Ensam vårdnad?

[Anonym]

Nu har jag bestämt mig för att lämna detta förhållandet.
Vi har tre barn och han vill helst inte ha med de att göra (nu hoppas jag att han bara säger så och i praktiken vill han ha kontakt med de även efter separationen).

Nu till frågan: Vi kom överens om att jag ska ha ensam vårdnad till alla tre barn, vi har även lämnat in ansökan till tingsrätten. När jag så småningom får ensamvårdnad om barnen, vad är det jag får bestämma över de? och vad är det som jag måste ha hans godkännande till?

Jag tex. får välja barnens skola mm, får jag bestämma var de ska vara folkbokförda?
Får jag bestämma hur ofta de ska sova hos pappan? osv...

[Anja-]

Hej, snubblade över din tråd, lite fakta..

http://www.kvinnojouren.se/fakta/lag.../ensam-vardnad

[Malinau]

Det där är nästan rätt, måste jag säga. Ingen medborgare får bestämma var man ska vara folkbokförd. Om man ska vara petig. Enligt lag ska man vara folkbokförd på den adress där man har sin "huvudsakliga dygnsvila". Men har man ensam vårdnad och mest umgänge, eller hela, så blir det ju rätt om man vill att barnen ska vara folkbokförda där.

En annan tveksamhet i den där informationen är att den som har enskild vårdnad kan bestämma över umgänget. I sak är det rätt så länge man inte har avtal eller dom om annat, men om man exempelvis bestämmer att inget umgänge ska ske så kan det senare inte anses vara för barnens bästa och då kan man förlora den enskilda vårdnaden i värsta fall.

Man ska också tänka på informationsplikten.

[Anonym]

Tackar tackar den ska jag titta på...

[Anonym]

Jodå, du har helt rätt, jag tänkte mest på att jag får ha de folkbokförda hos mig och bo hos mig hela tiden, men har möjlighet till att träffa sin pappa när barnen/han vill o kan, men jag får bestämma att de tex. inte ska övernatta där?

Det jag vill kunna göra är tex. att speciellt för de minsta att inte sova över hos pappa för dess ålder, de är 1 1/5år och tre år, sen för den äldsta 8år har en sjukdom som behöver kontrolleras ofta även nattid och jag vet att pappan är usel på det.

Så det kan jag bestämma? eller hu?

[Malinau]

Om han inte begär någon del av boendet och inget umgänge så blir det ju i praktiken så. Nu har han tydligen sagt att han inte vill ha med barnen att göra, men menar han verkligen det? Hur har du tänkt att umgänge ska ske? Ska han kunna ringa på dörren en eftermiddag och bara ta barnen med sig även om han inte sett dem på fyra veckor?

Problemet är att det kan bli besvärligt att inte ha något att hålla sig till om man har svårt att komma överens. För om han kommer drällande när det passar och du inser att det inte är bra för barnen, så kan han till slut påstå att du inte låter honom träffa sina barn. Jag tror nog att det vore bra att fastställa såväl boende som umgänge. Struntar han sedan i det, så kan han inte skylla på dig för det.

Men det är svårt det här, för det handlar inte bara om juridik utan även om hur folk beter sig och då måste man ju veta mycket mer än så här. Det kan ju också finnas skäl att avvakta och se hur han kommer att ta initiativ till att umgås med sina barn. Du kan ju också själv sätta upp tydliga regler och ge honom skriftligen (så att du kan bevisa det) och så får han väl återkomma med sina synpunkter på det.

Alltså, du kan bestämma, men du har också skyldigheter för barnens bästa, framförallt att främja en god relation mellan dem och deras far.

Har ni försökt komma överens i familjerätten? Har du något juridiskt ombud?

[Anonym]

Än så länge så är vi inte överens om något, därför har jag nu bokat tid hos familjeenheten (han vill inte ens gå ditt, så jag går ditt själv och då får de tvinga honom till sig) så att vi kan ha en helt ny person som ser till barnens bästa utifrån oss båda.

Om jag personligen skulle sätta en tid för de att umgås så skulle jag föreslagit tex. Barnen bor hos mig hela tiden och jag har de alla nätter pga deras ålder och stora barnets sjukdom, exet kommer inte hem förren kl 19:00, intill barnens läggdags så det är inte mycket kvar av dagen då på vardagar.

Lördagar låt säga 9:00 - 15:00 kan de yngsta vara med honom. äldsta har träning, så honom kan jag ta även på Lördagar till träningen själv mm. Om det inte skulle kännas för lång tid för de så där plötsligt.
Söndagar kan vi byta då kan äldsta vara med pappa och yngsta med mig.

Vad gäller påsk, jul och nytt års firandet så skulle jag föreslagit:
Påsk afton hemma hos mig, påsk dagen kan han ha de hos sig (vi brukade åka till hans föräldrar). samma för jul afton och nytt år mm.

Sommarlovet: ingen aning, jag har inte tänkt så långt, men jag vet att han skulle inte vilja ha de yngsta hos sig.

Jag har det skrivet från honom via mejl att om han tar något barn med sig så tar han äldsta barnet, möjligen för att han är ändå lättast att ta hand om, men det jag befarar mest är barnets sjukdom, exet kan inte hantera det bra, han kan strunta i det och det har hemska konsekvenser på barnet inte på någon annan.

Han får inte bara komma när han vill och umgås, vi bestämmer tider och bara följer upp de och inget annat. Bara om han bli sjuk plötsligt och han kan inte ha barnen mm.
Jag har tagit hand om barnen även när jag mådde som värst så jag är vann och klarar av det utan honom (om han inte vill, vilket jag vet att han inte vill).

[Malinau]

Får jag ge dig lite mer information så att du hinner tänka lite mer innan du kommer till familjeenheten? Om inte så får du sluta läsa nu.

Ni har ju två mycket små barn. När det gäller så små barn så rekommenderar man täta kontakter. Alltså behöver barnen träffa sin pappa ett par, tre gånger per vecka, även om det inte är så lång stund varje gång. Små barn har svårt med tidsuppfattning och att hålla tag i relationen, vilket gör att de kan känna otrygghet.

En annan sak är att man ogärna delar på syskon. Nu ska de ju inte delas på när det gäller boendet, vilket är lite annorlunda, men ändå kan det ju vara mycket så att det äldsta barnet ger de yngre en viss trygghet.

Helger brukar man enligt praxis växla så att man har vartannat år, men ditt sätt kan säkert också fungera. Eftersom du tänker dig att de alltid ska sova hos dig så behöver det inte bli hattigt.

Tänk lite innan också på vad som ska gälla om han inte sköter umgängesschemat så att det inte plötsligt går två månader och så dyker han upp som gubben ur lådan och kräver sin rätt så att säga. Då är han ju nästan en främling för i alla fall er yngsta. Du kan inte tvinga honom till umgänge, men han bör förstå att barn inte har någon pausknapp.

Lite måste jag säga att jag undrar lite över hans problem. Varför har han satt tre barn till världen om han är så ointresserad? Varför de två yngsta om han inte klarar riktigt att ta hand om den äldstas sjukdom? Är han verkligen så oförmögen som du menar eller har han bara inte tagit del av barnens skötsel av någon anledning?

[Anonym]

Jag samma som skrev på fråga mamma snacket
Jag är faktiskt osäker på hans problem, han tog för givet att jag alltid kommer att vara där och sköter allt.
-Han har aldrig byt blöja på någon av de yngsta, bara den äldsta enstaka gånger.
-Hans sett att umgås med barnen är att se på tv eller i bästa fall spela vuxen spel på wii.
-Han har inte lagat mat på jag vet inte hur länge, säger jag något så är hans svar (varför är jag där då, det är mitt jobb, han kan inte och har inte tid till det). Jag älskar att laga mat så jag har inte haft problem med det.
-aldrig tvättat kläder.
-aldrig duschat någon av de, han hjälper lite den äldsta nu.
-aldrig nattat de på natten.
-aldrig läst en saga för de.
-med mycket tjat och bråk fick jag honom att ha de yngsta hemma med honom när storbror är på träning på lördagar, två timmar bara och gud förbjuder om jag blir sen.
-stora barnets sjukdom är 95% mitt ansvar och har även klarat av upp till 100% helt själv en del dagar.
-När det är lov eller helg så är vi aldrig ute för att han inte vill och ser till att barnen inte vill det heller.
-Efter mycket tjat o bråk fick jag honom att hjälpa mig med de yngsta med deras frukost.
-Han var aldrig på någon föräldramöte, aldrig på sjukhuset med någon av de, aldrig på något aktivitet.
-Han ville också övertala stora barnet att sluta med träningen bara så att han inte har de yngsta två timmar på lördagar. Stora barnet tränar också andra dagar men pga lokalen så har jag möjlighet att ha de yngsta med mig.
och listan kan bli hur lång som helst.

Jag vill att de ska ha kontakt men vad jag förstod av honom så vill han inte veta av oss längre om jag verkligen följer min vilja att separera.

Jo, varför han gick med på att skaffa barnen så undrar jag det också och svaret jag får är att han hade bara roligt och det var jag som ville ha de därför är det jag som är ansvarig för de (alla barn var välplanerade och det var mycket diskussioner om när vi ska försöka och om vi klarar av det)

Jag är öppen för att komma till en bra lösning och det enda jag bryr min om är barnens bästa.
Så av den listan ovan skulle verkligen någon mamma i världen låta någon av barnen bo med pappan?
Jag vet att många svar skulle säga, varför jag skaffade barn med honom då, jo saker var inte så hemska i början och han var med o planerat barnen, så helst själv gjorde jag de inte.

[Malinau]

Då är frågan faktiskt om han har något slags handikapp eller om han bara är lat och behöver en rejäl spark i arslet.

[Anonym]

Det har jag undrat också och jag vet inte, men extremt lat är han. Om det är upp till honom så skulle han spendera hela dagen på att sova och han blir inte mätt på att sova. Ibland känns det som flykt från verkligheten. Han har alltid varit så, jag tänkte inte på det i början av förhållandet och tänkte att han slutar med det när barnen kommer, men nej han blir arg på oss alla för att han inte får sova som han vill och när han vill.

Det jag vet är att jag ska flytta, mina barn ska vara med mig, vill han ha kontakt med barnen får han jätte gärna ha det, vill han inte så tänker jag inte tvinga honom eller böna till det. Jag ska försöka förklara att det är hans ansvar att ha kontakt med de och inte mitt, jag tänker inte hindra kontakt, men jag går absolut inte med att de sover över tills han verkligen kan bevisa att han klarar av det. Jag ska prata med familjerätten om det och de får avgöra.

Väljer han ingen kontakt så är jag säker på att vi ska klara oss utmärkt utan hans filmer och utan wii. Han är super stolt över sin samling och sin tv.

Jag bryr mig inte om det längre, jag tycker att jag har försökt att få honom att förstå hur och vad barnen behöver, men det enda han tänker på är att jag ska vara kvar. Ja helvetet varför skulle han vilja att jag flyttar, det är som att jag bor ensam med barnen men han måste ändå vara med och tjata och klaga. Så för mig hellre att bo själv och bestämma själv.

Jag toatränar 3åringen och om jag skulle fråga att han tar 3åringen på toa så det direkta svaret jag får är (hur klarar du dig då när jag inte är hemma?). och den meningen har förekommit väldigt ofta nu under jullovet, så fort jag säger något eller be om något så är hans svar så där, ja men då är det lika bra att jag klarar mig med barnen helt själv.

[Malinau]

Det låter som en jättebebis. Jag kan bara gissa att hans mamma skämt bort honom så till den milda grad att han inte han någon som helst information om hur en vuxen man uppför sig. Sedan har kanske du fortsatt att göra det möjligt för honom också? Lagar du mat så får han, tvättar du så tvättar du hans kläder också, du städar även om han inte bidrar etc. och priset för att lata sig är inte särskilt högt för honom.

Du har ju fyra barn med honom och en person som man rimligen kan förvänta sig ska kunna underlätta blir en än värre belastning när de är så där. Han vill inte att markservicen ska flytta, kan man tänka sig.

Till nästa gång, om det blir en sådan, så vet du att det du ser är vad kan räkna med att du får. Det är klart att en del mognar till och tar sitt ansvar, men man ska inte räkna med det.

När du har gjort vad du kan för att han ska tillvarata barnens rätt till en relation med honom så kan du givetvis inte göra mer. Är det dokumenterat och klart så kan han inte skylla på dig sedan om han en dag vaknar upp.

[Anonym]

Jag erkänner att det är mitt fel, men i början så kunde han vara med i köket och tex. fixa sallad, eller ta en tallrik och diska, ja eller annat, inte så där ofta men ändå, jag störde mig inte på det så mycket. men med tiden och barn och sedan ju mer barn det blev ju mer blev han som han blev, jag får ibland en känsla att han bli svartsjuk på barnen och vill vara det själv, men även mina egna barn lär jag de att plocka efter sig, städar, handla med mig, det de kan av att laga mat med mig, slänga sopor, ja sånt.

Men värst är det det sista året som verkligen gick åt skogen, speciellt när äldsta fick sin sjukdom, han blev mer som en främling för mig och det är det som fick mig att inse att detta är inget att satsa på, det funkar inte när det är bara jag som vill ha en vettig relation.

Näädu, jag vill inte ha något med män och göra på ett långt tag, jag vill fixa upp mitt liv, leva ensam med barnen, känna friheten och sedan får jag se...

Men nä, är det en jättebebis jag ser så skickar jag honom till sin mamma och går vidare...