Jag har en åttaåring med väldigt låg självkänsla som speglar sig bl.a i att han inte vill vara i skolan för den är för svår.
Jag måste försöka stärka honom på alla sätt jag kan, men problemet är att jag har inte så många sätt på lager. Jag har lite låg självkänsla själv och det gör ju det hela lite svårare.
Jag behöver konkreta tips och råd. Vad kan jag säga? Finns det något typ "mantra" man kan använda? Vad ska jag absolut INTE säga? Finns det några hjälpmedel?
Alla tips och råd är väldigt välkomna för jag måste verkligen jobba med det här stenhårt nu.
Tack på förhand.
1
Behöver konkreta tips och råd Jag har en åttaåring med väldigt låg självkänsla som speglar sig bl.a i att han inte vill vara i skolan för den är för svår.
Jag måste försöka stärka honom på alla sätt jag kan, men problemet är att jag har inte så många sätt på lager. Jag har lite låg självkänsla själv och det gör ju det hela lite svårare.
Jag behöver konkreta tips och råd. Vad kan jag säga? Finns det något typ "mantra" man kan använda? Vad ska jag absolut INTE säga? Finns det några hjälpmedel?
Alla tips och råd är väldigt välkomna för jag måste verkligen jobba med det här stenhårt nu.
Jag tror mycket på positiva erfarenheter och försöker motivera speciellt mitt ena barn på det sättet. Jag har från början fokuserat på ett litet område eller något delmoment som barnet inte tyckte att det kunde klara av. Sedan har jag med milt tvång, tjat osv helt enkelt krävt att barnen försöker och övar regelbundet och samtidigt hjälpt till och under tiden sagt att jag vet att det känns svårt och jobbigt, men när man har övat på det ett tag så kommer det att kännas lättare, att barnets pappa också hade svårt för vissa saker som barn och fick jobba och kämpa mycket, men nu är väldigt duktig och att det varit värt att jobba för det. Att det känns bra att klara av något man från början upplevde som svårt.
Till slut blir det ju så att barnet faktiskt behärskar det hela och då säger jag till barnet "kommer du ihåg hur jobbigt och svårt du tyckte det var? och nu?" när barnet tycker att det är lätt. Nästa gång vi har stött på motstånd har jag tjatat om den där saken som barnet nu kan och tycker är lätt och påmint om hur jobbigt det kändes från början. Jag tjatade nog rätt mycket på det här sättet under barnets första skolår, nu räcker det mer med en påminnelse lite då och då.
Visst kan man berömma barnet osv, men jag tror att barnets egen upplevelse av att klara av något är värt så mycket mer. Det tillsammans med att sänka barnets krav på att det ska kunna allt från början, att de flesta faktiskt behöver öva och jobba innan de klarar av nya saker tycker jag har funkat bäst för oss.
2
Jag tror mycket på positiva erfarenheter och försöker motivera speciellt mitt ena barn på det sättet. Jag har från början fokuserat på ett litet område eller något delmoment som barnet inte tyckte att det kunde klara av. Sedan har jag med milt tvång, tjat osv helt enkelt krävt att barnen försöker och övar regelbundet och samtidigt hjälpt till och under tiden sagt att jag vet att det känns svårt och jobbigt, men när man har övat på det ett tag så kommer det att kännas lättare, att barnets pappa också hade svårt för vissa saker som barn och fick jobba och kämpa mycket, men nu är väldigt duktig och att det varit värt att jobba för det. Att det känns bra att klara av något man från början upplevde som svårt.
Till slut blir det ju så att barnet faktiskt behärskar det hela och då säger jag till barnet "kommer du ihåg hur jobbigt och svårt du tyckte det var? och nu?" när barnet tycker att det är lätt. Nästa gång vi har stött på motstånd har jag tjatat om den där saken som barnet nu kan och tycker är lätt och påmint om hur jobbigt det kändes från början. Jag tjatade nog rätt mycket på det här sättet under barnets första skolår, nu räcker det mer med en påminnelse lite då och då.
Visst kan man berömma barnet osv, men jag tror att barnets egen upplevelse av att klara av något är värt så mycket mer. Det tillsammans med att sänka barnets krav på att det ska kunna allt från början, att de flesta faktiskt behöver öva och jobba innan de klarar av nya saker tycker jag har funkat bäst för oss.
Ser nu att mitt svar är lite ensidigt. Självklart försöker jag förmedla till mina barn att de är älskade precis som de är helt oavsett skolresultat och färdigheter, men just det här med att barnet inte ens vill försöka för att det är jobbigt, för att man tror att man ska misslyckas eller för att man är rädd att misslyckas har vi hanterat så som jag beskrivit ovan. Vi har heller aldrig krävt att barnet ska klara av något, bara att det försöker på allvar och med stöd från oss föräldrar eller från skolan och att man gör sitt bästa. Dvs om barnet verkligen försöker och ändå misslyckas så är det ok, då är det upp till oss vuxna att hitta ett nytt sätt att hjälpa barnet som funkar bättre. Det i kombination med att man inte lägger ribban för högt så att det verkligen blir en framgångsupplevelse för barnet, tycker jag funkar rätt bra. Samtidigt försöker jag utstråla att jag tror på barnet och dess förmåga och ser också upp med att inte lägga ribban för lågt heller, så att barnet inte uppfattar att man har för låga förväntningar. En balansgång det där, men oftast har man ju rätt bra koll vad ens barn klarar av och vad som är en lagom utmaning för barnet.
Hoppas att du kan ha en bra dialog kring det här med skolan också. För även om du kan göra mycket hemma, så blir det ju ännu bättre om skolan också är medveten om problematiken och bidrar från sitt håll. I vårt fall så visste barnets lärare hur vårt barn "funkar" och har tagit viss hänsyn till det i skolan.
3
Ser nu att mitt svar är lite ensidigt. Självklart försöker jag förmedla till mina barn att de är älskade precis som de är helt oavsett skolresultat och färdigheter, men just det här med att barnet inte ens vill försöka för att det är jobbigt, för att man tror att man ska misslyckas eller för att man är rädd att misslyckas har vi hanterat så som jag beskrivit ovan. Vi har heller aldrig krävt att barnet ska klara av något, bara att det försöker på allvar och med stöd från oss föräldrar eller från skolan och att man gör sitt bästa. Dvs om barnet verkligen försöker och ändå misslyckas så är det ok, då är det upp till oss vuxna att hitta ett nytt sätt att hjälpa barnet som funkar bättre. Det i kombination med att man inte lägger ribban för högt så att det verkligen blir en framgångsupplevelse för barnet, tycker jag funkar rätt bra. Samtidigt försöker jag utstråla att jag tror på barnet och dess förmåga och ser också upp med att inte lägga ribban för lågt heller, så att barnet inte uppfattar att man har för låga förväntningar. En balansgång det där, men oftast har man ju rätt bra koll vad ens barn klarar av och vad som är en lagom utmaning för barnet.
Hoppas att du kan ha en bra dialog kring det här med skolan också. För även om du kan göra mycket hemma, så blir det ju ännu bättre om skolan också är medveten om problematiken och bidrar från sitt håll. I vårt fall så visste barnets lärare hur vårt barn "funkar" och har tagit viss hänsyn till det i skolan.
Självkänsla är ju hur man upplever sig själv och sitt värde. Jag tror därför på att överösa ditt barn med komplimanger om hur han ÄR. Inte bara vad han gör.
"Du är så himla trevlig"
"Du är så glad och härlig att ha att göra med"
"Du gör mig så stolt, bara för att du är den du är"
"Tänk att jag får vara din mamma"
"Vilken fin kille du är!
"Vilket gott hjärta du har"
"Du vet skillnad mellan rätt och fel"
"Du är så klok"
"Jag älskar dig, min fina fina kille!
Du säger säkert redan sånt, men gör det ännu mer, gör det i massor! Morgon, kväll, middag, jämnt! Jag tror att barn är jättemottagliga för den typen av påverkan. Varje gång dom får höra att dom är värdefulla så växer dom en aning.
4
Självkänsla är ju hur man upplever sig själv och sitt värde. Jag tror därför på att överösa ditt barn med komplimanger om hur han ÄR. Inte bara vad han gör.
"Du är så himla trevlig"
"Du är så glad och härlig att ha att göra med"
"Du gör mig så stolt, bara för att du är den du är"
"Tänk att jag får vara din mamma"
"Vilken fin kille du är!
"Vilket gott hjärta du har"
"Du vet skillnad mellan rätt och fel"
"Du är så klok"
"Jag älskar dig, min fina fina kille!
Du säger säkert redan sånt, men gör det ännu mer, gör det i massor! Morgon, kväll, middag, jämnt! Jag tror att barn är jättemottagliga för den typen av påverkan. Varje gång dom får höra att dom är värdefulla så växer dom en aning.
Tack även för ditt svar. Känner att jag måste sortera lite tankar nu över vilka saker jag kan överföra detta i praktiken på.
Skolan är medveten och jobbar också med problematiken.
6
Tack även för ditt svar. Känner att jag måste sortera lite tankar nu över vilka saker jag kan överföra detta i praktiken på.
Skolan är medveten och jobbar också med problematiken.
Jag tycker att du ska prata med skolan om problemet och hur de kan hjälpa honom att se hur mycket han faktiskt kan och har lärt sig. Det är ju enormt viktigt att de fångar upp honom NU och inte låter det gå ett par år så att problemen bara blir större.
Från skolverkets hemsida: "Behovet av särskilt stöd ska också utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation" (läs mer på www.skolverket.se/stod )
Det behöver inte vara en lärare som tar upp behovet av insatser, utan det kan lika gärna vara en förälder. Så börja med att prata med ditt barns lärare. Eller kanske kurator eller skolsyster kan vara till hjälp? Eller kanske du kan få lite tips av specialpedagogen på hur ni ska hantera läxor hemma?
Du verkar ju vara en omtänksam och klok förälder, så om han bara får lite självförtroende vad gäller skolan, så kanske problemet löser sig?
Kan han läsa och skriva ordentligt? Om inte kanske det är läge för utredning? Det är bara logoped som kan ställa dyslexidiagnos, men det finns lite andra tester man kan göra för att se din sons starka sidor och därmed kunna se till att han får använda dem i undervisningen.
7
Jag tycker att du ska prata med skolan om problemet och hur de kan hjälpa honom att se hur mycket han faktiskt kan och har lärt sig. Det är ju enormt viktigt att de fångar upp honom NU och inte låter det gå ett par år så att problemen bara blir större.
Från skolverkets hemsida: "Behovet av särskilt stöd ska också utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation" (läs mer på www.skolverket.se/stod )
Det behöver inte vara en lärare som tar upp behovet av insatser, utan det kan lika gärna vara en förälder. Så börja med att prata med ditt barns lärare. Eller kanske kurator eller skolsyster kan vara till hjälp? Eller kanske du kan få lite tips av specialpedagogen på hur ni ska hantera läxor hemma?
Du verkar ju vara en omtänksam och klok förälder, så om han bara får lite självförtroende vad gäller skolan, så kanske problemet löser sig?
Kan han läsa och skriva ordentligt? Om inte kanske det är läge för utredning? Det är bara logoped som kan ställa dyslexidiagnos, men det finns lite andra tester man kan göra för att se din sons starka sidor och därmed kunna se till att han får använda dem i undervisningen.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
