Förstämmningssyndrom hos barn.

[Anonym]

Hejsan.

Vårt barn har sedan 1½ år diagnosen ADHD. Vi har länge känt att problematiken är större än vad som kan förklaras med en ADHD diagnos.

Vi har fått ganska dåligt stöd från BUP. Flera personalbyten och egentligen inget stöd för oss som föräldrar. Nu i veckan träffade vi den nya överläkaren (den 3dje i raden). Efter att vi svarat på massa frågor och hon iaktagit vårt barn så sa hon att mycket pekar på "manodeppressivitet hos barn".

Igår kom det hem ett intyg ifrån henne där det står att hon ger vårt barn diagnosen "förstämmningssyndrom utan vidare specifikation". Vi blev helt paffa. Dels för att hon inte sa det till oss rakt ut i tisdags och också över diagnosen i sig. De har aldrig antytt att det kan röra sig om sån problematik förut. Däremot har det funnits funderingar kring Asberger/Autism.

Jag har knäckts utav detta. Känner att jag inte orkar mer. Tappar lusten för allt.
Det känns hemskt att läsa om bipoläritet/förstämningssyndrom och tänka att mitt lilla barn (7år) kanske har detta. Vill inte!!!!!

[Ludmilla svarar]

Hej,
Vad svårt ni har det. Jag kan bara föreställa mig att ni under lång tid haft det jobbigt. Den stress man känner när ens barn mår dåligt är ibland outhärdlig.

7 år är inte någon hög ålder! Man är nog mycket försiktig med att ställa diagnoser vid denna ålder. Att ditt barn fick diagnosen ADHD vid 5 års ålder visar att problemen är stora och tydliga. När man har så stora problem är det inte så ovanligt att barnet får sekundära diagnoser som t ex depression. Förstämningssyndrom är ett samlingsnamn för t ex depression eller manodepressivitet. Det är alltså inget annat än vad läkaren har sagt till er men det är så man uttrycker det innan man bestämt sig för vilket förstämningssyndrom som personen har.

Manodepressivitet (bipolär sjukdom) liknar mycket ADHD. Man brukar säga att diagnoserna överlappar varandra och det är inte alltid lätt att veta vad det är mest av.

Diagnoser är samlingsnamn på en mängd symptom. Det är på gott och ont som man får en diagnos. I bästa fall så får man då specifik hjälp som t ex i skolan, avlastning för familjen, bidrag för att kunna vara hemma mer med barnet osv. Men man får inte hänga upp sig på diagnosen. Barnet är inte sin diagnos. Barnet är en specifik person med specifika behov.

Det är väldigt viktigt att ni som föräldrar dels får stöd i att stötta barnet (föräldrautbildning, samtal osv) men även att ni får stöd att orka med tillvaron för er själva, resten av familjen och er som par. Det ÄR påfrestande att ha ett barn som mår psykiskt dåligt. I ert fall är ju detta tyvärr inget som kommer att försvinna på några veckor heller utan ni är tvungna att lära er att leva med detta och det kan ta tid att hitta den hjälp som ert barn behöver. Sedan kommer behoven att se olika ut beroende på barnets ålder.

Stå på dig och kräv att du får det stöd som du behöver!!!