Vad ska jag göra!!!

[Anonym]

Har en dotter på 11 år. Vår relation är väldigt jobbig. Hon är alltid så hemsk, arg, sur, avundsjuk på småsyskon. Hon slår sina syskon. Hon retas och hånler för att få igång dem. Hon skriker över småsaker. Hon säger hemska ord som t ex att hon vill att vi ska dö. Det räcker att hon satt sig vid frukostbordet och så börjar hon. Jag klarar inte av hennes sätt utan blir sur på henne och säger ord som inte är så väl genomtänkta. Känns som att vi är fast i ett mönster som vi inte kan bryta. Imorse t ex skulle jag köra barnen till skolan. Storasyster fram och småsyskonen bak. Då slänger hon bak sin väska o gympapåse på syrran för hon fick inte plats med den hos sig. Lillasyrran slänger fram det igen och säger att det inte finns plats hos dem heller. Då börjar den stora skrika jättehögt rakt ut och säger dumma ord och slänger bak väskorna igen. Lillasyrran slänger då väskorna på lillebrors plats. Jag tar då väskorna och slänger ut dem. Sätter mig sen i bilen. Stor tjejen skriker då att jag ska hämta väskorna, men jag säger att det för hon göra själv. Då skriker hon en massa fula ord, bla att hon önskar att jag vore död. Sen tar hon in väskorna i bilen och slänger dem på mig. Det gjorde ont. Jag tar väskorna och slänger ut på andra sidan. (barnsligt, jag vet) Mer fula ord och hot. Då exploderar jag och skäller på henne och säger ord som jag vill ha osagt... Så här är det mest varje dag. Ibland flera strider om dan... Jag vet att jag reagerar barnsligt och att hon nog känner sig utanför i familjen, men jag vet inte hur jag ska bryta det. Hon verkligen hatar sina syskon och detta leder till hemska bråk. Jag har kommit till en känsla där jag tycker att det är HON som förstör hela vår familj. Vet att det inte är så egentligen, men jag känner mig helt slutkörd och då är det lätt att ge henne skulden för alla bråk. Borta är hon väldigt skötsam och väluppfostrad. Jag vill verkligen bryta det här men HUR??

[tokir]

Det låter som en jobbig sits prova att ring bvc det finns barnpsykologer du kan få prata med som har många bra tipps på hur man kan lösa situationen och hantera den när man själv känner att man fastnat i ett mönster!
hoppas det löser sig för er!

[Malinau]

Av det jag läser ser jag att hon beter sig som du. När du beter dig som du gör kan du inte vänta dig något annat av ditt barn. Du är ju förebilden. Det är av dig hon lär sig!

Jag får också en känsla av att det är det sätt som fungerar för att få din uppmärksamhet. Hellre bråk och skäll än att inte bli uppmärksammad.

Det är inte din dotters ansvar att bryta detta, utan ditt. Vad är det som gjort att det blivit så här? Varför är hon avundsjuk på sina småsyskon? Vad är det som saknas den här tjejen för att hon ska må bra?

Vill du förändra det här, så måste du börja med dig själv och ställa större krav på dig som ansvarig vuxen än på ditt barn. En början är att du bestämmer dig för att inte reagera så där barnsligt och istället tänka ut hur du ska reagera för att uppnå det du vill.

[Malin IGAF]

BVC skrivs man ut ifrån när barnet är mellan 5-6 år sedan får man absolut ingen hjälp av dem (jag frågade när min dotter var fem år och gick på dagis men hon hörde ändå till skolhälsovården fast hon hörde inte till någon skola, mycket intressant det där)

[Malin IGAF]

Liknande situation hade jag för något år sedan. När de precis är på väg in i puberteten blir de överdjävliga. Min dotter har lugnat ner sig något nu men det är nog främst för att jag lärt mig lite vad som funkar.
Tex på morgonen, allt tjat och bråk vid matbordet. Jag låter henne helt enkelt ta eget ansvar. SÅ här dags måste du åka, innan dess ska du ha....
Vill du äta med oss så ter vi runt kl 7, väljer du att äta tidigare eller senare ansvarar du själv för fram- eller avdukning.
Det funkar faktiskt riktigt bra. Jag slipper tjata och hon försöker ta ansvar!
En annan grej är att hon får en timme på kvällen när de andra går och lägger sig (20-21) då dricker vi te och ser på tv >(eller vi jobbar och hon ser på tv...)
kl 21vet hon att det är time, bråkar hon om det så får hon lägga sig kl 20 kvällen efter. Någon av oss följer alltid med och stoppar om, det är viktigt för det är då hon berättar saker som hänt

Vet inte om det är någon hjälp men så har vi fått lite bukt på problemet...

[Betty26]

Börja ge henne en timme kvällsmys när syskonen lagt sig, en timme som är bara hennes. Det är då du är avslappnad och hon kan få ta upp saker som berör henne.

Gör också i en stund när ingen är stressad ett schema för vad (och när) hon ska göra på morgonen, en fast rutin, kanske kan hon gå upp en stund innan syskonen? gå igenom enkla regler såsom att lägga skolväskor bak i skuffen och inte skrika vid matbordet. ha henne i ett annat rum när hon är trött och sådana situationer lätt uppstår.Kanske behövs ett poängsystem?

Tala med skolkurator eller -psykolog.

[Mvh Q]

Hej, läser att du har fått några bra svar ang hur du kan tackla dottern lite, spec detta med egen-tid tror jag väldigt mkt på. Har själv ett barn som är på väg in i tonåren (med allt vad det betyder) och har ett barn som är ca 4 år yngre. Den äldre säger många ggr tokiga och sårande saker, men får aldrig "komma undan" med det, utan får gå till sitt rum eller sätta sig någonstans i närheten tills vi är lugnare och då pratar vi om det och även om inte barnet vill prata så förklarar jag varför man inte får säga si eller så, försöker att förklara vad vissa dumma ord betyder och då är jag noga med att förklara så likt som jag har sagt det gången innan (hoppas att du förstår hur jag menar).
Mitt stora barn har även uttryckt att h*n inte orkar leva längre, pga att det är så mkt konflikter runt omkring, kände sig inte omtyckt av någon, skoltrötthet mm.
Så detta pratade vi om rätt så mkt på våran egen-tid ett tag, så nu är det inga problem med det.
En sak jag funderar på när jag läser ditt inlägg är om du är ensamstående, om det är samma pappa till syskonen och vad DU får för hjälp av din familj?
Detta är inte enbart ditt ansvarsområde!!!!
Hur var din dotter innan hon kom in i puberteten? Var det likadant? Om inte vad/när började det bli dåligt, vad hände då? Något hemma/i skolan, med kompisarna?
Om hon var besvärlig redan innan puberteten så kanske det är dax att göra en utredning via barnpsykiatrin.
Åter till dig som mamma, det du kan göra är att visa att du finns där oavsett vad! Och om DU beter dig illa (som där i bilen) försök att förklara för alla barnen som är med (på deras nivåer, var och en för sig eller för alla på en gång) om varför det blev som det blev, våga erkänna för barnen att även du säger tokiga saker när du blir sårad och arg.
Ofta när jag pratar med min bråkstake så är det som att prata med en vägg men jag pratar ändå och mkt om hur olika saker kan kännas i en, tex som om jag är ledsen så uttrycker jag mig i ilska för jag vill inte att någon ska se att jag är ledsen och jag har många ggr fått säga att det är ok att vara ledsen även om man inte kanske inte förstår varför man är ledsen, för när man kommer in i puberteten så händer det så mkt i kroppen som man inte riktigt kan styra över.
Nu har detta blivit långt och rörigt känns det som och jag skulle kunna skriva hur mkt som helst till dig, för det känns verkligen som om du sträcker dig efter hjälp! Och jag hoppas verkligen att du/ni får det snabbt!!!!
Lycka till!