Selektiv mutism eller autism?

[dainty]

Hej
Vår dotter som nu är sju år har alltid varit lite blyg och"reserverad" i kontakt med de hon inte känner, dock inte på något sättsom varken vi eller förskolan uppfattat som ovanligt eller onormalt och detsista året på förskolan utvecklades hon massor. Lekte mer eller mindre medalla i sin grupp och kunde vara väldigt pratsam även i gruppsituationer.Beskrevs i dokumentation som vi har kvar som glad, fantasifull, kreativ och enbra kompis som ofta "för leken framåt". När hon började iförskoleklass för över 1,5 år sedan (går idag i ettan) trodde vi nog ändå attdet skulle bli lite jobbigt eftersom hon inte kände någon medan alla andra hadeen eller flera med sig från sina förskolegrupper. Men aldrig att det skulle bli såhär... hon pratade inte med någonunder inskolningen och så har det i stort sett fortsatt!! D.v.s. hon har aldrigkommit igång att prata med fler än två barn som hon blev kompis med ganska snabbt (de är alla tre "speciella" på sina sätt, den ena har asperger och selektiv mutism).Den enda utveckling som skett är att hon numera ibland kan svara kort ochväldigt tyst när hon blir tilltalad av lärarna eller andra klasskompisar ochp.g.a detta säger vår BUP-psykolog (som vi har haft kontakt med sedan knapptett år) att hon inte tror att hon har det som kallas selektiv mutism . Får dockinte känslan att hon har så mycket erfarenhet av det problemet och har läst attdet är oerhört få som har det, samt att det kan förväxlas med autism vilket kan få väldigt negativa konsekvenser.

Pedagogiskt sett funkar det både braoch mindre bra, hon är en av de bästa i klassen på att läsa och skriva,det kunde hon innan F-klassen, men enligt läraren verkar hon ofta drömma sigbort och därmed missa instruktioner och hon upplever att hon har svårt medmatten så snart det är något nytt de ska lära (och hemma har vi också märkt atthon har ett stort motstånd mot att lära sig nytt, det är som att hon"stänger av", men lyckas man bara få henne att lyssna brukar det gåbra).
När vi sökte hjälp hos BUP fanns inga tankar hos oss om utredning och diagnoser utan vi trodde/hoppades hon skulle få någon slags terapi (vilket jag själv fick som barn, jag var ungefär lika tyst och talade öht ej med vuxna andra än mina föräldrar - men har successivt blivit bättre och är normalt fungerande idag) men enl psykologen finns det inte så mycket som talar för att det hjälper och det var "mer populärt förr".

När jag intervjuades inför BUP-besöket fick jag svara på en massa frågor där jag skulle gradera varje svar på en skala vilket inte var helt enkelt, kände att det blev rätt onyanserat. Innan samtalet avslutades sa hon som intervjuade att det "låter som det skulle kunna vara någon form av autism möjligen", vilket jag inte alls hade förväntat mig men såg ingen anledning att säga emot för det är ju bra att de tar oss på allvar så att vi snart för hjälp tänkte jag. Jag antar det var därför psykologen (inte samma) efter första gången när hon filmat oss föräldrar tillsammans med dottern när vi gjorde olika aktiviteter just sa det första hon gjorde att "jag ser inte direkt några tecken på autism" (jättemärklig kommentar för oss annars som inte alls sökt pga detta). Men nu senast sa hon ändå att "om det inte blir bättre snart kanske vi ändå borde starta en utredning för autism". Vi sa ingenting men har tänkt mycket på detta sen dess, finns det skäl att starta utredning för autism endast för att hon inte talar på skolan medan hon fungerar helt vanligt hemma? Hur vanligt kan det tänkas vara att barn får fel diagnos och vad är riskerna/nackdelarna med det?

[Kattalemur]

Hej
Jag har två barn med diagnoser inom autismspektrat själv och när min pojke fick sin diagnos för 5 år sedan läste jag mycket om autism osv. Där någonstans fick jag höra första gången om selektiv mutism men det stämde inte på något sätt med mina egna barn som pratar mycket med många. Däremot en vän till mig har en son som precis som din flicka varit tystlåten och blyg och när han började nytt dagis vid 4 års ålder blev han totalt tyst där men inte hemma med "känt" folk på besök. Han fick diagnosen Selektiv mutism men fyller inte kriterierna för autismspektrat (däremot är det inte ovanligt att ha sel.mut. när man har autism-diagnos därav hopkopplingen).

Jag tänker så här: Är det inte bättre att veta om hon uppfyller kriterierna för det ena eller andra så att ni vet var man ska sätta in det största stödet (och få rätt till stöd på ett helt annat sätt). Om man går igenom hela utredningen är nog inte risken så stor att man får "fel" diagnos, möjligen att man inte uppfyller kraven fullt ut för en diagnos. Flickor är dessutom mycket mer svårdiagnosticerade för autism pga att de är bättre på det sociala än pojkar normalt och att de oftare kopierar andra barns beteende. De verkar ha en större vilja att smälta in. Så ofta får de ingen diagnos förrän de kommer upp i tonåren och då kan det tyvärr hända att de farit illa i skolan under tiden...
Konstigt att BUP inte tror på träning, för det gör den pojken vi känner och han har blivit bättre (mamman var också väldigt blyg som liten...) och pratar nu lite i skolan (är idag 9 år).