Trotssyndrom hos 7-åring och 9-åring

[Anonym]

Hej!
Efter många år av ilske-utbrott och gråt-utbrott så har vi fått remiss till BUP för vår nu 9-åriga dotter. Vi är mitt uppe i en ADHD-utredning men spontant trodde överläkaren inte att det var ADHD då hennes motorik är toppen liksom hennes skolresultat. Hon är högpresterande, trevlig och glad och ofta "i centrum" på skolan. Problemen är när hon kommer hem; man kan bara fråga efter hur hennes dag har varit så blir hon sur och går upp på sitt rum eller säger med sur min att hon vill ha datorn. Om man då säger nej så briserar bomben. Hon tål inte motgångar eller nej. Hon vill inte vara med på fritidsaktiviteter och absolut inte frilutftsdagar som kan innebära någon form av tävling. Vi tycker hon är kreativ och musikalisk och vill så gärna att hon hittar något på fritiden som hon tycker är kul men hon slutar på allt hon provat efter ca tre gånger. Det enda hon har hållit fast vid lite längre är simning och dans men nu var det förra terminen. Den här terminen har hon varit hemma från skolan jättemycket för att hon har verkat hängig och seg. När hon sedan är hemma så har hon tjatat om att få se på dator och TV och det verkar inte som om att hon är så sjuk utan som om att hon gjorde sig sjuk för att få sitta vid skärm. Vi har så klart sagt att man får skärmtid efter skolan men hon blir lätt trött i slutet av veckan.

Hennes lillasyster som är 7 är en helt annan typ, försiktig och blyg bland andra. Pratar tyst, är inte "i centrum" på skolan och är mycket lugnare och verkar ibland vara helt i sin egen värld. Hon har sedan förskoleklassen inte tyckt om att gå till skolan utan vill helst vara hemma och helst hämtas så tidigt som möjligt från fritids. Den här terminen har hon börjat tvärvägra att gå till skolan. HOn bara kliver inte upp ur sängen! Man får dra ur henne. Sätta på henne kläderna fastän hon kämpar emot. Borsta tänderna fastän hon kämpar emot etc. Bär ut henne till bilen de värsta dagarna.Det är så himla jobbigt, energidränerande och känns så fel. Om hon så mycket inte vill till skolan så funderar man ju. Vi har pratat med fröken, med skolkuratorn på telefonen och via mail och enligt de så ser hon ut att vara på bra humör i skolan, på rasterna osv. Problemet är alltså när vi ska få dit henne. Hon kan börja oroa sig för om hon ska till skolan nästa dag redan när jag hämtar henne en dag! Söndagarna och särskilt efter lov har blivit hemska då hon oroar sig och gallskriker åt oss att vi är dumma som tvingar henne att gå till skolan då hon inte mår bra (hon har haft ont i magen men vi har kollat upp det med läkare och lämnat prover men ännu inte fått svar och hon har inte klagat på ont i magen på hela sportlovet). Hon skriker så mycket så jag en kväll var tvungen att gå ut med lillasyster som är 1 för att hon skulle sova. Förutom det så är hon "NEJ" till nästan allt och särskilt vanliga saker som att borsta tänderna, duscha och kamma håret! Det ska man ju göra varje dag, ibland flera gånger och det är så slitsamt att varje gång ska bli en kamp!

Vi har alltså haft först skrik och bråk med 9-åringen länge och nu helt plötsligt börjar 7-åringen bete sig galet också! Hur ska man orka? Jag har kollat lite på nätet och ser en viss liknelse mellan trotssyndrom och båda våra barn. I övrigt skiljer de sig åt.

Hur visar sig trotssyndrom på så unga barn? Och hur ska vi kunna hjälpa de och oss själva att orka ha bråk, skrik och allt nej-sägande och svårigheter att ta nej från oss? Får man någon form av föräldrautbildning efter att BUP gjort en undersökning? En av våra egna föräldrar säger bara till oss att våra barn är bortskämda. Det gör mig ledsen för han har inte sett barnens oerhörda ilska eller ledsamhet som inte bara kan dyka upp så där för att de är bortskämda.

Ja det blev lite virrigt och jag vet inte vad jag egentligen undrar över. Jag undrar väl över allt som rör barnen. Och hur det känns att ha en helt vanlig familj med vanliga barn som har kompisar och aktiviteter på helgerna istället för att hänga hemma och tjata om datortid eller kräva vår uppmärksamhet.

[Ludmilla svarar]

Hej!
Det låter som att ni har det riktigt tufft med era två döttrar och att få vardagen att gå runt.

Jag tänker så här; Vad är det för något som gör att ett barn (eller en vuxen) beter sig på ett visst sätt? Oftast beror det på att det ger något positivt att göra så. Det kan vara för att undvika obehag eller för att uppnå något positivt.

När det gäller skolvägran beror det ibland på mobbning i skolan. Det kan också bero på att barnet är oroligt för någon som är hemma på dagarna. Nu vet jag inte så mycket om er situation i övrigt. T ex om barnet märker att du mår dåligt eller är orolig för hur du mår eller att det är svartsjukt på att yngsta barnet får vara med dig.

En annan tanke jag får är om din äldsta dotter är deprimerad? På barn märks det framför allt genom irritation kanske mer än nedstämdhet.

Det låter bra att ni fått remiss till BUP. Jag gissar att 7-åringens humör hänger ihop med att hon märker att storasyster inte mår bra.

Principen för bemötande i barnuppfostran (eller gentemot människor i allmänhet) är "Uppmärksamhetsprincipen". Den innebär att man ska fokusera och uppmuntra det beteendet som man vill se mer av och att man ska ignorera det beteendet man vill se mindre av. Man ska ge 5 - 10 gånger mer positivt än negativt!

Detta är jättesvårt och det är lätt att falla in i ett "tjatbeteende" där man aldrig tycker sig hitta något positivt att ge feed-back på. Men det är viktigt att man uppmuntrar varje litet steg i rätt riktning.

Sådant här kan man få hjälp och struktur för i föräldrautbildning.

En annan sak man kan göra är att avsätta 10 min ostörd tid med vardera barnet, varje dag. Det kan vara 10 min samtal, bokläsning, sitta bredvid och titta på ett dataspel som barnet spelar eller något annat. Men barnet ska bestämma och det ska vara ostört, dvs inga andra barn med.

Man har en benägenhet att dra sig undan och undvika samvaro med ett barn som är "jobbigt" och som det blir mycket negativt kring. Då blir det en ond cirkel för barnet behöver verkligen dig. Och behöver känna sig älskat av just dig. Ni behöver alltså öka tiden som är positiv er emellan och minska den negativa och det är ditt ansvar som vuxen att förändra den balansen.

Efter en tid kommer du att märka att det gör skillnad, men du måste vara konsekvent.

En bra bok som jag kan tipsa om är Martin Fosters: 5 gånger mer kärlek: http://www.adlibris.com/se/product.a...9127088707&r=1

Sammanfattningsvis:
-uppmuntra det du vill se mer av
-ge 5 gånger mer uppmuntran än negativa ord
-ignorera det du inte vill se
-kvalitetstid 10 min varje dag

Lycka till!

[Anonym]

Hej!
Du är klok. =) Det du säger är sådant som de psykologer vi hittills har träffat sagt: att 7-åringen vill hålla koll på mig som är hemma på något sätt. Jag har varit utmattad (för snart två år sedan) och hon har sett hur jag gråtit efter bråk med 9-åringen. Hon är inte mobbad, tack och lov. Vi hoppas att hon reagerar så här för att hon nu har plats efter att 9-åringen fått sömntabletter och äntligen sover på kvällarna och blir därmed lugnare på dagarna. Hon är mer "normal" nu och då kanske 7-åringen känner att hon får chans att få ut sin frustration eller vad det är. Det har trots allt varit många år nu som hon stått tillbaka och varit den tysta av systrarna, den som inte får bestämma i leken osv. Men nu börjar hon ta allt mer plats och hävda sin rätt även i lek.

Ja 9-åringen kan vara deprimerad, det har vi också tänkt. Samtidigt så har hennes intentisitet och insomningsproblem alltid funnits. Jag tror mer på ADHD fast hon är högpresterande och det är därför som det inte märkts i skolan mer än att, som fröken säger: Hon har svårt att vänta på sin tur och vill gärna ta några danssteg ibland.

En fråga: MÅSTE ett barn som har ADHD alltid visa problem i skolan för att det ska diagnostiseras som ADHD? Vad jag förstått är större delen av forskningen baserad på pojkars symptom och därför riskerar särskilt högpreserande flickor att inte få rätt diagnos. Jag är jätterädd för det och att hon inte ska få den hjälp och vi det stöd som hon och vi skulle behöva. Vi anser inte att vi kan leva ett normalt familjeliv som det är nu.

Boken du talar om har jag hört talas om och ska beställa den. Vi har läst en bok som heter Explosiva barn som är jättebra men som får mig att fundera på hur vi ska göra ibland: ska man vara konsekvent eller ska man vara inkännande och bedöma att situationen kräver medkänsla och lirkande tex.

Tack för att du svarade så snabbt!

[Ludmilla svarar]

Flickor och pojkar ser ju olika ut vad gäller ADHD och även andra neuropsykiatriska tillstånd så visst kan det vara som du säger att man kan vara högpresterande.

För att man ska uppfylla diagnoskriterierna måste problemen vara av den art att det ger konsekvenser i privat och skol/arbetsliv.

Vad är det du tänker att skulle bli bättre av att hon får en diagnos? Jag förstår att det ligger mycket "skuld"känslor som skulle lättas om det finns en "anledning". Men egentligen så är det samma saker som behövs "göras" oavsett om hon får en diagnos eller inte.

Styrkekram till dig!

[Anonym 2]

Detta låter i princip som mina döttrar.
Så himla knäckande att få höra att ungarna är bortskämda när man vet att de inte är det, bara väldigt känsliga. Allt ska vara som det brukar och man får vara väldigt tydlig med vad man lovar och stötta och peppa väldigt mycket.

Vi har gjort bilder för vad man ska göra på morgonen (äta frukost, klä på sig, borsta tänder etc) och har en timer för det.
Ett schema med rutor har vi på väggen, där får man en ifylld ruta för varje morgon man klarat att klä på sig etc utan att skrika och bråka. När schemat är fullt kan man få gå på bio eller liknande. Det har funkat väldigt bra, svårt annars med dessa barn som inte har någon inre tävlingsinstinkt, dålig motivation.