♥ Dagen då Pärlan föddes ♥

[3 is the magic #nr]

♥ Dagen då Pärlan föddes ♥

Lägger ut min förlossningsberättelse här. Men då den är väldigt lång delar jag in den i flera inlägg. Annars tror jag inte att det fungerar. Vill ni ta del av foton från förlossningen får ni istället besöka min blogg. Men här kommer min berättelse....

(DEL 1)

Älskade lilla Pärlan. Ja du förstår, Pärlan var vad vi kallade dig för under hela tiden då du låg inne i min mage. Från början var du ju bara liten som en Pärla, men ytterst värdefull så det namnet fick följa dig under hela resans gång. Du var beräknad till att komma på min födelsedag, den 30 december 2012.

Det kändes väldigt speciellt att min födelsedag också var din beräknade födelsedag. Men BF-dagen kom och gick och det blev bara ett födelsedagsfirande den dagen, mitt eget. Jag och din pappa var ute och åt på restaurang den kvällen och precis innan vi skulle köra dit upptäckte jag vid ett toalettbesök att slemproppen börjat lossna i lite större mängd. Så nog blev min födelsedag lite extra speciell ändå då vi fick ett första tecken om din nalkande ankomst….

Natten till nyårsafton vaknar jag till vid 03-tiden. Jag känner med en gång hur livmodern drar sig samman och förstår att det är detta som väckt mig. Alla mina sinnen blir vidöppna och plötsligt känner jag mig alldeles klarvaken. Där ligger jag nu i mörkret, med händerna på magen och tankarna börjar genast snurra runt i huvudet på mig. Har du bestämt dig för att komma nu? Det går en kvart och en ny sammandragning smyger sig på. Klockan blir 03.15…..03.28…..03.47…..04.11. Jag börjar se ett intervallmönster och känner hur ett litet adrenalinpåslag sprider sig i kroppen. Jag sover inte så mycket mer den natten. Förvärkarna kommer och går som ett glest pärlband med 2-4 sammandragningar i timmen.

Vid 08-tiden lugnar dock allt ner sig och jag lyckas sova fram till 10-tiden då du väcker mig med dina sparkar och ditt vanliga bökande. Du är alltså inte riktigt redo än…eller? Under dagen känner jag en svag konstant molvärk i nedre delen av magen och några enstaka förvärkar dyker upp då och då. Ändå befinner sig en väldigt annorlunda känsla i kroppen. Svår att förklara och sätta ord på men nog känns det som att du snart är här. Än mer övertygad blir jag när jag vid 19-tiden på kvällen upptäcker att slemproppen som fortsätter att lossna nu är rosafärgad. Jag berättar det för din pappa och vi går och småler mot varandra hela kvällen och han klappar om min stora mage. Nyårsafton firas i lugn och ro hemma hos din farmor som också längtar efter din ankomst.

Vid 12-slaget står vi alla ute på balkongen tillsammans, skålar i alkoholfri cider och beundrar alla vackra fyrverkerier på natthimlen. I samma ögonblick infinner sig en tydligt kännbar förvärk och jag tar två steg åt sidan för att andas med lite när den når toppen. Det känns nästan lite magiskt att stå där med en stor och rund mage och småflåsa medan det dundrar omkring oss och himlen gnistar i regnbågens alla färger. Jag undrar om det är ditt sätt att berätta att år 2013 kommer att inledas på ett helt fantastiskt vis?!

Vi kommer hem vid 02-tiden på natten och förvärkarna fortsätter att komma glest men det är bra kraft i dem. Jag känner mig nöjd med beslutet att låta dina syskon sova kvar hos er farmor.

Jag stiger inte upp förrän halv tolv dagen därpå. Den första dagen på det nya året är här och du ligger kvar inne i magen på mig. Nästan alla i min närhet har trott att du skulle vara ute vid det här laget!

Jag har vaknat av vartenda förvärk under natten och morgonen. De har kommit ca 2-3 gånger i timmen men jag har ändå kunnat sova bra där emellan så jag känner mig ganska pigg. Jag har dock få ta andningen till hjälp för att kunna slappna av helt under nattens förvärkar, för även om de kommit glest så har de faktiskt gjort ganska ont.

Nu börjar jag dock känna mig aningen rastlös och lite otålig. Tänker att jag vill komma upp och röra på mig nu lite för att se om läget förändras på något av hållen. När jag väntade din storebror hade jag också glesa onda förvärkar länge innan det satte igång på riktigt så jag räknar ändå med att kunna ha det så här i ett eller några dygn framöver innan det övergår i så kallat etablerat värkarbete.

[3 is the magic #nr]

(DEL 2)

Strax innan 13.00 går jag på toaletten igen. Slemproppen är alldeles blodfärgad nu, det tänder hoppet en aning. Jag tänker att nog har den sista tidens förvärkar gjort nytta ändå och nu är det nog allt på riktigt!

Vi går bort till din farmor på eftermiddagen för att hämta hem dina syskon. Än är vi inte säkra på om din ankomst ligger nära eller långt bort. Det är skönt att komma ut i den kalla friska luften och röra på sig lite. Vid 16.30 är hela familjen hemma igen och jag känner för att ta mig ett långt och avslappnande bad. Det är riktigt skönt att ligga där tyngdlös i det varma vattnet och jag låter endast ögon och näsa vara ovanför vattenytan. Alla ljud låter så behagligt när man har öronen under vattenytan. Det är rofyllt att få lyssna till min egen andning under vattnet. Jag tänkte att det är så här du upplever din värld i magen på mig just nu.

Efter badet lägger jag mig på soffan och påbörjar julklappsboken Femtio nyanser av honom. Jag slumrar till efter en halvtimme och befinner mig någonstans mellan dröm och verklighet under en timmes tid på soffan.

Efter vilan beslutar vi oss för att låta dina syskon sova ännu en natt hos er farmor då jag fortfarande känner av förvärkar ca två gånger i timmen. Jag pussar och kramar om Ida och Liam riktigt ordentligt innan din pappa går iväg med dem vid 20-tiden. Jag är ganska så säker på att det kommer dröja lite tills vi träffas igen.

Bara en och en halvtimme senare känner jag att vi tagit helt rätt beslut då förvärkarna börjar komma allt tätare, 4-5 gånger i timmen. Vi sitter uppe länge och småpratar i soffan. Jag passar på att lägga fram några saker som ska ner i resväskan som ska med in till förlossningen när det väl blir dags. Vi går och lägger oss strax efter midnatt, det har blivit onsdagen den 2:a januari nu. Din pappa värmer en vetevärmare åt mig som jag kan lägga på magen när vi lagt oss i sängen. Det känns jätte skönt.

Natten bjuder inte på många minuters sömn. Jag profylaxandas nu igenom varenda sammandragning som kommer. Ibland kommer de med 15 minuters mellanrum, ibland är där bara 7 minuter emellan. Din pappa värmer vetevärmaren på nytt åt mig efter några timmar. Fram emot tidiga morgonen börjar det kännas svårt att ligga kvar i sängen. Hittar ingen ställning som känns dräglig. Jag kramar om din pappas hand varje gång en sammandragning sköljer över mig och tänker på att slappna av i resten av hela kroppen.

Klockan kvart i sju stiger jag upp efter en riktigt kraftfull sammandragning. Din pappa ber jag ligga kvar. Han har nästan heller inte sovit något och jag vill ha en pigg och stark man vid min sida när det väl beger sig. Han somnar om direkt. Själv tar jag täcket med mig under armen och traskar ner för trappan och sätter på Tv:n. Jag går sedan ut i köket och brer mig en smörgås men har dock ingen vidare aptit. Ett svagt illamående har funnits där sedan midnatt. Jag lyckas tugga i mig en halv smörgås sedan är det tvärstopp. Det får bli endast dryck framöver nu.

Jag bullar upp med en massa kuddar i soffan så att jag halvsitter upp och får till en skön och avslappnad ställning. På Tv:n rullar TV 4:as nyhetsmorgon och det känns så märkligt att allt är så vardagligt och normalt i omvärlden medan jag sitter där och upplever något så stort, fantastiskt och omvälvande.

Vid 9-tiden kommer din pappa ner och frågar hur jag har det. Jo, jag och Pärlan jobbar på, svarar jag och ler. Men nu börjar jag känna mig lite trött och otålig. Jag hoppas nästan på att det antingen avstannar ett tag så jag får sova en stund eller att det rasslar till och kommer igång riktigt ordentligt. Strax därefter slumrar jag faktiskt till och lyckas nog sova mig igenom en eller två sammandragningar. När jag vaknar till nästa gång känner jag mig faktiskt pigg. En powernapp kan visst verkligen göra susen.

Jag går upp och går lite grann. Besöker toaletten och det är massor med blodblandad slempropp som lossnar nu. Det börjar närma sig lunchtid och jag går och sätter mig i gungstolen och vaggar sakta fram och tillbaka.

Du sparkar och lever loppan i magen, det är skönt att känna dina rörelser. Men nu gör det riktigt ont och jag vill nog börja kalla de här förvärkarna eller sammandragningarna för riktiga värkar nu. Jag får krama om karmarna på gungstolen med båda händerna, andas och pusta och det är så att jag riktigt börjar längta efter lustgasen när värkarna nu når toppen.

Klockan närmar sig 12.30 och din pappa tycker att det börjar bli dags att ringa in till förlossningen. Han ser på mig hur jag med full fokus jobbar mig igenom varenda värk som nu håller i sig allt längre och längre. Jag ber honom att packa ner de sista sakerna i resväskan och starta upp datorn. Jag vill klocka värkarna en stund med hjälp av värktimer.se för att få koll på läget.

Jag går och sätter mig bredbent över en av matstolarna i vardagsrummet, ber din pappa om att klocka värkarna framöver ett tag och själv försvinner jag in i mitt värkarbete. Efter 20 minuter säger han att det nu bara är ca 5 minuter emellan och att han vill att jag ringer in till förlossningen. Jag ser och hör på honom att han inte är lika lugn längre. Jag velar någon minut men tänker på vad min barnmorska sagt åt oss att det mycket väl kan bli så att vi måste köra till Kristianstad, Helsingborg eller Ystad om de har fullt och de inte kan ta emot oss i Lund eller Malmö. Nä, det är nog minsann dags att ringa nu känner jag.

[3 is the magic #nr]

(DEL 3)

Jag letar fram numret till Lunds förlossning i min mobil och ringer in. En vänlig röst presenterar sig och jag hinner bara säga – Hej mitt namn är Malin…åh ursäkta, vänta lite, och så tvingas jag lägga ner telefonen på bordet för att flåsa mig igenom en värk som överraskar mig totalt. Jag plockar sedan upp telefonen igen och ber om ursäkt för att jag bara la ner telefonen. Ska precis börja rådgöra med henne om när hon tror att vi kan köra in, men hon hinner före. -Var det en värk du hade där som jag hörde du andades till? – Ja, svarar jag, jag har ca 5 minuter emellan nu. – Du, du kommer in nu, svarar hon med en ganska bestämd röst. – Ok, ja då gör vi väl det, det här är vårt tredje barn, tillägger jag. – Ja, kör ni hit nu, säger hon bara igen och så avslutar vi samtalet utan att lämna några andra uppgifter.

– De vill att vi kommer in nu, säger jag till din pappa, fnissar lite och låter nog samtidigt lite förvånad över hennes klara besked. Jag får en ny värk och reser mig upp och börjar gunga med höfterna. Jag ser på din pappa att han för första gången ser lite stressad ut. Han börjar tappa och fumla med saker som vi ska ha med oss in. Jag ber honom att värma vetevärmaren och så går jag ut i hallen för att börja ta på mig ytterkläderna. Det är soligt men kallt ute och jag tar en kofta på mig under vinterjackan som jag inte kunnat knäppa på flera månader.

Så ser jag mig själv i hallspegeln och stannar upp. Jag lägger mina händer på magen, omsluter dig och ler. Du har verkligen bestämt dig för att det är dags att komma nu. Idag den 2 januari vill du visst fira din födelsedag, om det inte drar ut på tiden. Jag flåsar mig igenom en sista värk innanför ytterdörren innan vi går ut och sätter oss i bilen. De flesta grannarna i gatan är fortfarande hemma och avnjuter de sista dagarna på julledigheten. Jag sätter mig i framsätet, lägger vetevärmaren över magen och påminner din pappa om att köra lugnt och stilla in då vart enda gupp och liten kurva upplevs så himla påfrestande när man har värkar. Klockan 12.45 startar vi bilen och kör.

Det är hyfsat mycket folk ute i trafiken. Inte som vid tidigare förlossningar då vi kört in på kvällen eller natten när det varit mörkt ute. Värkarna kommer med ca 3-4 minuters intervaller nu och jag fäller ner solskyddet vid varje värk för att avskärma mig mot den nyfikna omvärlden.

Det är som vanligt svårt att hitta parkering inne på sjukhusområdet. Vi kör runt en god stund och din pappa tycker nog att vi ska stanna till utanför förlossningsentrén. Jag tycker gott att vi kan köra lite längre bort för att hitta en parkeringsplats så att han slipper springa ut igen och parkera om vår bil senare. Det blir att vi parkerar lite längre bort och plockar med oss resväskan på direkten då det känns som att vi inte kommer till att bli hemskickade. Två gånger får vi stanna till på trottoarkanten då magen drar ihop sig till en kanonkula när värkarna kommer och det blir omöjligt att gå ett enda steg. Vi ser hur folk runt omkring sneglar på oss.

Vi ringer på entredörren till förlossningen och ett glatt och välbekant ansikte möter oss. Det är barnmorskan Carina som förlöste mig med Liam. Hon känner inte riktigt igen oss till en början och det är kanske inte så konstigt då hon bara var med vid finalen förra gången, närmare bestämt i knappt 15 minuter innan din storebror föddes. Men jag minns henne klart och tydligt som en fantastisk och helt underbar barnmorska.

Hon frågar oss om vi är här för en igångsättning. Nä, svarar vi och skrattar och några sekunder vänder jag mig bort för att flåsa mig igenom en värk och Carina konstaterar att vi istället är i full gång med en förlossning.

Hon visar oss längst ner i korridoren till rum nr. 6 som ligger på vänster sida alldeles intill personalens arbetsrum. Klockan är 13.20 när vi blir inskrivna. Vi installerar oss på rummet och Carina frågar mig om jag vill hoppa upp i sängen en liten stund för en CTG-registering och senare en undersökning. Carina läser igenom min förlossningsplan jag skrivit och går igenom min journal. Sedan kopplar hon upp oss till CTG:n och lämnar oss en stund.

CTG:n registrerar värkar som nu kommer med ca 4-5 minuters intervaller igen och dina hjärtljud tickar på fint med 130-150 slag. Strax innan 14.00 kommer Carina in igen och kopplar ifrån CTG:n och ber om att få undersöka mig för att se om jag öppnat mig något. Jag tycker att läget känns väldigt lugnt och tänker för mig själv att det nog är ungefär på samma sätt som när vi kom in till förlossningen med din storebror och då var jag öppen 3 cm.

Jag berättar för Carina att jag tycker det känns ganska lugnt för närvarande och att jag inte tror att det hänt så väldigt mycket. Allt för att undvika en eventuell besvikelse. Lite förvånad blir jag när hon känner och klämmer på dig i min mage och snabbt konstaterar att ditt huvud står väldigt långt nere. Än mer förvånad blir jag när hon säger att hon kittlat dig på huvudet, att jag är öppen 6 cm och att hon känner en buktande hinnblåsa.

Wow tänker jag, då har vi gjort mer än halva jobbet där hemma ändå. Carina lägger fram den välkända vita sjukhusskjortan och rekommenderar mig att ta på en stor binda då vattnet nog kan tänka gå när som helst. Sjukhusskjortan kommer på och Carina hissar upp sängen till mig så att jag kan stå upp och hänga över den. Jag skickar iväg några snabba sms till undrande och förväntansfulla familjemedlemmar och vänner och din pappa ringer våra föräldrar och talar om att vi stannar kvar.

Jag flåsar mig igenom några dundervärkar samtidigt som jag gungar höfterna fram och tillbaka och ringer sedan på Carina för att be henne om att plocka fram lustgasen åt mig. Hon har en uppvärmd vetevärmare med sig och så ställer hon in lustgasen på det lägsta läget. När nästa värk kommer suger jag i mig gasen och känner genast att den ger den effekt jag önskar.

Vetevärmaren får jag inte till att bli kvar på magen när jag står upp så jag lägger den åt sidan ett slag. Klockan är nu 14.30 och Carina kramar om mig, önskar oss lycka till och berättar att hon nu ska gå av sitt pass och lämna över åt en ny barnmorska.

Strax innan 15.00 kommer barnmorskan Eva in till oss och presenterar sig. Det råder en härlig stämning inne på rummet och vi skrattar åt det mesta. Jag känner mig glad och trygg men börjar dock bli lite trött i benen så jag sätter mig ner på en bak- och framvänd ”myranstol” så att jag kan hänga lite över ryggstödet. Eva går iväg och värmer upp vetevärmaren på nytt så att jag nu kan ha den mot magen när jag sitter. Det känns skönt. Jag ber Eva om att öka på lustgasen också ett snäpp för nu är värkarna verkligen intensiva. De kommer med 2-3-minuters intervaller och håller i sig kring 1 & ½ minut.

Din pappa sätter sig nu bakom mig och masserar mig hårt i ryggslutet när värkarna kommer. Det är så tryggt och skönt att känna hans närvaro och kroppskontakt. Han berömmer mig, peppar mig och talar om när värken är på väg bort igen. Vi är verkligen ett sammansvetsat team.

Vid 15.20 kommer Eva in igen tillsammans med undersköterskan Benedikte. Jag berättar för Eva att det verkligen är bra tryck och kraft i värkarna. Hon tycker det är dags att undersöka mig på nytt och även koppla in CTG:n en stund igen så jag blir ombedd att åter hoppa upp i sängen. Jag är nu 7-8 cm öppen och hon kan känna en buktande hinnblåsa hon också. Vattnet har alltså ännu inte gått.

Eva sneglar på mig och frågar om hon får lov att ta hål på hinnorna och tillägger att sedan kommer du titta ut. Jag blinkar med ena ögat åt henne, skojar och säger att nu är det försent med ryggbedövning va?! Ja, skrattar hon och börjar förbereda med att lägga ut några underlägg i sängen. Jag ger mitt godkännande till att ta hål på hinnorna och delegerar nu över lustgasgivandet till din pappa. Själv måste jag krama om madrassen det hårdaste jag förmår med båda händerna när värkarna nu kommer.

[3 is the magic #nr]

(DEL 4...sista delen)

Jag halvsitter upp i sängen. Klockan är 15.35 och Eva sätter en skalpelektrod på ditt huvud för att få en bättre övervakning. När hon är klar frågar jag henne om vattnet har gått då jag inte känt något sippra. Eva berättar att hon rispat hål på hinnorna nu i och med att hon satt fast en skalpelektrod på ditt huvud och att vattnet säkerligen kommer gå i samband med att nästa värk sätter fart. Men när nästa värk infinner sig kommer inget fostervatten trots att Benedikte samtidigt trycker försiktigt långt ner på magen också. De verkar båda två lite förvånade över att vattnet inte går. Klockan 15.40 gör Eva ett nytt försök att ta hål på hinnorna med ett instrument som liknar en virknål. Komiskt nog hör jag på radion hur Agnes sjunger ”Release me” ur högtalarna. Känns så passande på något vis. Inget fostervatten kommer och Eva säger att hinnorna är väldigt sega och bara glider undan för henne. Inte hade det blivit någon spontan vattenavgång här inte, som under förlossningen med din storasyster! Eva gör ytterligare ett nytt försök och nu sipprar det nog ut några få droppar fostervatten. Du ligger nog som en liten propp med allt fostervatten bakom dig.

Strax därefter talar jag om att jag upplever att det börjar trycka på så smått. Eva säger att en liten lägesändring nog kan få dig att tränga ner den allra sista biten och hon föreslår att jag lägger mig över på vänster sida en stund. Klockan är nu 15.45 och de kopplar bort CTG:n igen i samband med att jag vänder mig.

Några riktigt smärtsamma värkar följer och din pappa står nu tätt intill mig och jag klamrar mig fast runt hans hals och andas på lugnt i lustgasmasken när värkarna når svindlande höjder. Benedikte sätter fast ett benstöd i sängen åt mig som jag kan vila det högra benet i. Det känns skönt och gör det lättare att slappna av helt. Eva tycker att jag jobbar på jätte fint!

En ny värk sveper över mig med full kraft och jag känner hur krystreflexen sätter in. Klockan är nu 15.50. När värken når toppen får jag svårt att bara andas med och börjar istället känna behovet av att få trycka på. Nu gör det vansinnigt ont och det spänner i hela underlivet. När värken ebbat ut frågar jag om jag kan få börja krysta vid nästa värk och Eva säger att det går bra om jag känner att jag vill göra det. Jag frågar också om jag kanske ska vända mig över till halvsittande om jag ska påbörja krystarbetet nu, men Eva stoppar mig i rörelsen och säger att jag lugnt kan bli kvar i den positionen jag befinner mig i för nu är du på väg ut. Okej, säger jag lite förvånat.

Eva känner försiktigt med handen och säger att du står precis innanför. Din pappa håller om mig och peppar och berömmer mig och påminner mig om att det är sista biten kvar nu. Eva och Benedikte talar också om för mig vilken stark och duktig kvinna jag är och det betyder mycket att höra dessa orden just nu. Det är nämligen i den här stunden som man nästan känner att man vill lämna sin egen kropp för att bli fri från smärtan…..men bara nästan.

En ny värk sveper över mig, lustgasen ligger åt sidan och nu hjälper jag till att trycka på när värken når toppen. Jag känner ett enormt tryck och en brännande smärta och Eva ber mig att sluta trycka på innan värken tagit slut. – På nästa värk kommer bebisen, säger hon. Jag kan verkligen inte tro att det är sant. Kan det gå så här fort? Men så både ser och känner jag nu hur Eva håller emot ditt huvud som står halvvägs ute med ena handen. Försiktigt pressar hon en varm och våt handduk mot underlivet.

Klockan blir 15.54 och en ny värk sveper över mig, vilken urkraft, näst intill övermäktig!! Det är svårt att hålla benen stilla. En tyst men fokuserad och intensiv stämning infinner sig i rummet. Det känns som att allting bara stannar upp. Jag fyller lungorna med luft, håller ena armen runt din pappas hals och fattar tag om mitt ben med den andra handen och så trycker jag på. Mitt andetag avslutas i ett brölande vrål när jag känner hur hela ditt huvud tränger ut och därefter kroppen.

Sekunden därefter får jag upp dig på mitt bröst. Jag omfamnar genast din varma och hala lilla kropp och brister ut i fullständig okontrollerad gråt. Du skriker till och jag känner hur hela hjärtat fylls av en övermäktig kärlek. Så underbart det är att få höra din röst. – Hej älskling, snyftar jag. – Jag tror inte det är sant, fortsätter jag och blundar och känner hur tårarna strömmar ner för kinderna. Sen tittar jag ner på dig.

Du är verkligen här nu! Så liten du är och vad massa fosterfett du har över hela kroppen och så fjunig du är. Världens finaste bebis, alldeles perfekt!! Eva får torka bort massor av fosterfett från ditt ansikte för att du ska kunna se.

Pappa möter din blick för första gången där du ligger på mitt bröst och jag ser hur han drar handen över sina ögon för att torka bort en tår. Jag blir åter igen alldeles rörd och kan inte sluta gråta. Så lycklig och lättad han ser ut. Jag ler emot honom och ger honom en kyss. Eva frågar oss nyfiket om vi tittat efter vad vi har fått? – Nä, svarar jag och din pappa i kör och lyfter försiktigt på Region Skånes vitblåa handduk som värmer dig. – En flicka!, utbrister din pappa glatt när jag lyfter på ditt lilla ben. – En flicka, upprepar jag och stryker dig varsamt över huvudet. – Vad duktig du var, du är då som gjord för att föda barn, säger Eva. – Vad fort det gick på slutet, svarar jag och försöker ta in allt som just utspelat sig inne på rum nr. 6 på förlossningen i Lund.

Onsdagen den 2 januari 2013 klockan 15:54 blir alltså din födelsedag!!!

Eva undersöker dig lite snabbt där du ligger klarvaken och tyst på min mage och tar in din nya tillvaro. – Vill pappa klippa navelsträngen?, frågar hon. – Självklart, svarar din pappa och med en enorm stolthet klipper han av det band som förenat oss i 9 månader. Benedikte håller upp två patientband, ett till dig och ett till mig och berättar för oss att du är barn nr. 16 som kommit till världen inne på Lunds förlossning i år.

En stund senare krystar jag ut en fin och fullständig moderkaka. Eva undersöker mig och jag är övertygad om att jag brustit och måste sys då du ju i stort sätt kom ut på en och en halv krystvärk. Men, fantastiskt nog har jag inte brustit någonting! Gud så skönt! Kort därefter blir vi lämnade i fred för att njuta av denna stora stund som nyblivna 3-barnsföräldrar.

Du hittar din lilla hand och stoppar in den i munnen. Jag lägger dig vid bröstet och du får ett bra tag direkt och ligger där och snuttar så gott. Jag kan inte få nog av att titta och känna på dig. Din lilla hand greppar tag om mitt lillfinger och det värker till i hjärtat på mig.

En timme senare kommer Benedikte in med den berömda festbrickan och hon är röd om kinderna och full i skratt. – Jag råkade gå fel med brickan, utbrister hon och fnissar. - Jag gick in till en blivande mamma som låg där med en stor mage i vädret, så snöpligt det måste ha känts för henne när jag fick vända om, säger Benedikte och skäms lite grann. - Det har aldrig hänt mig förut!

Smörgåsarna smakar riktigt bra och den varma chokladen är ljuvlig. Det slår mig hur hungrig jag faktiskt är och nu är illamåendet som bortblåst. Illamåendet och kräkningarna som hemsökt mig i nästan 9 månader. Vi höjer glasen och skålar i alkoholfri cider för vår fina flicka och för att allt gått så otroligt bra.

En stund senare blir du vägd och mätt av Benedikte. 51 cm lång och 3500 gram kärlek. Viktmässigt störst i syskonskaran!

Jag och pappa klär sedan på dig dina första kläder och kort därefter somnar du gott i pappas famn medan jag passar på att ta en skön och välbehövlig dusch. Vid 20-tiden är det dags att bege sig och vi blir omkramade av Eva och Benedikte innan två oerhört lyckliga föräldrar och en fantastisk liten dotter rullar vidare till patienthotellet.

Älskade Pärlan, vad vi är glada över att du kommit till världen!

När du fyller 14 dagar (den 16 januari) bestämmer vi oss äntligen för vad vår älskade Pärla skall heta. Jag sa namnet bara minuter efter att du var född när du låg på mitt bröst, så egentligen har jag och din pappa nog innerst inne vetat det båda två hela tiden….

Välkommen till världen vår älskade ♥ LOVIS ♥

[-Catharina-]

Nu sitter jag här & bölar. Så fint!
Grattis till lilla Lovis!

[sarmik]

Hej och stort grattis till din lilla flicka. Jag tillhör egentligen ankomstgrupp april, men tjuvläser lite i de tidigare grupperna. Jag ville bara säga att det var underbart att få läsa dina fina förlossningsberättelse. Som förstagångsföderska har man nog lite oro inför förlossningen, men din berättelse har fått mig att se fram emot den med nyfikenhet och lugn. Tack så mycket!