Envis 11-åring

[Anonym]

Hej,

Jag har en dotter på 11 år. Hon har alltid varit extremt envis och viljestark vilket har inneburit en hel del kamp och vånda under åren som gått .

Hon är tidigt utvecklad, fick sin första mens i somras vilket innebär att hon har kommit tidigt in i puberteten, med allt vad det innebär...

Senaste tiden har hon börjat med att tvärvägra vissa saker, har hon bestämt sig för att INTE göra det vi vill, eller lärarna för den delen, så gör hon det inte heller! Läraren lirkar med henne, vågar/vill inte pressa henne för hårt eftersom hon inte vill göra henne ledsen.

Jag peppar henne, försöker få henne till att inse att vissa saker MÅSTE man bara göra, oavsett om man vill eller inte. Vet att hon känner rädsla och oro för vissa saker, t ex så gillar hon inte att vistas i stora folksamlingar då hon tycker det är obehagligt. Naturligtvis är det inte något vi utsätter henne för, om det inte är tvunget.

Däremot när det gäller skolan och att göra vissa saker där, det måste man bara göra för att komma vidare här i livet. Senast idag ringde läraren och berättade om en episod som nyss hänt, det var att barnen skulle läsa högt ur en bok, ett litet stycke, men nej, det skulle hon INTE.

Nästa lektion var gympa och när hon var på väg dit skulle hon ringa mig (vilket hon inte gjort ännu) för att antagligen få stöd i händelsen.

Jag kan motvilligt erkänna att jag är en "mesig" typ, eller hur jag ska uttrycka det. För att göra en lång historia kort: Hennes pappa är väldigt auktoritär och för att kompensera hans sätt mot henne, är jag tvärtom...

Jag kontaktade kuratorn på skolan i början av terminen. Hon har gått hos henne varannan vecka och jag tycker att hon mått bättre och verkar gladare.

Men faktum kvarstår: Vad gör jag åt hennes envishet? Jag skulle behöva konkreta tips och handfasta råd. Det kanske är fler som har envisa barn och som kan komma med bra tips?

[Malinau]

En av de viktigaste sakerna när man uppfostrar ett barn är att vara hyfsat samstämmiga och konsekventa. Det verkar ni inte vara. Du tycker att pappan är för auktoritär och kompenserar med att vara mesig. Då kan det ju tänkas att er dotter får diametralt olika riktningar och därmed väljer sin egen väg i brist på tydlighet.

För att orka det är envishet en tillgång och den kan nog ta sig den här typen av uttryck där hon egentligen söker mer tydlig ledning och stabilitet. Det är i alla fall en tanke som ni kanske ska fundera på.

Envis kan man ju vara ändå och det man bör lära sig är att använda envisheten och den energi den innehåller till något vettigt. Personligen tror jag på att uppmuntra de goda sidorna av det och ge barnet riktning med det. En stark och envis person är med viss automatik svår att köra med. Det kan vara frustrerande ibland, men rätt hanterat innebär det många möjligheter för den som har egenskaperna.

Kan det kanske vara en idé att du och pappan tillsammans lär er lite mer om detta och båda anpassar ert föräldraskap (läs: ledarskap) så att det blir lite tydligare och mer harmoniskt för ert barn? Kanske skolans kurator kan vara till hjälp?

[blå fågeln]

social fobi? De exempel du tar upp, de låter som att hon blir rädd för folksamlingar, att prata inför klassen och liknade. Det finns behandling mot det, KBT har visat sej effektiv. Eftersom ni redan har kontakt med kurratorn, så tycker jag ni ska pratamed henne om det, om det kan vara det som är problemt, om hen kan skriva remiss för att träna bort det, och vad ni kan göra själva. Men i pincip går det ut på att _inte_ undvika det som är jobbigt,utan att träna på det, men att göra det i så små steg att man klarar av det. En social fobi är ju väldigt handikappande, så det är mycket att vinna på att träna bort det.

Om det _inte_ är det, utan bara vanlig tonårsobstinat, så är det som valign, välje era fighter, vad är viktigast, diskutera med henne hur ni ska lösa problemet, kanske belöna när det lyckas. Men du måste bena ut lite mer, exakt vad är det som är problemet, inte bara att hon är envis ( som kan vara en bra egenskap) och inte gör som du vill.