har tre barn varav två har samma pappa!
den ena sonen har jag ensamvårdnad om och till hans pappa sa jag och sonen tack och adjö på riktigt här för ett tag sen efter ett uterblivet utvecklingssamtal som han LOVADE dyrt och heligt att komma på, som alla andra gångerna under sonens uppväxt men nu fick vi nog båda två!

dom två små som har samma pappa är mer och mer sällan hos sin pappa, nu har dom inte vart där sen v 36 kanske har till o med tappat räkningen, han ringer typ samma dag eller dagen innan och bestämmer att han ska ha dom men det fungerar inte riktigt då biljetter ska bokas mm och barn förberedas samt att jag jobbar märkliga tider ibland!!

tycker det är synd, dom pratar aldrig om sin pappa längre om dom inte ser honom på kort.... är väl inte upp till oss att ringa heller kan jag tycka, inte varenda gång i alla fall!

mig går det ingen nöd på jag har gärna barnen men skulle vara skönt att ha et shema som rullade på, nu föreslog (bestämde) han att vi (läs han och hans sambo) kan jobba in så dom har barnen onsdag-söndag en gång i månaden istället för varannan helg!

ja inte vet ja, känner mig bara uppgiven och less, det här kommer ju gå i ett år sen börjar sonen förskoleklass och när ska dom ses då?

känns som att det är lättare för en pappa att bestämma saker, och inte tänker han ett jävla dugg på att jag har ett liv jag oxå och faktiskt en partner även om vi inte bor tillsammans!

stackars barnen!!
var bara tvungen att spy av mig!!!!