Har ni några tips på hur man ska orka allt?? Har 4 barn (12, 9, 4, 2) och jag får inte ihop det. De stora har massa idrottsgrejer med allt som hör till, läxor, föräldramöten.... De små är ja, små och där måste båda hanteras samtidigt för lilltjejen kan inte ta ett nej vänta så bra ännu (för hon är 2 och ska inte kunna det än...) sen ska man jobba, träna, städa, umgås, ta hand om sjuka vänner, träffa alla släktningar, kolla mail, vara glad och nöjd och ha en berikande fritid. Jag pallar bara inte längre. Är så sjukt trött, ledsen, arg, virrig, när allt snurrar på så ser jag suddigt, har blanka partier där jag inte kommer ihåg, ont i axlar, skuldror, och så trött... ska det vara så här...
1
Hur orkar man? Hej!!
Har ni några tips på hur man ska orka allt?? Har 4 barn (12, 9, 4, 2) och jag får inte ihop det. De stora har massa idrottsgrejer med allt som hör till, läxor, föräldramöten.... De små är ja, små och där måste båda hanteras samtidigt för lilltjejen kan inte ta ett nej vänta så bra ännu (för hon är 2 och ska inte kunna det än...) sen ska man jobba, träna, städa, umgås, ta hand om sjuka vänner, träffa alla släktningar, kolla mail, vara glad och nöjd och ha en berikande fritid. Jag pallar bara inte längre. Är så sjukt trött, ledsen, arg, virrig, när allt snurrar på så ser jag suddigt, har blanka partier där jag inte kommer ihåg, ont i axlar, skuldror, och så trött... ska det vara så här...
Såklart ska det inte vara så! Det låter som om du och din man måste sätta er ner gemensamt och se över vad som måste göras, fördela det jämnt och så stryka en massa saker som man bara tycker att man måste göra. VI är väldigt bra på att lägga på oss extrauppgifter utan att reflektera över om det är vettigt eller ej. Att du får minnesluckor tycker jag låter som en stor varningsklocka, dags att sätta ner tempot innan du kraschar.
Stor stor kram
2
Såklart ska det inte vara så! Det låter som om du och din man måste sätta er ner gemensamt och se över vad som måste göras, fördela det jämnt och så stryka en massa saker som man bara tycker att man måste göra. VI är väldigt bra på att lägga på oss extrauppgifter utan att reflektera över om det är vettigt eller ej. Att du får minnesluckor tycker jag låter som en stor varningsklocka, dags att sätta ner tempot innan du kraschar.
Stor stor kram
jadu. Alltså, en del av dina måsten är faktiskt inget man måste göra. Det är ni själva som har satt upp ribban. Du o din man behöver sätta er ner o prata om hur ert liv ser ut nu o hur ni vill att det ska se ut. Sedan får ni börja prioritera.
Varför måste ni träffa släktingar så ofta att det blir drygt? ta hand om sjuka vänner?
Hur delar ni upp arbetet hemma?
Ni måste ta tag i det här nu!!! Innan du blir sämre.
3
jadu. Alltså, en del av dina måsten är faktiskt inget man måste göra. Det är ni själva som har satt upp ribban. Du o din man behöver sätta er ner o prata om hur ert liv ser ut nu o hur ni vill att det ska se ut. Sedan får ni börja prioritera.
Varför måste ni träffa släktingar så ofta att det blir drygt? ta hand om sjuka vänner?
Hur delar ni upp arbetet hemma?
Ni måste ta tag i det här nu!!! Innan du blir sämre.
Tack för era svar... Nä jag vet att jag måste ta tag i det... har dragit ner på allt som går att dra ner. Men åh det är så mycket kvar ändå och vissa icke nödvändiga saker vill man ju göra för att man ska känna sig som bara jag och inte alltid bara mamma hela tiden (även om jag älskar att vara mamma åt mina små :-)). Har varit hos doktorn, beställt tid hos kuratorn. Så nu ska här bli ändring. Bara det att jag har en helt initiativlös man. Han gör det jag säger åt honom men inte några egna initiativ... visst kan han plocka ur diskmaskinen utan att jag säger åt honom och är jag inte hemma så funkar det jättebra men annars är det genom mig allt ska gå. Jag ska hålla ordning på alla tider för annars glöms de bort. Har testat att inte bry mig men det blir ju barnen som missar grejer och blir ledsna och det pallar jag inte. Kanske vore det enklare att vara själv...men det orkar jag inte ta tag i. Hur orkar ni? vad är det ni inte gör?
4
Tack för era svar... Nä jag vet att jag måste ta tag i det... har dragit ner på allt som går att dra ner. Men åh det är så mycket kvar ändå och vissa icke nödvändiga saker vill man ju göra för att man ska känna sig som bara jag och inte alltid bara mamma hela tiden (även om jag älskar att vara mamma åt mina små :-)). Har varit hos doktorn, beställt tid hos kuratorn. Så nu ska här bli ändring. Bara det att jag har en helt initiativlös man. Han gör det jag säger åt honom men inte några egna initiativ... visst kan han plocka ur diskmaskinen utan att jag säger åt honom och är jag inte hemma så funkar det jättebra men annars är det genom mig allt ska gå. Jag ska hålla ordning på alla tider för annars glöms de bort. Har testat att inte bry mig men det blir ju barnen som missar grejer och blir ledsna och det pallar jag inte. Kanske vore det enklare att vara själv...men det orkar jag inte ta tag i. Hur orkar ni? vad är det ni inte gör?
Vad bra att du har tagit tag i det och beställt tid till läkare och kurator! Det kanske kan få din man att vakna till lite. Du måste ju förklara för honom att arbetet är inte bara det faktiska utförandet, utan planeringen innan också. Att hålla reda på allt och alla är otroligt mycket jobb, ssk om det är fyra barn med ganska olika behov. Tror jag det att du är trött om du drar runt allt det själv. Du får nog vara extremt tydlig mot din man där. Om hans beteende gör att du tänker tanken skilsmässa, är det ju inte mer än rätt att han får en chans att göra något åt det innan du ställer honom inför fullbordat faktum. Familjeterapi kanske?
stort lycka till!
5
Vad bra att du har tagit tag i det och beställt tid till läkare och kurator! Det kanske kan få din man att vakna till lite. Du måste ju förklara för honom att arbetet är inte bara det faktiska utförandet, utan planeringen innan också. Att hålla reda på allt och alla är otroligt mycket jobb, ssk om det är fyra barn med ganska olika behov. Tror jag det att du är trött om du drar runt allt det själv. Du får nog vara extremt tydlig mot din man där. Om hans beteende gör att du tänker tanken skilsmässa, är det ju inte mer än rätt att han får en chans att göra något åt det innan du ställer honom inför fullbordat faktum. Familjeterapi kanske?
stort lycka till!
Det är en period! Kom ihåg det, det kommer att lätta när barnen blir större!
Lägg upp en plan. Kanske att de stora kan dra ner på sin träning i nåt år?
Städningen; dra ner på kraven, massor!
Ha inte en massa krav på dig själv att du måste träna, umgås, träffa släktingar osv. Gör bara det du måste för att må bra, annars försök att bara cocoona i nåt år. När ungarna har lagt sig: SÄTT DIG NER! Framför datorn, tvn, med en bok, gör INGENTING!
Skaffa en tavla där du varje vecka skriver upp vad som händer i veckan; när ungarna har träning, gympa, möten osv. Säg åt din man att hålla koll på den!
Vila, vila, vila och kom ihåg att det blir bättre! Kram på dig.
6
Det är en period! Kom ihåg det, det kommer att lätta när barnen blir större!
Lägg upp en plan. Kanske att de stora kan dra ner på sin träning i nåt år?
Städningen; dra ner på kraven, massor!
Ha inte en massa krav på dig själv att du måste träna, umgås, träffa släktingar osv. Gör bara det du måste för att må bra, annars försök att bara cocoona i nåt år. När ungarna har lagt sig: SÄTT DIG NER! Framför datorn, tvn, med en bok, gör INGENTING!
Skaffa en tavla där du varje vecka skriver upp vad som händer i veckan; när ungarna har träning, gympa, möten osv. Säg åt din man att hålla koll på den!
Vila, vila, vila och kom ihåg att det blir bättre! Kram på dig.
Hej! Det känns som om det där kunde ha varit jag för ett antal år sedan. Känner igen mig något otroligt mycket. Allt från antalet barn, till den initiativlöse mannen. Jag är spindeln i nätet i vår familj och håller i alla trådar. Visst han kan göra saker, men planerandet står jag för och han fattar det inte ens. Antagligen är det mitt eget fel att det är så, men det känns för fastkört för att lösa. Han har dessutom den personligheten (?) att han hamnar i rejäla svackor, när han gör absolut ingenting, knappt pratar. Sen kommer han upp igen ur svackan och han kan absolut inte förstå vad man pratar om när man säger hur det är att leva med någon som är så. Däremot så är ALLT mycket lättare nu i alla fall. Inte för att han har blivit annorlunda, utan för att barnen har blivit större (7-17). Har du en man som du kan prata med, så tycker jag absolut att ni ska ta er tid till både eget prat och kanske annat. Tanken på att jag lika gärna kunde leva själv med barnen har slagit mig många gånger, men har stannat där. Det finns ju mycket positivt med honom också
Så lite mer praktiskt: Saker jag har dragit ner på är att jag faktiskt inte går på precis alla föräldramöten, jag sållar. Jag inser också att man inte kan hänga med på alla aktiviteter och träningar. Mina barn har fått lära sig att ta sig själv till de träningar som går att ta sig till själva. 9 år är kanske lite för litet för det, men snart så. De får inte heller ha för många aktiviteter. Jag skriver listor och prickar av, för att känna att jag faktiskt gör saker. Är noga med att ta en sak i taget och njuta av den saken - tex att jag fått så fin runt vardagsrumsbordet att jag kan njuta av en kopp kaffe där. Min träning är promenader och hantlar hemma, för att jag ska kunna göra det när jag vill/kan. Sen har jag börjat äta rosenrot och tycker faktiskt att det hjälper rejält mycket för att jag ska känna mig piggare. Hoppas att du får lite tips och att din man lyssnar på dig!
7
Hej! Det känns som om det där kunde ha varit jag för ett antal år sedan. Känner igen mig något otroligt mycket. Allt från antalet barn, till den initiativlöse mannen. Jag är spindeln i nätet i vår familj och håller i alla trådar. Visst han kan göra saker, men planerandet står jag för och han fattar det inte ens. Antagligen är det mitt eget fel att det är så, men det känns för fastkört för att lösa. Han har dessutom den personligheten (?) att han hamnar i rejäla svackor, när han gör absolut ingenting, knappt pratar. Sen kommer han upp igen ur svackan och han kan absolut inte förstå vad man pratar om när man säger hur det är att leva med någon som är så. Däremot så är ALLT mycket lättare nu i alla fall. Inte för att han har blivit annorlunda, utan för att barnen har blivit större (7-17). Har du en man som du kan prata med, så tycker jag absolut att ni ska ta er tid till både eget prat och kanske annat. Tanken på att jag lika gärna kunde leva själv med barnen har slagit mig många gånger, men har stannat där. Det finns ju mycket positivt med honom också
Så lite mer praktiskt: Saker jag har dragit ner på är att jag faktiskt inte går på precis alla föräldramöten, jag sållar. Jag inser också att man inte kan hänga med på alla aktiviteter och träningar. Mina barn har fått lära sig att ta sig själv till de träningar som går att ta sig till själva. 9 år är kanske lite för litet för det, men snart så. De får inte heller ha för många aktiviteter. Jag skriver listor och prickar av, för att känna att jag faktiskt gör saker. Är noga med att ta en sak i taget och njuta av den saken - tex att jag fått så fin runt vardagsrumsbordet att jag kan njuta av en kopp kaffe där. Min träning är promenader och hantlar hemma, för att jag ska kunna göra det när jag vill/kan. Sen har jag börjat äta rosenrot och tycker faktiskt att det hjälper rejält mycket för att jag ska känna mig piggare. Hoppas att du får lite tips och att din man lyssnar på dig!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
