Ja som ni nu vet så är jag Bipolär.
Här i Huddinge får alla bipolära träffa specialist mvc för förlossningsplannering o lite annat snack.
O gud så tacksam jag är att jag bor just här för det var ett görbra möte.
Nu trycker både min läkare o dem på om att jag ska börja med meds innan förlossningen för att förebygga psykos. Det är tydligen som så att de som får psykos ofta är bipolära och omedicinerade. Jag tror att jag får böja mig för det helt enkelt. Det är inte värt att missa detta barns första tid för att jag blir sjuk liksom. Litium ger tydligen heller inga utsättningssymptom hos barnet. De kommer kolla dess njurar o sköldkörtel lite extra men under den lååånga tid min läkare har jobbat har han inte sett några biverkningar alls.
Bm på spec mvc sa det samma. De är långt framme i vården på Huddinge så jag tror dem.
De har i snitt en om året som får psykos, siffrorna i övrigt pekar på att de borde ha flera då ca 2 per tusen kvinnor utvecklar det. De har 4500 födslar om året i snitt.

Det andra som kom upp är att min son kom med raketfart. Det som tog tid var krystandet o det var för att min dotter kom med snitt så jag hade ju aldrig gjort det.
Han var ute på typ 2,5 timme. Det oroar mig nu. Jag vill verkligen inte föda själv o risken är ju faktiskt rätt stor att jag inte ens hinner in. Dessutom är det av stor vikt att det blir så lite kaos kring mig som möjligt, oxå det för att förebygga. Så, det blev prat om igångsättning. Jag har avböjt ballongmetoder o annat väldigt invasive. Så hinnsvepning o dropp är väl det som är aktuellt.
Hon skulle ta upp det med aminagruppen o höra av sig.

O så det jag INTE gillar. Vi måste bli kvar i typ fyra dygn. Jag gillar inte sjukhus, blä. O då menar jag verkligen inte lite ogillande utan jag blir tokstressad o tycker det är jobbigt.
Med sonen stod jag upp 30 min efter o ville åka hem.
Fast jag får ju böja mig för det med, så är det ju. Klart de vill ha koll på mig.

O nu har det börjat trilla in sånna där "söta" mejl från höger o vänster, "Nu närmar det sig förlossning, du vet väl att det gör ont" EH, ja tack jag vet. Haha.
Mitt drömscenario är att det tar normala tio timmar, att det smyger igång o att jag kan vara närvarande hela tiden. MEN så blir det ju mest troligt inte. Tyckte det var jobbigt att det gick så fort med sonen, man hann inte andas emellan knappt, det var bara att följa med kroppen.

Hur har ni alla det nu?