Oroliga funderingar.

[vardaglia]

Hej! Måste nog bara skriva av mig lite och få ställa lite kanske korkade frågor som jag inte har koll på... :-)

Jag har under de senaste 2,5 åren haft mina barn boende hos mig mesta delen av tiden. Under det första halvåret hörde vi inte av pappan alls, därefter kallade jag in honom till samtal i Familjerätten för att jag inte ville att han bara skulle försvinna. Några månader efter avslutade samtal var han i såpass skick att barnen kunde börja vara hos sin pappa varannan helg. Hans liv och ekonomi har varit minst sagt trasslig, eller rättare sagt - hans liv och ekonomi har alltid och kommer alltid att vara väldigt trassligt. Ibland sånt fullständigt kaos att barnen själva bett om att få slippa åka dit.

Han betalade inget underhållsbidrag till mig utan jag fick vända mig till Försäkringskassan och har nu under denna tiden fått lägstanivån på underhållsstödet därifrån - vilket jag är ytterst tacksam över! Men vad jag undrar över är hur mycket han skall betala till FK varje månad? Eller är det så att han inte behöver betala nånting?

Vi pratade igår eftersom vi nu beslutat att barnen skall bo mer hos honom eftersom livet just nu inte är fullt så trassligt som vanligt. Jag vet dock att han har stora skulder till diverse fordringsägare, inklusive Kronofogden. Han sa då att han nu har en stor skuld även till Försäkringskassan - därav mina frågor :-)

Eftersom rätt skall vara rätt så skall jag nu kontakta Försäkringskassan och meddela dem att vi har nästan 50/50 umgänge. Jag har hört att man kan få underhållsstöd vid växelvis boende. Nu tror ju inte jag att jag kan få det på grund av min inkomst och min livssituation (är omgift med ny man) och jag klarar mig ändå men jag kan ju tänka mig att mitt ex kan ansöka om det. Vad jag blir lite orolig för är om det på nåt sätt skulle innebära att jag skulle kunna tänkas behöva betala underhåll till honom på grund av den ojämna inkomstfördelningen oss emellan? Jag är livrädd för att dras in i hans kaos igen så jag vill ju ha så lite som bara är möjligt med honom att göra när det gäller såna saker. Och det tråkigaste av allt är vetskapen om att de pengar han nu slipper betala till Försäkringskassan istället kommer att försvinna ner i hans avgrundslösa svarta hål och kommer aldrig att komma mina barn till gagn.

Mitt ex har under de senaste åren inte köpt en enda pinal till barnen, inte bidragit med nånting annat än lite mat och en sängplats (fast det är knappt de har en egen säng) och jag tycker det tar emot att behöva skicka med barnen kläder till honom så att de har något att ta på sig när de är där. Jag kommer ju självklart att göra det, men det bär mig emot! I alla fall inledningsvis. Men skall han ha barnen på halvtid så får ju han också se till att fixa sånt själv, är min mening - det kommer ju bli väldigt kostsamt inledningsvis. Pengar som han inte har och aldrig kommer ha... Och jag skäms över att jag känner att jag tycker det tar emot att skicka med barnen datorer och andra prylar hem till honom som själv inte bidragit med knappt ens sin tid. Usch - jag vet att jag är irrationell och lite känslosam samtidigt som jag är orolig för hur det skall gå - det har gått åt skogen förr menar jag då jag helt enkelt bara har hämtat barnen och hållit dem kvar hos mig tills han t ex fått igång strömmen igen (efter att den varit avstängd på grund av obetalda räkningar...) städat, slutat röka i lägenheten, försett barnen med mat, säng osv, osv, osv.

Men den här gången är förutsättningarna något bättre, hoppas jag... Han är sambo med en kvinna med 4 barn. Hon är okej, jag gillar henne och mina barn också. Kruxet är bara att hennes liv också är ett veritabelt kaos med stökiga ex som är hotfulla och ställer till smärre helveten. Det är lite till henne mina förhoppningar står trots hennes röriga liv. De är sambos men jag tror inte hon är skriven hos mitt ex för det skulle betyda att hon inte skulle kunna få bostadsbidrag, och inte han heller antar jag. Jag tror dessutom hon är expert på allt vad bidrag heter och vilka rättigheter och skyldigheter man har efter alla processer hon varit i och alla turer med det sociala.

Det är banne mig inte lätt att släppa iväg barnen till det livet!!! Det liv vi lever är som på en annan planet. Okej - vi har inget överflöd, men vi har en harmonisk livssituation så jag får lite ont i magen av allt kaos som är hos deras pappa. Men de vill gärna prova och så får vi se hur det går. De är själva större nu och kan ta ett mycket större ansvar för sig själva, sin hygien, sina läxor och att de får mat i magen.

Men ja, just nu sover jag inte så gott om nätterna... Jag hoppas jag oroar mig i onödan. Det känns lite extra jobbigt när jag vet att pappans sambo har en hotbild mot sig och att det är mycket bråk och elände där... Nåväl - fortsättning lär förmodligen följa...

[mariamed4]

Om han har så dålig inkomst att han skulle få del av underhåll vid växelvis boende så har jag väldigt svårt att tro att han ska betala så mycket för underhållet när du har haft mestadelen av boendet.

Om han får det så har det inget med dig att göra. Du blir inte betalningsskyldig för den halvan av stödet han får utan du tar ditt ansvar med din halva av boendet. De tittar på deklarerad inkomst 2 år bakåt så det är ingen risk att han blir återbetalningsskyldig för han tjänat för mycket pengar.

[Tweedy]

Det är FK som räknar ut vad ditt ex ska betala och är det bara en summa på 200:-/mån så skjuter FK till resten och man får ingen skuld på resten. Har han en skuld har han väl fått för mycket i bidrag och är nu återbetalningsskyldig.

Du behöver inte betala underhåll, även om han skulle vara urfattig, eftersom barnen kommer bo växelvist. Varför är du orolig över det? Ni har inget ansvar för varandra längre. De enda du har ansvar över, är barnen.

Det som kan störa mig är deras eventuella bidragsfusk!! De är troligtvis sambos men är inte skrivna på samma adress, vilket innebär att de bägge kan utnyttja systemet vi har.

Sen tror jag du måste tänka liiiite annorlunda vad gäller barnen och deras grejer. Du låter barnen ta med sina pryttlar och det är ju för deras skull de gör det. Hade exet haft resurser så hade du kunnat ställa högre krav, men tyvärr så går inte det nu.

Hoppas allt löser sig!!

[k1101]

Kan tyvärr inte svara på dina FK-frågor, men ville bara säga att jag har förståelse för din känsla av att skicka kläder och prylar med barnen. Men du behöver kanske inte skicka med hur mycket som helt direkt och inte de bästa sakerna, så får du se lite hur det funkar först om de sköts eller om det är stor risk för förstörda och vanvårdade saker.

Vet inte riktigt hur gamla barnen är, men det verkar ju ha funkat tidigare att öka och minska på umgänge med pappan beroende på hans status, så tror du inte att det kommer att göra det även framöver, dvs om det blir för mycket strul så kan både du och barnen känna er någorlunda trygga i att ni kan återgå till att de är mer hos dig igen?

Den bild jag fått av dig och din situation genom olika inlägg får mig att tro att du gör (och har gjort) dina barn en stor tjänst genom vara deras trygga bas, samtidigt som du har gjort det möjligt för dem att ha en så bra relation som möjligt till sin pappa, långt över vad man hade kunnat kräva av dig!

[Malinau]

Det där med Fk redde "mariamed4" ut. Nu blir det förändring, men den innebär ju för hans del egentligen att belastningen på honom ökar. Det spelar liksom ingen roll. Föräldrarna ska försörja barnen solidariskt. Det får inte bli så att bara du försörjer barnen för att de bor 50/50.

För mig har det alltid varit självklart att barnets ägodelar är just det, oavsett var han befinner sig. Jag kan inte riktigt med att barn inte ska få ta med sig sina kläder, att det ska tvingas ha två olika garderober och så. Funkar det inte att de kan få ha sina egna personliga tillhörigheter tycker inte jag att det funkar med växelvist boende faktiskt. Fy så trist att behöva ta på sig någon gammal ruggtröja och förra årets för små skor för att man ska åka till den andra föräldern, känner jag.

I ditt fall kan jag dock tänka mig att det bästa är att du sköter alla inköp men att pappan givetvis måste bidra ekonomiskt. Du måste fråga honom hur han tänker göra det.

Sedan håller du petnoga reda på vad du betalar genom att spara alla kvitton. Kopiera eller scanna dem, sammanställ i ett Excel-ark och skicka till pappan så att han ser och där talar du om vad han ska betala, vilket är hälften. Gör han inte det så får du välja vad du ska göra.

Lite kan jag också tycka att om dina barn är stora nog att själva få påverka var de ska bo så är de också stora nog att hålla ordning på sina grejer och som du skriver om hygien, mat, läxor och sådant. Om de klarar det och inte far illa av det vet du bäst.

Personligen skulle jag nog vara tydlig mot alla inblandade att detta är ett försök och att om det inte fungerar på ett eller annat sätt så får barnen bo hos dig. Jag skulle också vara orolig för att det är stökigt och bråkigt och finns en hotbild.

[vardaglia]

Tack alla för era svar! ;-) Det kommer gå bra - jag måste tro det för barnens skull! Och förhoppningsvis inser han att han måste komma igång och köpa saker till barnen, förutom nudlar i påse... Den här gången kommer jag inte att skicka med matkasse, vilket jag gjorde förut. Allt för att barnen skulle kunna umgås med sin pappa, utan att för den skull behöva svälta. Det lär bli kostsamt för honom att bygga upp en fungerande garderob till barnen. Han har inte en strumpa, inte en kalsong. Anledningen till att jag tycker det är jobbigt att skicka med, är att han är så slarvig med grejorna - det försvinner hur mycket som helst. Det skulle heller aldrig falla honom in att skicka tillbaka kläderna tvättade... Men jag kommer naturligtvis skicka med barnen deras kläder och saker och jag skulle mycket väl kunna tänkt mig att fortsätta sköta inköpen - det är bara det att han skulle aldrig ge mig några pengar... Han går inte att lita på för en microsekund när det gäller just det... Spelar ingen roll hur många kvitton jag än skulle spara och vilka indrivningsmetoder jag än skulle komma med. Aldrig att jag skulle låta honom stå i skuld till mig mer! Skuld till FK har han eftersom han helt enkelt skitit i att betala in det han borde, precis som han gör med så mycket annat. Vågar inte ens gissa hur mycket Kronofogden tar från honom varje månad... Många gånger har jag önskat att han hade haft en "överförmyndare" som skötte om allt så att han kunde koncentrera sig på att andas. Ja, ibland har det varit på så låg nivå. Han är en fantastiskt härlig människa (mitt i allt kaos) - en kärleksfull, kreativ och härlig pappa - men den vardag som vi andra harvar omkring i, den berör inte honom. Han har en egen där han har sina egna spelregler. Det är gamla erfarenheter som gör att jag reagerar känslosamt, ologiskt och irrationellt - rädd för att historien skall upprepa sig. Men den här gången är förutsättningarna lite annorlunda, med "sambon" som är ett stöd, även för mig och gör att jag känner mig tryggare med att lämna barnen där. Idag har jag lämnat iväg barnen för fem dagars samvaro med pappan och det känns okej! ;-)

[k1101]

Jag tycker inte alls att det låter ologiskt och irrationellt, utan tvärt om fullt naturligt att du är på din vakt. Sedan är det ju fullt mänskligt att reagera även känslomässigt på det här, men du är ju medveten om det och kan därför undvika att bara agera på känslor. I takt med att barnen blir äldre borde det också bli lättare - både med det rent praktiska kring deras saker och att de kan ta större del i bedömningen av vilken sorts umgänge med pappan som de mår bra av.
Hoppas på det bästa för er!

[mariamed4]

JAg tolkade hennes skicka med kläder som att hon kände sig tvungen att skicka med kläder för hela veckan de var hos pappan för att de skulle ha kläder där. I övrigt håller jag med om att barnens grejer är barnens grejer och är de tillräckligt stora för att se att grejerna kommer tillbaka då är det inga problem.

[Malinau]

Det var så jag fattade det också. Alltså, man kan förstås göra olika och det kan funka. Här har vi alltid gjort så att sonen haft en uppsättning och tagit med det han behöver fram och tillbaka. Att köpa dubbelt är ju onödigt ekonomiskt sett, men sedan tänker jag att jag själv inte skulle vilja ha olika kläder olika veckor. Så lite som möjligt som ska hållas åtskilt känner jag är vettigt, men det måste inte vara allmängiltigt.

[k1101]

Jo men jag tror också att det är vettigast i de flesta fall, men om det av olika anledningar inte funkar så gagnar det ju inte barnet heller om favorittröjan, gosedjuret eller vad det nu kan vara blir förstörd eller "försvinner" hos den andra föräldern.

Min pappa tog t.ex. emot oss barn på umgängeshelger i rena fina kläder och skickade tillbaka oss i trasor - inte för att han inte klarade att sköta det eller inte hade råd med kläder till oss utan för att skada min mamma. Då hade ju min mamma till slut inget annat val än att se till att endast skicka med det mest nödvändiga som gjorde minst "ont" att bli av med. Fortfarande som vuxen kan jag inte förstå hur en förälder kan agera så, det slår ju bara tillbaka på personen själv, ändå verkar vissa individer hellre skada sin f.d. än att bete sig ok mot sitt eget barn. Min mamma hade jag än bra och nära relation till, min pappa vet jag inte ens om han är i livet. Sorry - nu är vi en bra bit ifrån TS och som tur är, är de flesta föräldrar vettigare än så även om de har gått skilda vägar.

[Malinau]

När den ena föräldern beter sig som din pappa så kan jag absolut förstå om man gör som du beskriver. Man har ju inget val. Snacka om att man har seglat snett när man använder sina barn på det där viset för att skada sitt ex. Men så har din pappa heller ingen kontakt med dig. På sikt betalar han priset. Himla tragiskt, men faktiskt var det ju hans val helt och hållet. För nog finns det också en gräns för hur mycket man kan förlåta? Visst önskar man att någon haft makt över dem och sparkat till dem i arslet på den tiden det begav sig?

[k1101]

Ja, det är ju en relation jag valde bort så snart jag kunde (12-13 år var jag sista gången jag träffade honom) och jag såg nog redan då att förlusten var hans.

[Malinau]

Du var klok redan då!

[vardaglia]

Håller absolut med! Hade gärna delat på kostnader o dyl men i vårt fall är det rent och skärt önsketänkande - det har aldrig skett och kommer aldrig att ske! ;-) Jag är ultrarealist med fötterna stenhårt nedkörda i myllan - blev tvungen till det i mitt liv med honom eftersom han har sitt huvud bland molnen! :-) Mitt ex är inte som "folk är mest" om man säger så! ;-) Men vi har en fin relation, vi pratar bra och jag värdesätter hans åsikter, kunskaper och synpunkter och kan rådfråga honom om saker. Men när det kommer till praktiska saker så är det som att prata med en vägg - poff och han är inte längre hemma när man försöker prata med honom och frågar var de och de brallorna är, vad den och den laddsladden är, var läxboken försvann hemma hos honom osv, osv, osv. Men som tur är så finns hans sambo där nu och hon står i direkt förbindelse med verkligheten! ;-) Det är skönt! ;-)