Skrivet: 2013-03-18, 22:45
#1
Trotssyndrom hos 7-åring och 9-åring
Hej!
Efter många år av ilske-utbrott och gråt-utbrott så har vi fått remiss till BUP för vår nu 9-åriga dotter. Vi är mitt uppe i en ADHD-utredning men spontant trodde överläkaren inte att det var ADHD då hennes motorik är toppen liksom hennes skolresultat. Hon är högpresterande, trevlig och glad och ofta "i centrum" på skolan. Problemen är när hon kommer hem; man kan bara fråga efter hur hennes dag har varit så blir hon sur och går upp på sitt rum eller säger med sur min att hon vill ha datorn. Om man då säger nej så briserar bomben. Hon tål inte motgångar eller nej. Hon vill inte vara med på fritidsaktiviteter och absolut inte frilutftsdagar som kan innebära någon form av tävling. Vi tycker hon är kreativ och musikalisk och vill så gärna att hon hittar något på fritiden som hon tycker är kul men hon slutar på allt hon provat efter ca tre gånger. Det enda hon har hållit fast vid lite längre är simning och dans men nu var det förra terminen. Den här terminen har hon varit hemma från skolan jättemycket för att hon har verkat hängig och seg. När hon sedan är hemma så har hon tjatat om att få se på dator och TV och det verkar inte som om att hon är så sjuk utan som om att hon gjorde sig sjuk för att få sitta vid skärm. Vi har så klart sagt att man får skärmtid efter skolan men hon blir lätt trött i slutet av veckan.
Hennes lillasyster som är 7 är en helt annan typ, försiktig och blyg bland andra. Pratar tyst, är inte "i centrum" på skolan och är mycket lugnare och verkar ibland vara helt i sin egen värld. Hon har sedan förskoleklassen inte tyckt om att gå till skolan utan vill helst vara hemma och helst hämtas så tidigt som möjligt från fritids. Den här terminen har hon börjat tvärvägra att gå till skolan. HOn bara kliver inte upp ur sängen! Man får dra ur henne. Sätta på henne kläderna fastän hon kämpar emot. Borsta tänderna fastän hon kämpar emot etc. Bär ut henne till bilen de värsta dagarna.Det är så himla jobbigt, energidränerande och känns så fel. Om hon så mycket inte vill till skolan så funderar man ju. Vi har pratat med fröken, med skolkuratorn på telefonen och via mail och enligt de så ser hon ut att vara på bra humör i skolan, på rasterna osv. Problemet är alltså när vi ska få dit henne. Hon kan börja oroa sig för om hon ska till skolan nästa dag redan när jag hämtar henne en dag! Söndagarna och särskilt efter lov har blivit hemska då hon oroar sig och gallskriker åt oss att vi är dumma som tvingar henne att gå till skolan då hon inte mår bra (hon har haft ont i magen men vi har kollat upp det med läkare och lämnat prover men ännu inte fått svar och hon har inte klagat på ont i magen på hela sportlovet). Hon skriker så mycket så jag en kväll var tvungen att gå ut med lillasyster som är 1 för att hon skulle sova. Förutom det så är hon "NEJ" till nästan allt och särskilt vanliga saker som att borsta tänderna, duscha och kamma håret! Det ska man ju göra varje dag, ibland flera gånger och det är så slitsamt att varje gång ska bli en kamp!
Vi har alltså haft först skrik och bråk med 9-åringen länge och nu helt plötsligt börjar 7-åringen bete sig galet också! Hur ska man orka? Jag har kollat lite på nätet och ser en viss liknelse mellan trotssyndrom och båda våra barn. I övrigt skiljer de sig åt.
Hur visar sig trotssyndrom på så unga barn? Och hur ska vi kunna hjälpa de och oss själva att orka ha bråk, skrik och allt nej-sägande och svårigheter att ta nej från oss? Får man någon form av föräldrautbildning efter att BUP gjort en undersökning? En av våra egna föräldrar säger bara till oss att våra barn är bortskämda. Det gör mig ledsen för han har inte sett barnens oerhörda ilska eller ledsamhet som inte bara kan dyka upp så där för att de är bortskämda.
Ja det blev lite virrigt och jag vet inte vad jag egentligen undrar över. Jag undrar väl över allt som rör barnen. Och hur det känns att ha en helt vanlig familj med vanliga barn som har kompisar och aktiviteter på helgerna istället för att hänga hemma och tjata om datortid eller kräva vår uppmärksamhet.