Idag var vi på (förhoppningsvis) sista tillväxtultraljudet och blev inbokade för kejsarsnitt den 10 januari. Nervöst men skönt! På svärmors födelsedag dessutom. Så nu har vi ett datum att se fram emot... Då kommer vår lille pojke.
Som en kanin!
Uj spännande! Nyfiken strut, varför snitt? Kanske misst något inlägg sedan tidigare...
Jag har varit jättedålig på att skriva denna graviditet så du har nog inte missat nåt.
Anledningen är att jag snittats två gånger tidigare (första efter 36 timmars pinvärkar, öppnades inte mer än 6 cm, andra för att navelsträngen låg över huvudet och om förlossningen satt igång hade den ramlat ut och hon inte fått något syre). Vid sista snittet såg läkaren att jag var så ärrad och ihopväxt därinne att de inte ens överväger att låta mig föda vaginalt pga risk för ruptur. Hade gärna velat det annars, men man kan inte få allt.
Ah då förstår jag! Nej man kan inte få allt...Förra gången hade jag lååånga pinvärkar också. Det tog 36 timmar för mig med, men sedan kom han äntligen. Efter en igångsättning i vecka 38. Den här gången hoppas jag att förossningen startar av sig själv, innan vecka 40. Vore fint att få uppleva, annars är rekommendationen igångsättning i vecka 40, pga oro mest då vi förlorade vårt fösta barn.
Lite speciellt att veta precis när han kommer, eller hur? Man sover inte jättedjupt natten innan.
Jag blev också igångsatt med första, fast några dagar över tiden. Hade också gärna velat få ha det lite naturligt, det här är liksom sista chansen för oss också... Men ja, det blir ju som det blir.Håller tummarna för att du får en perfekt förlossning denna gång!
Ja, med lilltjejen så fick vi veta dagen innan, så det var väldigt surrealistiskt. Nu har vi ju några veckor på oss att låta det sjunka in i alla fall!
Som en kanin!
Ja det blir som det blir, viktigast att han kommer ut och mår bra?
... ja det var fruktansvärt att förlora sitt barn, och fortfarande att leva med det. Tack för dina tummar, jag hoppas också att det blir en perfekt upplevelse nu!
Kan man låta det sjunka in är frågan..
Jag hör ju inte alls hit egentligen. jag väntar mitt första barn i maj och undrar om jag får fråga och om du orkar berätta hur du förlorade ditt barn och hur långt gången du var då. Det är som sagt min första gång så jag är lite nervös och orolig för allt som kan hända..
Å Karrlander, du får fråga!
Det är som med sina barn man har i livet... man kan inte sluta prata om dem. Märkligt.
Vilhelmina var vårt första barn och jag mådde rätt dåligt i graviditeten, fick två influensor och började sedan att kräkas utan att jag visste varför. Det samlades oerhört mycket vätska i kroppen, men jag fortsatte arbeta - ganska mycket. När jag var på besök hos barnmorskan upptäcktes det att jag hade högt blodtryck och äggvita i urinen, därför misstänkte man havandeskapsförgiftning. Runt vecka 31. Men när jag kom in till förlossningen avskrevs alla misstankar och jag skickades felaktigt hem.
Jag kommer alltid att ångra att jag inte stod på mig mer då. Jag var så trött minns jag, jag ville egentligen bara sova. Någon vecka senare började jag att läcka fostervatten och kom in till förlossningen där takykardi konstaterades. Alltså att hjärtat på vår bebis skenade.
Hon hade en puls på 280 i stället för 140 som är normalt, men eftertsom att CTG apparater och dopplers inte kan registrera det så hade både MVC och förlossningen missat det tidigare. Jag kommer aldrig att komma över det.
Hade man upptäckt det när jag var inne första gången hade man kunnat stoppa det, hon hade fötts utan men... hon hade en extra nervbana i hjärtat, vilket är relativt vanligt, men det är få som drabbas av takykardi i magen.
Så jag lades in och medcinerades för att hon skulle bli bättre vilket hon också blev, men hon klarade inte återhämtningen. Så hon dog i vecka 33 + 4.
Ingen människa borde behöva förlora sina barn. Så är det...
Jag önskar att jag hade varit lite mer medveten... helt naiv var jag, jag fattade typ inte att det var så vanligt att det kunde hända saker om allt såg bra ut på rutinultraljudet.
MEN. Nu är det ju inte vanligt som jag skrev utan snarare ovanligt. Jag förstår att du är nervös och orolig, men jag tycker att du ska försöka vända det till något positivt. Om du är vaken och alert på hur du mår och på hur bäbisen rör sig så gör du det du kan för att förhindra att någonting händer. Mår du bra och om bäbisen rör sig regelbundet är förmodligen allt bra. Vår dotter blev betydligt lugnare i magen när hon inte mådde bra - jag borde ha varit betydligt mer uppmärksam, men jag gick på den där att det blir lugnare i slutet.
Som sagt, lyssna på dig själv, på din kropp och på din bäbis. Är det inte mer än foglossning och halsbränna och lite svullna ben är allt förmodligen bra. Och blir du osäker, be att bm lyssnar en extra gång på hjärtrytmen och rörelserna..?
Kramar och lycka till, hör gärna av dig om du vill och behöver. Som sagt, jag kan prata hur mycket som helst om det här. Sansad.
Åhh, vad spännande!!
Mitt första barn blev ett "planerat akut" snitt. Hon låg i sätesposition, vägrade vända sig när farbror doktorn petade på magen (jag röt åt honom att "TA I LITE!" när han mumlade nåt om "...boka in för kejsarsnitt.")Snitt blev trots allt inplanerat (till den 1:a april), men lilltösen bestämde sig för att komma tidigare. Vattnet gick kvart över midnatt och vi fick packa väskan och sova över på förlossningen den natten för att vänta in en ny planerad tid nästa morgon.
Min andra förlossning startade också den med vattenavgång. Det blev dock en vaginal förlossning. Nu väntar jag bara på att få höra det där "poffet" innan vattnet går.
Vad är det de säger nu igen? Två ggr kejsarsnitt - alltid kejsarsnitt. Det var vad jag fick höra.
Fy vad jobbigt, vad hemskt och verkligen tack för att du delade med dig! Jag har pratat med sambon om att jag vill göra ett ultraljud i vecka 30+ bara för att kolla att allt ser bra ut, men han har tyckt att det känns onödigt och att de pengarna kan man lägga på annat. men efter att han fick läsa det du skrev så var han helt med på att vi skulle göra ett extra ultraljud och jag sa att det är värt att betala den summan bara för att vara att allt är bra eller inte bra, för jag menar det är ju ändå vårat barn.
Ja jag vet ju att massor av saker kan hända och jag har de i bakhuvudet men försöker bara blicka på det positiva och tänka att allt kommer gå bra och att det kommer ut en frisk och hel bebis.
Tack så jättemycket och om jag har mer frågor så återkommer jag mer än gärna! Kram på dig!
Kan du inte tjata till dig ett extra ultraljud av din BM? Om du berättar om din oro och förklarar att ett ultraljud verkligen skulle få dig att må bättre? Då kostar det ju inget.
Som sagt, lyssna på dig och din bebis, det är mitt främsta råd.
Kram, lycka till och god jul!
Går det? ja det skulle ju vara jätteskönt om jag fick det. men de har inget ultraljud där utan då måste de skicka mig till ett sjukhus.
Tack så jättemycket för allt! Kramar och god jul!
Om man verkligen vill föda vaginalt efter två snitt så brukar de försöka ordna det, så länge det inte föreligger medicinska skäl att låta bli. Men de flesta brukar nog snittas igen vid tredje då.
oj då .. låter jobbigt .. skönt då att det finns kejsarsnitt!!
vad är pinvärkar?
Som jag förstått det drabbar det främst kvinnor som blivit igångsatta. Det är värkar med skarpare, längre smärttoppar utan någon riktig paus emellan som dessutom inte gör någon nytta, de vidgar alltså inte livmoderhalsen utan gör bara fasligt ont och tröttar ut livmodern.
Pinvärkar kan drabba alla.Jag fick det INNAN jag blev igångsatt.Jag hade det i ca 2 dagar innan de ville hjälpa mig,var inlagd hela tiden.
Medgång gör vänner, motgång prövar dem.
Tydligen väldigt sent svar av mig... men jag har varit lite frånvarande.
Ja det går... som sagt, beskriv hur orolig du är och fråga om möjligheten att få ett ultraljud.
