Rädd för att bli äldre

[cmfe]

Vet inte hur jag skall börja riktigt!

För 1 år sedan drygt så råkade jag ut för blödande tarmar och bukproblem som undersöktes under flera månader men ingen orsak hittades. Jag hade levt för tufft ett halvår innan och jobbat hårt, pluggat, tre barn osv och avslutades med att pappa dog. Mådde oerhört dåligt hela våren och var säker på att jag fått cancer och nu skulle dö. På sommaren när semestern kom brakade jag och utvecklade panikångest. Sökte läkare, blev sjukskriven på deltid, åt Sertralin och började på KBT. Jag hade gått in i väggen typ.

Avslutade Sertralinet ganska snabbt då jag inte trivdes med detta. Gick i terapi och gör än! Har inte drabbats av fler panikångestattacker men en hel del ångest och framförallt är fokus på hälsa och åldrande. Jag jobbar hårt med s k metakognitiv terapi - alltså ta kontroll över tanken, inte gå in i den utan låta den passera vidare bara. Det går sådär - ibland bra, ibland mindre bra.

Det som jag har oerhört svårt att släppa nu är att jag blir äldre. Jag är 46 år - gift och tre barn 7-14 år gamla. Har oerhört svårt att acceptera en sämre syn, mer ont i kroppen, inte klara samma fysiska saker som tidigare etc. Tilläggas skall att jag tränar mycket och håller mig i bra form ändå. Jag mår psykiskt dåligt när jag tänker allt jag gjort och aldrig får göra om, första förälskelsen, förlova sig, gifta sig, föda barn, tonårslivet, att själv vara barn osv osv. Blir helt fast i detta! Tänker bara på allt jag inte njutit av tillräckligt. Hur jag var trött och irriterad själv när mina två äldsta var små - kom tätt - hur jag inte orkade och blev arg. Hur jag inte njöt tillräckligt i den eller den situationen och nu är den borta och förbi för alltid!

Jag jobbar hårt på att leva i nuet nu - går sådär - men njuter ändå av att vara med barnen. Försöker göra mycket roligt, prata mycket, kramas, finnas där, vara närvarande - går ofta bra. Men gråter inombords att de börjar bli äldre, hur det känts som jag missat allt redan och inte gav de tillräckligt när de var mindre - jag jobbade, pluggade, var trött och gud vet allt! Snart är de stora, allt är förbi och vad har jag då kvar.

Jag tänker mycket på att jag skall dö - känns som det skall ske i morgon typ - inte att jag skall dö nu men att snart är jag gammal och allt är slut! Tappar meningen med allt då på något konstigt sätt. Är livrädd för själva dödsögonblicket, att tappa kontrollen, att få ångest, att vara ensam, att må illa, att få panik, att det skall göra ont osv! Förstår inte varför jag fokar så mycket på det - blir galen och kämpar med att stoppa tanken, inte gå in i den men lyckas inte.

Fastnar hela tiden på allt jag missat, allt jag kommer att missa, hur mycket i mitt liv är slut och förbi för alltid, kommer ALDRIG tillbaka igen - det är förbi, borta, slut... Jag saknar det som varit och kan inte tänka på att det kommer säkert roliga och positiva saker framåt också...känns bara som att allt är över och förbi.

Jag kommer inte vidare med detta i terapin heller riktigt - där jobbas det mycket med att stoppa dessa tankar medan jag brottas med varför de finns där och kommer. Men det är inte intressant säger terapeuten och så är det säkert, men jag kan inte släppa det... Finns något intressant att läsa kring detta, intressanta forum, intressanta tankar och idéer osv. Jag är glad för minsta lilla halmstrå jag kan få! Kram

[ananda]

Känner igen tankarna, fast de påverkar inte mig lika mycket.
Jag tänker så här. Framtiden vet man inget om, den "finns" inte på riktigt utan bara i tankevärlden. Det som har hänt är också bara minnen och tankar nu. Dessutom stämmer inte det vi kommer ihåg särskilt bra, har jag märkt när jag gått igenom mina dagböcker.
Det enda som finns är det som händer nu. Meningen med mitt liv är att det är jag som lever det, jag som känner, tänker berör och blir berörd. Nu.

Du lever ju nu, är inte död än. Träna dig på att uppleva det som är nu, känn känslorna, upplev dofterna. Vad tror du om mindfulness? Ett annat hett tips är medicinsk yoga, det påverkar psyket något enormt i positiv riktning. Kram

[mammis]

Jag tänker att du faktiskt fortfarande lever i sorg efter din pappa. När någon så närstående dör är det ju mer konstigt om man INTE börjar fundera kring döden och livet och allt man gjort/inte gjort/inte kommer att göra om. När min mamma dog tog det många år innan detta släppte, jag kände samma som du. Jag fick bra hjälp av den jag gick och pratade med. Vi jobbade dock med att "man får må dåligt och behöver göra det ibland". Jag fokuserade så mkt på att "det skulle gå över" och "kännas bra igen". Men när någon dött blir det ju aldrig som det en gång varit, man måste lära sig leva med det. Och man måste få må dåligt ibland. Jag lärde mig alltså att "leva i att må dåligt". Hur upplever dina barn dig? Har du pratat med dem om hur de upplevde dig när de var yngre? Jag pratade med mina barn om hur jag upplevt mig själv, att jag känt det som att jag inte hunnit med/gjort vissa saker väldigt fel, och de tyckte inte alls som jag/att jag varit arg/gjort fel. Det var en aha-upplevelse för mig och hjälpte mig. Kunde fokusera på att deras upplevelse faktiskt var att de haft/och HAR det bra! (min barn är i dinas ålder).Jag försöker också göra vissa saker med barnen en och en ibland, för att känna att jag "bara njuter" av dem en i taget. Bo på hotell/spa, vad de nu gillar. Jag känner dock fortfarande att tiden går väldit fort, att barnen blir stora. Hoppas att du kan hitta vissa trådar att dra i så att det kommer kännas bättre för dig.