Känns som livet är orättvist ibland. Och det är det ju för alla i perioder. Vi dotter har nyligen fått en sjukdom som inte är livshotande men som kan påverka livet med smärta och viss rörelsenedsättning beroende på hur den utvecklas. Jag inser att vi lever i en form av chock i detta nya. Det är mycket att ta ställning till vad gäller behandlingar och annat. Läkare vet inte så mkt om och hur de ska göra för att få bästa resultatet.
Det känns just nu som vår familj råkar ut för mkt. Har haft en väldigt sjuk pappa en period i livet, som nu är frisk och lever. Men mamma har varit väldigt sjuk under mina ungdomsår och jag har fått ta stort ansvar för mkt och för min yngre bror. Hn dog också hastigt precis när jag fick egna barn. Vi har det väldigt bra jag och min man och våra barn, har mkt stöd i min man. Och mina bröder och pappa. Jag har fått lära mig att njuta av varje dag vilket många påpekar att jag verkligen gör, är alltid positiv. Ändå har jag en hemsk känsla idag som jag inte känner igen...att en del av mina vänner går genom livet utan att människor i deras familj blir sjuka och dör. Inte så att jag önskar dem olycka, men mer att jag saknar... Att inte ha det så. Mina vänner kan också påpeka detta ibland själva... at de reflekterat över detta...Tänk om min mamma hade levt, alla vore friska jämt och man bara kunde få njuta av våren och livet. Ibland känns det som att jag är 100 år äldre än mina vänner och att jag på ett vis "ser ner" på en del som inte har upplevelserna av sorg i bagaget/den erfarenhet det ger och vilket återspeglas i hur man tänker om livet. Många går genom livet med känslan av att " det händer aldrig mig" medan jag går omkring med känslan av att "det händer, men jag vet bara inte när det händer nästa gång". Jag har gått i terapi vilket hjälpte mig mycket, men just nu känns det så här och jag antar att det måste få göra det just nu. Vill ändå få lite tröstande tankar...
1
Orättvist Känns som livet är orättvist ibland. Och det är det ju för alla i perioder. Vi dotter har nyligen fått en sjukdom som inte är livshotande men som kan påverka livet med smärta och viss rörelsenedsättning beroende på hur den utvecklas. Jag inser att vi lever i en form av chock i detta nya. Det är mycket att ta ställning till vad gäller behandlingar och annat. Läkare vet inte så mkt om och hur de ska göra för att få bästa resultatet.
Det känns just nu som vår familj råkar ut för mkt. Har haft en väldigt sjuk pappa en period i livet, som nu är frisk och lever. Men mamma har varit väldigt sjuk under mina ungdomsår och jag har fått ta stort ansvar för mkt och för min yngre bror. Hn dog också hastigt precis när jag fick egna barn. Vi har det väldigt bra jag och min man och våra barn, har mkt stöd i min man. Och mina bröder och pappa. Jag har fått lära mig att njuta av varje dag vilket många påpekar att jag verkligen gör, är alltid positiv. Ändå har jag en hemsk känsla idag som jag inte känner igen...att en del av mina vänner går genom livet utan att människor i deras familj blir sjuka och dör. Inte så att jag önskar dem olycka, men mer att jag saknar... Att inte ha det så. Mina vänner kan också påpeka detta ibland själva... at de reflekterat över detta...Tänk om min mamma hade levt, alla vore friska jämt och man bara kunde få njuta av våren och livet. Ibland känns det som att jag är 100 år äldre än mina vänner och att jag på ett vis "ser ner" på en del som inte har upplevelserna av sorg i bagaget/den erfarenhet det ger och vilket återspeglas i hur man tänker om livet. Många går genom livet med känslan av att " det händer aldrig mig" medan jag går omkring med känslan av att "det händer, men jag vet bara inte när det händer nästa gång". Jag har gått i terapi vilket hjälpte mig mycket, men just nu känns det så här och jag antar att det måste få göra det just nu. Vill ändå få lite tröstande tankar...
Ja, livet är ju tyvärr orättvist. Jag förstår att du känner som du känner just nu och som du säger så behöver man nog ibland tillåta sig att få känna sig lite eländig och tycka synd om sig själv ett tag, bara man inte fastnar i det alltför länge, för då bryter det ner en, tror jag.
Jag känner igen den där känslan "alla andra kan bara leva sina liv och ha det bra", men jag har lärt mig att det inte riktigt är så i verkligheten. Alla har sina sorger (även om de förstås kan vara större eller mindre) och bara man skrapar lite på ytan så upptäcker man väldigt ofta att "alla andra" inte är så himla lyckliga och bekymmersfria som det kan verka.
Nu har ni drabbats av flera hårda slag och det tar självklart på psyket och välbefinnandet, kanske allra mest när det gäller ens barn, men som du säger så kommer det positiva grejer med de negativa också, man utvecklas, lär sig, växer... Att du lyckas med att se det positiva i varje dag är ju en fantastisk sak som vi alla borde bli bättre på. Jag försöker själv jobba på det. Med det i botten gissar jag att du snart kommer på fötter igen (även om det ju förstås kan vara lite av en bergochdalbana att ha ett sjukt barn).
Lycka till med allt! Styrka till dig!
2
Ja, livet är ju tyvärr orättvist. Jag förstår att du känner som du känner just nu och som du säger så behöver man nog ibland tillåta sig att få känna sig lite eländig och tycka synd om sig själv ett tag, bara man inte fastnar i det alltför länge, för då bryter det ner en, tror jag.
Jag känner igen den där känslan "alla andra kan bara leva sina liv och ha det bra", men jag har lärt mig att det inte riktigt är så i verkligheten. Alla har sina sorger (även om de förstås kan vara större eller mindre) och bara man skrapar lite på ytan så upptäcker man väldigt ofta att "alla andra" inte är så himla lyckliga och bekymmersfria som det kan verka.
Nu har ni drabbats av flera hårda slag och det tar självklart på psyket och välbefinnandet, kanske allra mest när det gäller ens barn, men som du säger så kommer det positiva grejer med de negativa också, man utvecklas, lär sig, växer... Att du lyckas med att se det positiva i varje dag är ju en fantastisk sak som vi alla borde bli bättre på. Jag försöker själv jobba på det. Med det i botten gissar jag att du snart kommer på fötter igen (även om det ju förstås kan vara lite av en bergochdalbana att ha ett sjukt barn).
Tack! Känns faktiskt så skönt bara att höra att fler känner samma sak.
Och att alla andra faktiskt inte är bekymmersfria är ju sant, så sant. Jag och min man har faktiskt reflekterat över det många gånger, att alla faktiskt har olika saker som de oroar sig över/mår dåligt över. Ingen är perfekt. jag strävar inte efter det heller, tack och lov har det också kommit "på köpet".
Att kunna se varje liten del av dagen som fantastisk är härligt, men också lite sorglig(!) för när man njuter av varje ögonblick går tiden och livet väldigt fort!!! Livet är så härligt här och nu, med barn/familj, hus, jobb, och VARDAG! Jag älskar vardagar, det är ju de dagarna som är själva livet. Och de går alltför fort...önskar man kunde trycka på "slow" ibland!
Tack för ett värmande svar!
3
Tack! Känns faktiskt så skönt bara att höra att fler känner samma sak.
Och att alla andra faktiskt inte är bekymmersfria är ju sant, så sant. Jag och min man har faktiskt reflekterat över det många gånger, att alla faktiskt har olika saker som de oroar sig över/mår dåligt över. Ingen är perfekt. jag strävar inte efter det heller, tack och lov har det också kommit "på köpet".
Att kunna se varje liten del av dagen som fantastisk är härligt, men också lite sorglig(!) för när man njuter av varje ögonblick går tiden och livet väldigt fort!!! Livet är så härligt här och nu, med barn/familj, hus, jobb, och VARDAG! Jag älskar vardagar, det är ju de dagarna som är själva livet. Och de går alltför fort...önskar man kunde trycka på "slow" ibland!
Tack för ett värmande svar!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
