skilsmässor och vad som händer sen?

[Anonym]

Det här med skilsmässor och separationer...hur ser ni som män på det egentligen?

Ibland tycker jag att skilsmässan från en kvinna verkar bli en skilsmässa från de gemensamma barnen också, och att när män träffar nån ny läggs fokus på just det nya och tiden räcker inte till för det gamla.
Det är absolut inte alltid så, men för mig och de i min omgivning verkar det mer vanligt än ovanligt...
Rätta mig om jag har fel!
(men så är det nog så att de få män som hänger här kanske är de mer engagerade männen/papporna...)

Jag ser fenomenet om o om igen:
Föräldrar skiljer sig, pappor och mammor träffar nya, pappor väljer att uppslukas av det nya och lämnar det gamla bakom sig och där sitter svikna barn och bittra fd fruar och mår dåligt efteråt...

Ni får gärna övertyga mig om att de jag känner är få och tala om att det inte är så...så motbevisa mig snälla, för det enda jag ser är barn som på ett eller annat sätt far illa.

Hur gjorde du, din bror, släkting, vän eller liknande och hur ser relationen med barnen ut efteråt?
Hur tänker just du?
Att bara JAG är lycklig så löser det andra sig sen, eller jag löser allt med barn o boende och så får jag se hur det blir sen???

Min alldeles egen erfarenhet är att pappan till mina stora barn blev knäckt och förkrossad när det tog slut mellan oss, men han hittade trots det snabbt en ny kvinna som han inledde en relation med.
Vi hade barnen varannan vecka från början och tack vare den här kvinnan funkade det bra.
Hon accepterade dem fullt ut och var härlig mot dem och än idag minns de henne med värme.

Men så tog det slut och han bytte kvinna fort igen,och de flyttade ihop fort de också.
Mina och hennes barn blev plastsyskon och till en början funkade det ganska bra, men efter ett tag skar det sig. Frun betedde sig som skit mot dottern och på slutet bestämde sig dottern för att flytta till mig på heltid. D
å hade hon blivit rejält kränkt av sin pappas fru, han hade inte gjort nåt åt det och det drabbade även pappa-dotter relationen...vilken inte är bra än idag.
När de yngre barnen var tolv valde de att bo här och han träffade dem varannan helg ungefär, något han inte verkade lida så mycket av...
Det förhållandet tog slut med buller och bång, det handlade om drogmissbruk och innehav, om psykiska problem och utåtagerande...nåt jag inte hade ordentlig koll på tyvärr, då hade kanske saker och ting sett annorlunda ut idag.

Idag lever exet ihop med en tjej som han hämtat hem från Thailand och hennes barn. Jag hoppas han är lycklig för det brukar spegla sig på realtionen mellan oss.
Det verkar iaf lugnt och stabilt i hemmet igen, men tiden han har går mest åt att hjälpa sin fru och hennes barn att landa i sitt nya liv, vilket våra ungar märker av igen...
Inte ens de helger som de åker dit ägnar han sig åt dem...det är den nya frun och hennes barn som är prio ett och det gör att barnen väljer bort honom igen..
Jag är inte bitter på pappan, men jag känner en sorg när jag hör hur barnen pratar och att de "räknar bort" sin pappa i vissa situationer.

[Christopher]

Fast det visste du ju, vi som skriver här är engagerade föräldrar och därmed inte något statistiskt slumpmässigt urval. Sedan varför det är så få män på siten vill jag låta vara osagt...

Självklart finns det den varianten du skriver om. Det finns också den som i allra högsta grad prioriterar sina barn. Jag behöver inte enbart tala för mig själv, jag kan ju se på min bror också där hans f.d. flyttade till Stockholm och en ny kille (som sedan byttes ut) medan barnen var kvar i Skåne. De var i och för sig rätt stora då, den minste var väl 15-16 eller så.

Även min svåger har skilt sig och har tagit stort ansvar för sina barn efter den skilsmässan.

Jag har alltid haft mina barn minst varannan vecka, ofta mer, och de har alltid varit prioriterade. Det vet de förhoppningsvis om. Den lille har valt att flytta till mig permanent nu (16) och den store är hos mig närhelst han kan, han bor på internat under skolveckorna.

Det finns ju faktiskt också den varianten att det är kvinnan som inte engagerar sig särskilt mycket i sina barn men den hör man väldigt litet om. Jag vet inte om det är för att den är extremt sällsynt (vilket inte är min erfarenhet) eller om det är för att den är mer tabu att diskutera?

Hur det ser ut generellt vill jag inte säga något om. Det här är mina personliga erfarenheter.