Hej!
Jag har precis gått igenom en missed abortion, var på sjukhuset i måndags.
Jag var i v 10+5 när jag började blöda. Pyttelite. Min barnmorska lugnade mig och jag avvaktade till nästa dag. Men då jag blödde hela natten, fortfarande pyttelite åkte jag till akuten (efter samtal med 1177) fick då en tid till gyn senare på dagen.
Vid VUL hittades ett foster i v 6, det var inget konstaterat missfall så jag fick återkomma efter en vecka.
Den läkare som tog emot mig då var helt övertygad om att det var ett missfall och att jag visste det innan jag undersöktes. Jag hoppades såklart på att det var ett embryo i v 7 vid det laget. Så att vi skulle se hjärtslagen. Och blev något chokad av mottagandet vi fick.
Det fanns inga hjärtslag och jag blev behandlad som att det var väl inte så farligt,
15-20% av alla graviditeter slutar ju med missfall så det är inte så ovanligt.
Här har du en tablett. Nu ska vi se när du kan komma hit så vi får göra en abort på dig.
Ord sm skar som knivar i mig. Inget erbjudande om att få prata med någon, när jag börjad gråta blev jag behandlad som om jag var en liten flicka och skulle rycka upp mig o sluta gråta för dethär är ju inte hela världen, jag kan ju bli gravid igen.
Första läkaren var jättebra, likadant barnmorskan när jag gick igenom aborten. (Tabletter, en hemma och sedan fyra på sjukhuset två dagar senare)
Nu ska jag få träffa en kurator, tydligen skulle jag ha blivit ernjuden det när jag fick beskedet att det var ett missfall men det blev jag inte förrän jag kom in för behandlingen. Då hade jag redan tagit kontakt själv.
Jag mår kasst än så länge. Jätteont i magen och korsryggen (typ som när man har mens) och huvudvärk.
Under veckan när jag varierade mellan hopp och förtvivlan var jag sjukskriven en dag, de andra hade jag tagit ut kompledigt och liknande så jag har sjukskrivit mig själv igen, till på fredag. Jag kan sjukskriva mig själv på måndag också, men sen måste jag jobba igen (enl läkaren kan man inte bli sjukskriven pga missfall), vilket känns supertufft i dagsläget.
Jag har berättat för min chef men inte för någon annan på jobbet. Jag är nämligen fast anställd som vikarie och får reda på min arbetsplats mellan en vecka o en timme innan jag ska jobba där. Om man har otur hinner man med fem olika arbetsställen på en vecka.
Jag jobbar inom barnomsorgen, skolor och fritids och förskolor. Och nu kryllar det av gravida mammor precis överallt.
Hur har ni andra som varit med om samma sak blivit behandlade?
Har ni varit sjukskrivna? Om ja hur länge? Vad sa försäkringskassan?
Hur länge blödde ni efter behandlingen?
Hur långt har ni kommit i sorgarbetet?
Vet de på er arbetsplats om?
Har ni berättat för vänner?
FÖr mig är detta ett sätt att bearbeta sorgen. Att del amed mig av mina tankar och funderingar här, med er andra somvrit med om samma eller liknande upplevelser.
Solstrålen
1
Första missfallet, tredje graviditeten Hej!
Jag har precis gått igenom en missed abortion, var på sjukhuset i måndags.
Jag var i v 10+5 när jag började blöda. Pyttelite. Min barnmorska lugnade mig och jag avvaktade till nästa dag. Men då jag blödde hela natten, fortfarande pyttelite åkte jag till akuten (efter samtal med 1177) fick då en tid till gyn senare på dagen.
Vid VUL hittades ett foster i v 6, det var inget konstaterat missfall så jag fick återkomma efter en vecka.
Den läkare som tog emot mig då var helt övertygad om att det var ett missfall och att jag visste det innan jag undersöktes. Jag hoppades såklart på att det var ett embryo i v 7 vid det laget. Så att vi skulle se hjärtslagen. Och blev något chokad av mottagandet vi fick.
Det fanns inga hjärtslag och jag blev behandlad som att det var väl inte så farligt,
15-20% av alla graviditeter slutar ju med missfall så det är inte så ovanligt.
Här har du en tablett. Nu ska vi se när du kan komma hit så vi får göra en abort på dig.
Ord sm skar som knivar i mig. Inget erbjudande om att få prata med någon, när jag börjad gråta blev jag behandlad som om jag var en liten flicka och skulle rycka upp mig o sluta gråta för dethär är ju inte hela världen, jag kan ju bli gravid igen.
Första läkaren var jättebra, likadant barnmorskan när jag gick igenom aborten. (Tabletter, en hemma och sedan fyra på sjukhuset två dagar senare)
Nu ska jag få träffa en kurator, tydligen skulle jag ha blivit ernjuden det när jag fick beskedet att det var ett missfall men det blev jag inte förrän jag kom in för behandlingen. Då hade jag redan tagit kontakt själv.
Jag mår kasst än så länge. Jätteont i magen och korsryggen (typ som när man har mens) och huvudvärk.
Under veckan när jag varierade mellan hopp och förtvivlan var jag sjukskriven en dag, de andra hade jag tagit ut kompledigt och liknande så jag har sjukskrivit mig själv igen, till på fredag. Jag kan sjukskriva mig själv på måndag också, men sen måste jag jobba igen (enl läkaren kan man inte bli sjukskriven pga missfall), vilket känns supertufft i dagsläget.
Jag har berättat för min chef men inte för någon annan på jobbet. Jag är nämligen fast anställd som vikarie och får reda på min arbetsplats mellan en vecka o en timme innan jag ska jobba där. Om man har otur hinner man med fem olika arbetsställen på en vecka.
Jag jobbar inom barnomsorgen, skolor och fritids och förskolor. Och nu kryllar det av gravida mammor precis överallt.
Hur har ni andra som varit med om samma sak blivit behandlade?
Har ni varit sjukskrivna? Om ja hur länge? Vad sa försäkringskassan?
Hur länge blödde ni efter behandlingen?
Hur långt har ni kommit i sorgarbetet?
Vet de på er arbetsplats om?
Har ni berättat för vänner?
FÖr mig är detta ett sätt att bearbeta sorgen. Att del amed mig av mina tankar och funderingar här, med er andra somvrit med om samma eller liknande upplevelser.
Jag trodde att jag var i v 14 när jag fick en liten blödning och åkte in. Gynläkaren hittade bara två tomma fostersäckar, troligtvis hade graviditeten avstannat i v 6.
Chocken blev inte så stor, jag hade under flera dagar känt på mig att något var fel. Det var ändå ett tungt besked. Vi fick med oss tabletter och skickades hem. Detta var på en fredag, på lördagen tog jag tabletterna, fick väldiga smärtor och blodet forsade. På söndagen blödde jag som en vanlig mens, och det fortsatte i ca fem dagar, där på hade jag sedan en vecka med bruna flytningar.
Jag var bara borta från jobbet den helgen, mest för att jag inte stod ut med att vara ensam hemma med mina tankar. Två första veckorna var värst.
Vi berättade på en gång för de som vetat att jag var gravid. Bara de närmaste, ingen på jobbet. Eftersom vi inte har några barn sedan tidigare vet ingen annan att vi ens har börjat försöka.. Vill inte att folk ska börja snegla på min mage och undra om det blir några barn snart.
Nu hoppas jag att så snart som möjligt bli gravid igen, både jag och sambon vill så gärna...
2
Jag trodde att jag var i v 14 när jag fick en liten blödning och åkte in. Gynläkaren hittade bara två tomma fostersäckar, troligtvis hade graviditeten avstannat i v 6.
Chocken blev inte så stor, jag hade under flera dagar känt på mig att något var fel. Det var ändå ett tungt besked. Vi fick med oss tabletter och skickades hem. Detta var på en fredag, på lördagen tog jag tabletterna, fick väldiga smärtor och blodet forsade. På söndagen blödde jag som en vanlig mens, och det fortsatte i ca fem dagar, där på hade jag sedan en vecka med bruna flytningar.
Jag var bara borta från jobbet den helgen, mest för att jag inte stod ut med att vara ensam hemma med mina tankar. Två första veckorna var värst.
Vi berättade på en gång för de som vetat att jag var gravid. Bara de närmaste, ingen på jobbet. Eftersom vi inte har några barn sedan tidigare vet ingen annan att vi ens har börjat försöka.. Vill inte att folk ska börja snegla på min mage och undra om det blir några barn snart.
Nu hoppas jag att så snart som möjligt bli gravid igen, både jag och sambon vill så gärna...
Jag höll mycket inom mig i början.. inte första dagarna, då grät jag hejdlöst och okontrollerat när & var som helst.
Men sedan.. jag höll det inom mig mycket. Det slutade med att jag inte kunde somna. Låg till 3-4 på morgonen och stirrade rakt ut i mörkret. Jag blev en människa jag inte är, jag stötte bort sambon och orkade inte ta hand om barnen och hemmet.
Till slut gick det inte längre. Vi pratade och pratade, jag grät och mådde skit. Men sedan vände det. Det var nog en månad efter det hade hänt.
Det blev bättre, men inte helt bra. Varje gång mensen kom så kraschade jag igen. Jag ville så gärna bli gravid med en gång igen.
Nu gick det ändå ganska snabbt. Hade mens 2 ggr, sedan var jag gravid igen.
Det var nya graviditeten som helt och hållet fick mig att släppa sorgen över det som inte blev.
Istället gladdes jag helhjärtat åt det som ska komma.
Nu är jag i v.10.
9+3 för att vara exakt. Vår bebis dog i v.9+3 (upptäcktes v.10+1). På fredag ska vi göra UL. Har varit lugn fram tills för ett par dagar sedan. Inte oroat mig utan tänkt att allting förstås är bra denna gången.
Men nu är jag nervös.. fy sjutton vad nervös jag är.
Jag har gott om symtom och jag har inte sett minsta droppe blod. Men å andra sidan, så var det samma förutsättningar förra gången. Symtomen är starkare nu, men det där är ju olika från gång till gång (väntar nummer 5).
Jag var aldrig sjukskriven. Är mammaledig med minsta barnet, så jag behövde inte gå till jobbet och försöka hålla fasaden uppe.
Jag blev väldigt bra bemött av all personal på sjukhuset, men blev inte erbjuden samtalskontakt. Förmodligen för att jag gav sken av att ta mig igenom det bra på egen hand. Ville inte visa hur jag egentligen mådde, utan satte upp en fasad.
Sorgearbetet är avklarat som sagt.. det tog 3 månader.
Blödde gjorde jag i knappt 2 veckor. Kroppsligt läkte jag snabbt.. det var alltså värre själsligt.
En del vänner har jag pratat med. Våra familjer vet - vi spräckte nämligen nyheten om vårt kommande barn dagen innan vi fick beskedet.
Framför allt har det hjälpt mig att skriva, bearbeta, dela med mig på olika forum på nätet. Läsa om andra som gått igenom samma sak, och sedan blivit gravida och allt gått bra.
3
Jag höll mycket inom mig i början.. inte första dagarna, då grät jag hejdlöst och okontrollerat när & var som helst.
Men sedan.. jag höll det inom mig mycket. Det slutade med att jag inte kunde somna. Låg till 3-4 på morgonen och stirrade rakt ut i mörkret. Jag blev en människa jag inte är, jag stötte bort sambon och orkade inte ta hand om barnen och hemmet.
Till slut gick det inte längre. Vi pratade och pratade, jag grät och mådde skit. Men sedan vände det. Det var nog en månad efter det hade hänt.
Det blev bättre, men inte helt bra. Varje gång mensen kom så kraschade jag igen. Jag ville så gärna bli gravid med en gång igen.
Nu gick det ändå ganska snabbt. Hade mens 2 ggr, sedan var jag gravid igen.
Det var nya graviditeten som helt och hållet fick mig att släppa sorgen över det som inte blev.
Istället gladdes jag helhjärtat åt det som ska komma.
Nu är jag i v.10.
9+3 för att vara exakt. Vår bebis dog i v.9+3 (upptäcktes v.10+1). På fredag ska vi göra UL. Har varit lugn fram tills för ett par dagar sedan. Inte oroat mig utan tänkt att allting förstås är bra denna gången.
Men nu är jag nervös.. fy sjutton vad nervös jag är.
Jag har gott om symtom och jag har inte sett minsta droppe blod. Men å andra sidan, så var det samma förutsättningar förra gången. Symtomen är starkare nu, men det där är ju olika från gång till gång (väntar nummer 5).
Jag var aldrig sjukskriven. Är mammaledig med minsta barnet, så jag behövde inte gå till jobbet och försöka hålla fasaden uppe.
Jag blev väldigt bra bemött av all personal på sjukhuset, men blev inte erbjuden samtalskontakt. Förmodligen för att jag gav sken av att ta mig igenom det bra på egen hand. Ville inte visa hur jag egentligen mådde, utan satte upp en fasad.
Sorgearbetet är avklarat som sagt.. det tog 3 månader.
Blödde gjorde jag i knappt 2 veckor. Kroppsligt läkte jag snabbt.. det var alltså värre själsligt.
En del vänner har jag pratat med. Våra familjer vet - vi spräckte nämligen nyheten om vårt kommande barn dagen innan vi fick beskedet.
Framför allt har det hjälpt mig att skriva, bearbeta, dela med mig på olika forum på nätet. Läsa om andra som gått igenom samma sak, och sedan blivit gravida och allt gått bra.
Tack för att ni delar med er så uppriktigt om era missfall. DEt känns skönt att veta att man inte är ensam, även om jag visste det innan också. Men att höra att det finns ett liv bortanför smärtan.
Jag har också tagit det mycket hårt och lever på hoppet och drömen/längtan att jag ska sluta blöda så vi kan försöka igen. Det är i stort sett allt jag går och tänker på. Jag har tvingat mig själv till att sortera igenom alla babykläder som vi hade lånat ut till släktingar som fått barn efter oss. Fem kassar fullproppade med kläder, nu är allt snyggt sorterat i plastlådor efter storlek. Det jobbigaste var alla små babykläder i stl 50/56. Men det känns som ett stort steg i tillfrisknaden om man får säga så och nu efteråt är jag glad att jag gjorde det.
Solstrålen
4
Tack för att ni delar med er så uppriktigt om era missfall. DEt känns skönt att veta att man inte är ensam, även om jag visste det innan också. Men att höra att det finns ett liv bortanför smärtan.
Jag har också tagit det mycket hårt och lever på hoppet och drömen/längtan att jag ska sluta blöda så vi kan försöka igen. Det är i stort sett allt jag går och tänker på. Jag har tvingat mig själv till att sortera igenom alla babykläder som vi hade lånat ut till släktingar som fått barn efter oss. Fem kassar fullproppade med kläder, nu är allt snyggt sorterat i plastlådor efter storlek. Det jobbigaste var alla små babykläder i stl 50/56. Men det känns som ett stort steg i tillfrisknaden om man får säga så och nu efteråt är jag glad att jag gjorde det.
Det finns ett liv efter smärtan. Men det är svårt, om inte nästan omöjligt, att se det när man är mitt uppe i sorgen.
Du får gärna skriva av dig, så mycket du orkar och behöver.
Alla andra går ju liksom vidare, även om man berättat. Livet stannar inte upp för dom, på samma sätt som det gör för oss som drabbats.
Vi finns här, vi med liknande erfarenheter i bagaget. Jag hoppas innerligen att du snart är gravid igen!
5
Det finns ett liv efter smärtan. Men det är svårt, om inte nästan omöjligt, att se det när man är mitt uppe i sorgen.
Du får gärna skriva av dig, så mycket du orkar och behöver.
Alla andra går ju liksom vidare, även om man berättat. Livet stannar inte upp för dom, på samma sätt som det gör för oss som drabbats.
Vi finns här, vi med liknande erfarenheter i bagaget. Jag hoppas innerligen att du snart är gravid igen!
Jag beklagar. Det är verkligen riktigt tufft, det du går igenom.
Jag gjorde KUB i slutet av juli i v 12+6, allt såg ut precis som det skulle, en till synes frisk bebis, med fina siffror. Samma kväll fick jag dock en massiv blödning och var inlagd på gynakuten över natten. UL gjordes och allt var fint. På återbesöket en vecka senare visade det sig dock att bebisen precis hade dött, i v 14+0.
Jag blev inlagd och sattes igång och hade några mardrömsdygn innan det hela var moget nog att startas. Det var precis som att gå igenom en miniförlossning och precis när den var över kände jag mig så lättad, all rädsla jag känt var som bortblåst och jag kände mig levande igen. Jag hade haft en jobbig graviditet med mycket illamående och kräkningar och hade inte inte kunnat behålla någon mat alls veckan mellan blödningen och igångsättningen och dessutom hade jag förlorat rätt mycket blod så först var fokus på att läka fysiskt.
Jag fick dessvärre en del komplikationer, det blev kvar en bit hinna och blödningen slutade aldrig helt och åtta veckor efter förlusten började jag störtblöda och förlorade en dryg liter blod och var inlagd tre dygn på sjukhus med en infektion i livmodern.
Först efter min sista blödning slutat och alla undersökningar visat att allt ser ok ut känns det som missfallet är helt över. Det gjordes en ordentlig utredning, de tog minst åtta rör blod till labbet och gjorde en screening av allt och lite till och moderkakan och den lilla bebisen undersöktes, även om vi tackade nej till obduktion, och allt såg ut precis som det skulle.
Jag jobbar inte just nu så jag behövde inte tänka på hur jag skulle göra med jobbet. Jag har varit rätt öppen med vad som hänt, vi bor inte i Sverige och har ingen familj här utan har varit beroende av vänners och grannars hjälp med de två barn vi har sedan innan och det har känts enklare att berätta precis vad som hänt.
Jag känner mig fortfarande rätt ledsen av och till. Jag var rätt snabb med att få igång mitt sociala liv och inte sitta hemma och gräva ner mig och det är jag glad för, jag är lycklig och glad i mitt liv, men sorgen rullar in med jämna mellanrum och då kan jag bli rätt ledsen. Vi vill försöka igen, men jag känner mig rätt rädd för att det ska gå fel igen, särskilt som det känns som det var något hos mig som orsakade det hela. Dessutom har det varit en tuff återhämtning fysiskt, tre månaders kräkande, tre stora blödningar och en infektion har tärt på kroppen, men nu börjar jag känna mig som vanligt igen. Jag vet dock att det väntar minst tre månaders illamående igen om jag lyckas bli gravid och det är tufft för hela familjen.
Oj, det blev visst långt, jag behövde nog skriva av mig lite.
6
Jag beklagar. Det är verkligen riktigt tufft, det du går igenom.
Jag gjorde KUB i slutet av juli i v 12+6, allt såg ut precis som det skulle, en till synes frisk bebis, med fina siffror. Samma kväll fick jag dock en massiv blödning och var inlagd på gynakuten över natten. UL gjordes och allt var fint. På återbesöket en vecka senare visade det sig dock att bebisen precis hade dött, i v 14+0.
Jag blev inlagd och sattes igång och hade några mardrömsdygn innan det hela var moget nog att startas. Det var precis som att gå igenom en miniförlossning och precis när den var över kände jag mig så lättad, all rädsla jag känt var som bortblåst och jag kände mig levande igen. Jag hade haft en jobbig graviditet med mycket illamående och kräkningar och hade inte inte kunnat behålla någon mat alls veckan mellan blödningen och igångsättningen och dessutom hade jag förlorat rätt mycket blod så först var fokus på att läka fysiskt.
Jag fick dessvärre en del komplikationer, det blev kvar en bit hinna och blödningen slutade aldrig helt och åtta veckor efter förlusten började jag störtblöda och förlorade en dryg liter blod och var inlagd tre dygn på sjukhus med en infektion i livmodern.
Först efter min sista blödning slutat och alla undersökningar visat att allt ser ok ut känns det som missfallet är helt över. Det gjordes en ordentlig utredning, de tog minst åtta rör blod till labbet och gjorde en screening av allt och lite till och moderkakan och den lilla bebisen undersöktes, även om vi tackade nej till obduktion, och allt såg ut precis som det skulle.
Jag jobbar inte just nu så jag behövde inte tänka på hur jag skulle göra med jobbet. Jag har varit rätt öppen med vad som hänt, vi bor inte i Sverige och har ingen familj här utan har varit beroende av vänners och grannars hjälp med de två barn vi har sedan innan och det har känts enklare att berätta precis vad som hänt.
Jag känner mig fortfarande rätt ledsen av och till. Jag var rätt snabb med att få igång mitt sociala liv och inte sitta hemma och gräva ner mig och det är jag glad för, jag är lycklig och glad i mitt liv, men sorgen rullar in med jämna mellanrum och då kan jag bli rätt ledsen. Vi vill försöka igen, men jag känner mig rätt rädd för att det ska gå fel igen, särskilt som det känns som det var något hos mig som orsakade det hela. Dessutom har det varit en tuff återhämtning fysiskt, tre månaders kräkande, tre stora blödningar och en infektion har tärt på kroppen, men nu börjar jag känna mig som vanligt igen. Jag vet dock att det väntar minst tre månaders illamående igen om jag lyckas bli gravid och det är tufft för hela familjen.
Oj, det blev visst långt, jag behövde nog skriva av mig lite.
Jag vill förtydliga att det var först när det fysiska börjat läka ordentligt som det mentala fick utrymme och det har varit riktigt tufft, främst på kvällarna. Jag har grubblat mycket och under en rätt lång tid kände jag mig så enormt tom.
Det som var jobbigast var nästan att denna förlust även var en fysisk förlust, det gjorde ont på flera plan. Om man inte genomgått ett missfall kan man nog inte förstå hur sorg kan vara fysisk, hur hela kroppen skriker att det som händer är fel, hur hormonnivåerna är inställda på graviditet och hur konstigt det är att då ha en tom mage. Kroppen, hjärnan, hjärtat, allt är gravid och så plötsligt är det över.
7
Jag vill förtydliga att det var först när det fysiska börjat läka ordentligt som det mentala fick utrymme och det har varit riktigt tufft, främst på kvällarna. Jag har grubblat mycket och under en rätt lång tid kände jag mig så enormt tom.
Det som var jobbigast var nästan att denna förlust även var en fysisk förlust, det gjorde ont på flera plan. Om man inte genomgått ett missfall kan man nog inte förstå hur sorg kan vara fysisk, hur hela kroppen skriker att det som händer är fel, hur hormonnivåerna är inställda på graviditet och hur konstigt det är att då ha en tom mage. Kroppen, hjärnan, hjärtat, allt är gravid och så plötsligt är det över.
Vårt missfall inträffade i juli rättare sagt den 12 juli klockan 06.15.
Dagen innan var det full fart i magen och allt kändes jätte bra, vi hade ju kommit till vecka 19.
Jag hade lite ont i ryggen men trodde det berodde på att jag hade gått ganska mycket under dagen. Vi var i Halmstad på semester.
På natten vaknade jag vid två tiden av att jag hade ont i magen, gick på toa och såg att det kom lite ljust, ljust rosa på pappret. Tänkte inte så mycket mer på det utan gick och la mig igen. Vaknade ytterligare en gång och var på toa, då va allt ok. Hade ont lite till och från och tänkte att det kanske är blindtarmen, vi kan inte åka in mitt i natten, dottern måste få sova nån timme till.
När jag vaknade vid fem hade jag riktigt ont. Sa till gubben att jag går ner och kommer inte upp igen för jag har ont. När jag sedan insåg att det var 1,5 minuter mellan det onda insåg jag att det är värkar. Ringer förlossningen som säger att jag ska till akuten innan v.20. Har sedan konstant värk och vi åker till akuten alla tre. Innan vi åkte gick jag på toa och ser då att det kommer mera blod och nu riktigt rött. När vi kommer in på akuten kollar de blodtryck och frågar om jag blödde mycket. Då kommer jag ihåg att jag bara har lite papper och ber om något annat. Värken är konstant men när jag reser mig upp från sängen släpper värken och ut kommer vår lilla son.
Enligt läkaren hade det kommit in en infektion i fostersäcken och då har inte fostret en chans att överleva. Enligt läkare jag pratat med senare tror dom snarare att det berodde på en långdragen förkylning jag gått med och att kroppen helt enkelt inte orkade.
Och vad många beslut man måste ta efter en sånhär händelse och dessutom bara någon timme efter.
Ville vi titta på honom, ville vi ha fotografier på honom? Ville vi ha en riktig begravning och isf hur skulle vi få hem honom till Stockholm? Ville vi att man skulle ta reda på vad det var för infektion han drabbats av?
Vi valde att inte göra något av alternativen. Han finns nu i minneslunden på en kyrkogård i Halmstad.
Läkaren jag träffade var jättebra. Syrrorna på akuten blev chockade, dom hade aldrig varit med om detta innan. När jag har pratat med sjukhuset efter detta är de väldigt förvånade att jag hamnade på akuten men jag tror att man har ändrat vecka nu sedan vi var där.
Jag är fortfarande väldigt ledsen. Ibland bryter jag ihop helt men det går ganska snabbt över. Vi har varit på MVC och pratat tre gånger och vi kan även få prata med kurator om vi vill, vilket vi i dagsläget har tackat nej till.
Vi har precis misslyckats i vårt tredje försök att bli gravida efter missfallet men hoppas att vi snart nästa månad får ett efterlängtat plus igen.
Oj, det blev en lång redogörelse för vad jag har gått igenom men det som du skriver så är det endel av sorgearbetet att få skriva och prata av sig.
Stor kram till dig!
8
Vad ledsen jag blir för er skull.
Vårt missfall inträffade i juli rättare sagt den 12 juli klockan 06.15.
Dagen innan var det full fart i magen och allt kändes jätte bra, vi hade ju kommit till vecka 19.
Jag hade lite ont i ryggen men trodde det berodde på att jag hade gått ganska mycket under dagen. Vi var i Halmstad på semester.
På natten vaknade jag vid två tiden av att jag hade ont i magen, gick på toa och såg att det kom lite ljust, ljust rosa på pappret. Tänkte inte så mycket mer på det utan gick och la mig igen. Vaknade ytterligare en gång och var på toa, då va allt ok. Hade ont lite till och från och tänkte att det kanske är blindtarmen, vi kan inte åka in mitt i natten, dottern måste få sova nån timme till.
När jag vaknade vid fem hade jag riktigt ont. Sa till gubben att jag går ner och kommer inte upp igen för jag har ont. När jag sedan insåg att det var 1,5 minuter mellan det onda insåg jag att det är värkar. Ringer förlossningen som säger att jag ska till akuten innan v.20. Har sedan konstant värk och vi åker till akuten alla tre. Innan vi åkte gick jag på toa och ser då att det kommer mera blod och nu riktigt rött. När vi kommer in på akuten kollar de blodtryck och frågar om jag blödde mycket. Då kommer jag ihåg att jag bara har lite papper och ber om något annat. Värken är konstant men när jag reser mig upp från sängen släpper värken och ut kommer vår lilla son.
Enligt läkaren hade det kommit in en infektion i fostersäcken och då har inte fostret en chans att överleva. Enligt läkare jag pratat med senare tror dom snarare att det berodde på en långdragen förkylning jag gått med och att kroppen helt enkelt inte orkade.
Och vad många beslut man måste ta efter en sånhär händelse och dessutom bara någon timme efter.
Ville vi titta på honom, ville vi ha fotografier på honom? Ville vi ha en riktig begravning och isf hur skulle vi få hem honom till Stockholm? Ville vi att man skulle ta reda på vad det var för infektion han drabbats av?
Vi valde att inte göra något av alternativen. Han finns nu i minneslunden på en kyrkogård i Halmstad.
Läkaren jag träffade var jättebra. Syrrorna på akuten blev chockade, dom hade aldrig varit med om detta innan. När jag har pratat med sjukhuset efter detta är de väldigt förvånade att jag hamnade på akuten men jag tror att man har ändrat vecka nu sedan vi var där.
Jag är fortfarande väldigt ledsen. Ibland bryter jag ihop helt men det går ganska snabbt över. Vi har varit på MVC och pratat tre gånger och vi kan även få prata med kurator om vi vill, vilket vi i dagsläget har tackat nej till.
Vi har precis misslyckats i vårt tredje försök att bli gravida efter missfallet men hoppas att vi snart nästa månad får ett efterlängtat plus igen.
Oj, det blev en lång redogörelse för vad jag har gått igenom men det som du skriver så är det endel av sorgearbetet att få skriva och prata av sig.
Så tuff du är som vågar försöka igen! Jag har min andra vanliga mens efter min sista bautablödning och det känns som hormonerna är i balans igen. Jag är lite sugen på att försöka igen nästa ÄL, men känner mig rätt rädd för att samma sak ska hända igen. Samtidigt känns det som att en lyckad graviditet är det enda sättet att ge allt vi varit igenom en mening.
Jag håller tummarna för att ni snart får ett plus och att allt går vägen!
9
Vilka skitupplevelser man får läsa om här inne.
Så tuff du är som vågar försöka igen! Jag har min andra vanliga mens efter min sista bautablödning och det känns som hormonerna är i balans igen. Jag är lite sugen på att försöka igen nästa ÄL, men känner mig rätt rädd för att samma sak ska hända igen. Samtidigt känns det som att en lyckad graviditet är det enda sättet att ge allt vi varit igenom en mening.
Jag håller tummarna för att ni snart får ett plus och att allt går vägen!
Självklart är jag och kommer jag vara fruktansvärt orolig och nervös den dag vi blir gravida igen. Det som ändå känns skönt är att vi då kommer få gå på spec.mödravården på huddinge sjukhus. Hoppas verkligen att sannolikheten att det ska hända igen i stort sett inte finns men man kan ju aldrig vara säker.
Vi är inte rädda att försöka igen, snarare revansch sugna. Innan detta hände tyckte vi att två barn kunde vara bra, nu är vi mer inne på tre...om vi nu lyckas bli gravida igen
11
Självklart är jag och kommer jag vara fruktansvärt orolig och nervös den dag vi blir gravida igen. Det som ändå känns skönt är att vi då kommer få gå på spec.mödravården på huddinge sjukhus. Hoppas verkligen att sannolikheten att det ska hända igen i stort sett inte finns men man kan ju aldrig vara säker.
Vi är inte rädda att försöka igen, snarare revansch sugna. Innan detta hände tyckte vi att två barn kunde vara bra, nu är vi mer inne på tre...om vi nu lyckas bli gravida igen
Jag förstår absolut att du kommer att vara orolig och nervös, särskilt som de vanliga milstolparna sopats bort med ett så sent missfall.
Skönt att ni kommer att bli följda noga, vi har också blivit lovade att få gå på spec.mödravården och få löpande ultraljud om vi skulle försöka igen.
Revanschsugna låter bra, heja er!
13
Jag förstår absolut att du kommer att vara orolig och nervös, särskilt som de vanliga milstolparna sopats bort med ett så sent missfall.
Skönt att ni kommer att bli följda noga, vi har också blivit lovade att få gå på spec.mödravården och få löpande ultraljud om vi skulle försöka igen.
Så skönt!
Jag hoppas att du kan njuta resten av graviditeten!
16
Så skönt!
Jag hoppas att du kan njuta resten av graviditeten!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
