Har en dotter som blir 12 år i sommar. Och hon har alltid varit lite "speciell", jag tog henne till BVC när hon var 3 år gammal, bara för säkerhetsskull. Dom studerade henne lite och sedan ok stämpel.
Hon får hjälp i skolan, sedan 1 ½ år tillbaka (det var JAG som fick pusha), då hon läser dåligt, och inte skriver speciellt bra. Engelskan har hon supersvårt med. Verkligen supersvårt! Det är nästintill omöjligt.
Till det så har hon ett väldans humör (vilket inte är något ovanligt i sig, så klart). Hon har väldigt svårt att sätta sig in i hur andra känner, kan inte, vill inte. Allt är svart eller vitt och hon tar allting bokstavligen. Hon har väldigt svårt att förstå ironi.
Hon lyssnar bara på första meningen när man pratar med henne, resten går aldrig in. Hennes humör styr många av våra aktiviteter. Hon har svårt att förstå skillnaden på henne och vår 3 ½ åring när det kommer till att förstå saker. Hon tycker att 3 ½ åringen borde fatta lika mycket som hon.
Hon tycker själv inte att hon har några problem i skolan. Vägrar att göra tester, så det har blivit så att hela klassen har fått göra dem. Hon vill aldrig göra något som någon annan inte gör. Helt otroligt att specialpedagogen gör det på hela klassen, men det har fungerat, så det är ju bra.
Hon ÄR inte som alla andra. Och jag själv känner att skulle hon få en diagnos så skulle jag mycket lättare kunna handskas med henne, lösa problemen, hitta vägar som fungerar, på ett lättare sätt. Eller inbillar jag mig bara?
Hon skulle aldrig gå med på en utredning till exempel. Hur har ni gjort där? Ni som inte har "solklara fall", har barnen gått med på det?
Måste ju säga att hon är ett fantastiskt barn, så klart, oerhört kreativ och påhittig. Men jag är så rädd att "förstöra henne" om jag inte vet hur jag ska handskas med henne. Är hon "bångstyrig" eller förstår hon verkligen inte? Jag TROR det sista. Men ska jag särbehandla henne för något som jag tror?
GAH! Hjälp! Jag vet inte hur jag ska göra...
Nu till hösten när hon börjar 6'an så hamnar hon på högstadiet, dvs en lärare i varje ämne. Det tar LÅNG tid innan hon öppnar upp gentemot någon, och hon kan vara hemskt oförskämd och tyken, det är hennes skydd, att vara tuff.
Någon som känner igen sig?
1
Vad gör man? Har en dotter som blir 12 år i sommar. Och hon har alltid varit lite "speciell", jag tog henne till BVC när hon var 3 år gammal, bara för säkerhetsskull. Dom studerade henne lite och sedan ok stämpel.
Hon får hjälp i skolan, sedan 1 ½ år tillbaka (det var JAG som fick pusha), då hon läser dåligt, och inte skriver speciellt bra. Engelskan har hon supersvårt med. Verkligen supersvårt! Det är nästintill omöjligt.
Till det så har hon ett väldans humör (vilket inte är något ovanligt i sig, så klart). Hon har väldigt svårt att sätta sig in i hur andra känner, kan inte, vill inte. Allt är svart eller vitt och hon tar allting bokstavligen. Hon har väldigt svårt att förstå ironi.
Hon lyssnar bara på första meningen när man pratar med henne, resten går aldrig in. Hennes humör styr många av våra aktiviteter. Hon har svårt att förstå skillnaden på henne och vår 3 ½ åring när det kommer till att förstå saker. Hon tycker att 3 ½ åringen borde fatta lika mycket som hon.
Hon tycker själv inte att hon har några problem i skolan. Vägrar att göra tester, så det har blivit så att hela klassen har fått göra dem. Hon vill aldrig göra något som någon annan inte gör. Helt otroligt att specialpedagogen gör det på hela klassen, men det har fungerat, så det är ju bra.
Hon ÄR inte som alla andra. Och jag själv känner att skulle hon få en diagnos så skulle jag mycket lättare kunna handskas med henne, lösa problemen, hitta vägar som fungerar, på ett lättare sätt. Eller inbillar jag mig bara?
Hon skulle aldrig gå med på en utredning till exempel. Hur har ni gjort där? Ni som inte har "solklara fall", har barnen gått med på det?
Måste ju säga att hon är ett fantastiskt barn, så klart, oerhört kreativ och påhittig. Men jag är så rädd att "förstöra henne" om jag inte vet hur jag ska handskas med henne. Är hon "bångstyrig" eller förstår hon verkligen inte? Jag TROR det sista. Men ska jag särbehandla henne för något som jag tror?
GAH! Hjälp! Jag vet inte hur jag ska göra...
Nu till hösten när hon börjar 6'an så hamnar hon på högstadiet, dvs en lärare i varje ämne. Det tar LÅNG tid innan hon öppnar upp gentemot någon, och hon kan vara hemskt oförskämd och tyken, det är hennes skydd, att vara tuff.
Ja, jag känner igen det! Och för bövelen, se till att få till en utredning snarast möjligt! Ju senare dess sämre, det blir svårare att acceptera ju äldre de blir. Min dotter var nästan 18 när hon fick sin diagnos, Atypisk autism, och det har varit en katastrof...
2
Ja, jag känner igen det! Och för bövelen, se till att få till en utredning snarast möjligt! Ju senare dess sämre, det blir svårare att acceptera ju äldre de blir. Min dotter var nästan 18 när hon fick sin diagnos, Atypisk autism, och det har varit en katastrof...
Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver, med enda undantaget att min dotter har oerhört lätt för sig i skolan. Jag ångrar mig hemskt mycket att jag inte drivit igenom en utredning tidigare. Den här gången kräver jag att få det gjort och det tycker jag du ska göra också. Att din dotter är ovillig att samarbeta är bups problem. De är ju för sjutton proffs! Det kan även vara ett tecken på att det faktiskt är en autistisk störning som din dotter har. Det enda man kan vara säker på är att det blir jobbigare ju äldre de blir om man inte ens har en diagnos. Den insikten har gett mig en kick i ändan vad beträffar min egen dotter. Lycka till!
3
Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver, med enda undantaget att min dotter har oerhört lätt för sig i skolan. Jag ångrar mig hemskt mycket att jag inte drivit igenom en utredning tidigare. Den här gången kräver jag att få det gjort och det tycker jag du ska göra också. Att din dotter är ovillig att samarbeta är bups problem. De är ju för sjutton proffs! Det kan även vara ett tecken på att det faktiskt är en autistisk störning som din dotter har. Det enda man kan vara säker på är att det blir jobbigare ju äldre de blir om man inte ens har en diagnos. Den insikten har gett mig en kick i ändan vad beträffar min egen dotter. Lycka till!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
