i den här veckan (wow, så långt redan!?) och känner igen mig, senast igår hade jag nära till tårar hela eftermiddagen kände jag. Helt utan anledning, och som för dig så har de här känslorna kommit tillbaka helt plötsligt, jag som inte känt mig ledsen och nedstämd så mycket under graviditeten, tyckte jag förutom i början...

Och sen är jag jätterädd för att min man inte ska tycka att jag är attraktiv längre, även fast han är helt underbar och säger att jag är vacker, fin, fin med magen, snygg, sexig... Men det känns ju som att han bara säger det... kanske för att han aldrig förför mig längre? Vi har sex ibland, naturligtvis inte lika ofta som innan, vilket jag tror är normalt, men när vi har det är det jag som tar initiativ... Hur gör alla ni med sex, får man fråga det? Har ni det? Lika ofta? Inte alls?

Första månaderna drömde jag ofta att han var otrogen och vaknade upp ledsen, men det var längesen jag hade en sån dröm nu (tack & lov)!

Men jag känner mig heller inte deprimerad, jag förstår ju att det är hormonerna som spökar (tycker ändå det känns skönt att höra att inte jag är ensam om det)

[mammaAngelica]

vi har fortfarande sex, inte alls lika ofta som innan magen blev stor och mina smärtor blev värre.
visst är det inte samma sak och jag har svårt att slappna av helt eftersom jag känner mig obekväm i min kropp just nu.
min sambo tar väldigt ofta initiativ men jag har inte samma lust längre.

den fysiska biten av sexet har ju också fått ändra sig då jag har så pass ont som jag har det och vissa dagar vill jag inte ens att min sambo ska röra mina höfter pga foglossningen.
en annan sak är ju att jag får sammandragningar under tiden vi har sex, vilket inte heller är så bekvämt.

nu när jag är gravid och magen är så stor så vill jag inte ha sex på dagen utan föredrar att ha sex på kvällen/natten då det är mörkt och jag slipper distraheras av magen hela tiden.

jag vet inte om det blev för mycket info eller ej
men jag är väldigt säker på att jag inte är ensam om att det har förändrats en del. xD

[Anonym]

Hej!
När det gäller sex så är det samma sak för mig, känner mig inte bekväm i min kropp längre så därför är det svårt för mig att känna mig "sugen". Blir inte alls lika ofta och när det blir så är det inte heller lika intensivt som innan, men det är nog naturligt. Får också sammandragningar under tiden och känner mig mest osmidig. Min sambo säger att han inte vill pressa mig så därför tar han inte initiativ lika ofta som innan, kanske är det lika i ditt fall?

[Anonym]

Ja, jag känner mig också lite osmidig, och ibland känns det faktiskt nästan mer obekvämt än skönt, så jag blir ju verkligen inte sugen lika ofta nu som innan... Skulle nog klara mig utan sex resten av graviditeten men vill gärna ha sex för att jag är rädd för att "tappa" det på nåt sätt. Jag vill mest för hans skull, kanske därför jag blir lite orolig när han inte tar initiativ.

Men jag har ju sagt till honom att jag inte blir sugen lika lätt/ofta längre, just för att det ibland känns lite obekvämt för mig. Så jag tror han låter mig ta initiativ för att han inte heller vill pressa mig. Ska nog prata med honom, så han kan säga att jag kan vara lugn han är underbar med allt kring graviditeten och pratar med magen hela tiden. Kan ju vara att han också tycker det är lite obekvämt så "nära" inpå BF..? tack för att ni delar med er.

[EmJoachimsson]

Är också i vecka 33 och börjar verkligen känna mig otymplig och klumpig och oattraktiv. Jag är inte deppig som du beskriver men förstår känslan mycket väl. Jag gråter för minsta sak tex: nyhetsartiklar (om bra/glädjande eller hemska saker spelar ingen roll), en bra låt, nån som säger nåt snällt, tv-program, en söt hund, nån som berättar om nån som varit elak osv osv... Och ibland känns det som om jag ska börja gråta bara för att jag är så trött. Men det är hormonerna så det är bara att uthärda, och försöka att undvika allt som utlöser gråtattacker på offentliga platser.

Vad gäller sexet så har vi inte haft samlag på ganska länge nu, min kille tycker det känns konstigt nu när han kan känna att barnet rör sig om han känner på magen. Som om han skulle störa den där inne. Han är rätt stor också och jag måste erkänna att jag tycker det är ganska skönt att inte ha samlag just nu eftersom det är mer obekvämt än något annat. Däremot försöker vi se till att röra varandra mycket, om så bara ta i varandra så fort vi kan när vi rör oss runt hemma. Och kramas och gosa och pussas osv. Helt enkelt bekräfta varandra ändå så att vi inte bygger något fysiskt avstånd mellan oss.

[väntarpånovember]

Jag skulle rekommendera dig att prata med barnmorskan om hur du mår, oavsett om det kan kallas depression eller inte. Hoppas du finner tröst även här men så länge du har en bra BM (eller nån annan trevlig människa som har ett professionellt förhållningssätt) så tror jag att det är värt att söka en sådan kontakt. Speciellt med tanke på OM det skulle bli värre - så har man redan ett samtal kring ämnet, kanske jobbigt att orka ta "ny" kontakt om man mår ännu sämre.
Hur som helst så önskar jag att du strax ska känna dig som ditt vanliga jag! Styrkekram!

[Anonym]

Angående sexet: vi har sex men något mer sällan än förut. Ett tag tyckte maken det kändes knepigt med tanke på fostrets närvaro, men det har mer eller mindre gått över tack och lov! På något sätt så tycker båda att vi har sex lite för sällan (blir typ 1 gång i veckan) men å andra sidan är det ungefär så ofta som vi har lust nu för tiden... Så vi är väl rätt synkade egentligen. Största skillnaden är nog att initiativet har gått över på min sida nästan helt (och jag är nog kinkigare än honom när jag inte får respons, haha!).
Fler erfarenheter? Nån som har nåt bra sätt att tänka som får mannen att inte störas av tanken på att barnet är där?