Skrivet: 2012-12-09, 07:35
#1
Ja nu måste ja ju berätta
Haha det vart lite av en episk födelse.
Jag var hos en kompis på kvällen, kände inte av nått alls. Det var ju snöstorm så vi skämtade om att jag nog visst skulle få just då bara för att.
O så gick jag o la mig tolv, va uppe o kissade i vanlig ordning en gång i timmen.
kl 3 gick vattnet o jag vaknade av att bägge mina ben for ut för det gjorde så jäkla ont. O vet ni, tredje barnet o jag fattade inte, jag blev arg för jag tänkte att ska jag behöva ha det så här med uppe på allt annat skit, inte ok. Reste mig upp o det bara forsade, tänker fortfarande att va tusan, ska kissa på mig med. Gick på dass o där nånstans ramlade poletten ner, haha.
O det kan jag säga, att jag föder inte lugnt o harmoniskt,värkarna kommer med en minut emellan o är fruktansvärt intensiva.
Väcker mannen o en minnesvärd konversation tar plats
"Det är dags nu"
"Va, för vaddå?"
" Vattnet har gått"
" Är du säker att det inte är för att vi tjafsade förut"
"Öh nä"
"Jaha, va gör vi nu då?"
Haha, jag vaggade o ringde förlossningen o försökte få tag i taxi, kunde fortfarande prata lite under värkarna då.
MEN, så fanns det inte en jäkla taxi i hela sthlm. O jag som vet att jag föder fort. O snöigt var det. Fick tag i sambons mamma (nä vid det här laget pratade inte jag mer, sambon ringde), de missförstod o började åka till sjukan för vi hade bestämt att hon skulle va med.
Jag satt o ylade att jag fasen ville va på sjukhuset med min lustgas NU!
Äntligen kom de,då kunde de inte köra ända fram så jag fick vagga ut till vägen med sambon på ena sidan o hans mamma på andra. På den ganska korta biten fick jag två värkar o känner hur hon sjunker ner i magen.
45 min tog det till sjukan, o hela tiden sa de att vi var framme om tre minuter, haha. Precis när vi rullar upp känner jag att det börjar närma sig krystvärkar. Kvart i fem var vi tydligen framme. BM tar mig inte på allvar, hon fattar inte att jag föder fort. Känner på mig o då är jag öppen sju, det visste jag redan för det är då jag har börjat få krystvärkar innan. Får Äntligen min kära lustgas, ber henne känna igen efter fem minuter o då är det ju fullt öppet, visst det med hehe. Nu kommer det bra, eller nu i efterhand bra, då var det en plåga. De hjälper mig att styra så att ho föds mjukt, jag kunde låta kroppen göra mesta jobbet så att det töjde sig långsamt. Sambon var banne mig helt grym med, han andades i örat på mig, masserade där han instinktivt visste att jag behövde för att slappna av. Sambons mamma stod bitvis på andra sidan o hjälpte, lite synd att jag inte fick fram att jag ville att hon skulle stå kvar. Men man är ju så inne i allt.
Så ber de mig att ställa mig på knä, o fasen det var tur att jag inte fick med mig mitt förlossningsbrev, hade skrivit att jag ville föda så, o det kan jag säga att jag inte ville alls. Sambon försvinner o när jag kikar över kanten står han på huk där med MIN lustgas över ansiktet, ASG. Får äntligen lägga mig igen o då är hon ju liksom nästan ute. Fast så känner jag att hon stilla glider in igen o då blir jag nästan lite panikslagen, vill att det ska vara över nu. Har släppt lustgasen för den gjorde mig ofokuserad, o har enbart bedövningsprej o det bränner ju. Men på nästa värk kommer halva huvudet, sen slut, fasen. BM håller emot huvudet o jag får försöka vänta på nästa värk, Alessia blir arg o börjar sparka därinne, det var INTE skönt. Har svårt att slappna av såklart, så den väntar på sig. Men så kommer den äntligen o hela hon föds på fyra krystningar. O vet ni, tack vara den BM så sprack jag inte nått alls, inte ett stygn. Om de hade låtit mig va hade hon varit ute på 20 min o jag hade spruckit.
Alessia landar men kommer inte igång, o det är första gången jag blir orolig, de skrubbar o nyper men hon tar tid på sig. Uppfattar att de låter navelsträngen va för att hon ska få syre genom den.Tittar på sambon o han är vit i ansiktet. Jag tänker att det löser sig, de har läkare här o om det behövs sätter de tub. Det MÅSTE lösa sig ju.
MEN så äntligen kommer det ett kort skrik, jag får upp henne på magen o inser att hon är såå liten. Hon är lika stor som min syrras bebbe som föddes i vecka 34.
O hon är underbar!
Jag har bloggat lite om hennes framsteg, hon är ju trots allt lite prematur så det har blivit lite extragrejjer.
Nu knorras det lite under filten, matdags :-)
ameyo.blogspot.com
längtar..