Skrivet: 2013-03-20, 20:38
#1
Rädd för att bli äldre
Vet inte hur jag skall börja riktigt!
För 1 år sedan drygt så råkade jag ut för blödande tarmar och bukproblem som undersöktes under flera månader men ingen orsak hittades. Jag hade levt för tufft ett halvår innan och jobbat hårt, pluggat, tre barn osv och avslutades med att pappa dog. Mådde oerhört dåligt hela våren och var säker på att jag fått cancer och nu skulle dö. På sommaren när semestern kom brakade jag och utvecklade panikångest. Sökte läkare, blev sjukskriven på deltid, åt Sertralin och började på KBT. Jag hade gått in i väggen typ.
Avslutade Sertralinet ganska snabbt då jag inte trivdes med detta. Gick i terapi och gör än! Har inte drabbats av fler panikångestattacker men en hel del ångest och framförallt är fokus på hälsa och åldrande. Jag jobbar hårt med s k metakognitiv terapi - alltså ta kontroll över tanken, inte gå in i den utan låta den passera vidare bara. Det går sådär - ibland bra, ibland mindre bra.
Det som jag har oerhört svårt att släppa nu är att jag blir äldre. Jag är 46 år - gift och tre barn 7-14 år gamla. Har oerhört svårt att acceptera en sämre syn, mer ont i kroppen, inte klara samma fysiska saker som tidigare etc. Tilläggas skall att jag tränar mycket och håller mig i bra form ändå. Jag mår psykiskt dåligt när jag tänker allt jag gjort och aldrig får göra om, första förälskelsen, förlova sig, gifta sig, föda barn, tonårslivet, att själv vara barn osv osv. Blir helt fast i detta! Tänker bara på allt jag inte njutit av tillräckligt. Hur jag var trött och irriterad själv när mina två äldsta var små - kom tätt - hur jag inte orkade och blev arg. Hur jag inte njöt tillräckligt i den eller den situationen och nu är den borta och förbi för alltid!
Jag jobbar hårt på att leva i nuet nu - går sådär - men njuter ändå av att vara med barnen. Försöker göra mycket roligt, prata mycket, kramas, finnas där, vara närvarande - går ofta bra. Men gråter inombords att de börjar bli äldre, hur det känts som jag missat allt redan och inte gav de tillräckligt när de var mindre - jag jobbade, pluggade, var trött och gud vet allt! Snart är de stora, allt är förbi och vad har jag då kvar.
Jag tänker mycket på att jag skall dö - känns som det skall ske i morgon typ - inte att jag skall dö nu men att snart är jag gammal och allt är slut! Tappar meningen med allt då på något konstigt sätt. Är livrädd för själva dödsögonblicket, att tappa kontrollen, att få ångest, att vara ensam, att må illa, att få panik, att det skall göra ont osv! Förstår inte varför jag fokar så mycket på det - blir galen och kämpar med att stoppa tanken, inte gå in i den men lyckas inte.
Fastnar hela tiden på allt jag missat, allt jag kommer att missa, hur mycket i mitt liv är slut och förbi för alltid, kommer ALDRIG tillbaka igen - det är förbi, borta, slut... Jag saknar det som varit och kan inte tänka på att det kommer säkert roliga och positiva saker framåt också...känns bara som att allt är över och förbi.
Jag kommer inte vidare med detta i terapin heller riktigt - där jobbas det mycket med att stoppa dessa tankar medan jag brottas med varför de finns där och kommer. Men det är inte intressant säger terapeuten och så är det säkert, men jag kan inte släppa det... Finns något intressant att läsa kring detta, intressanta forum, intressanta tankar och idéer osv. Jag är glad för minsta lilla halmstrå jag kan få! Kram