Jag behöver skriva av mig någonstans men vill göra det anonymt, det gäller min pappa. Jag tror att han har en depression men han vill inte höra talas om att ta hjälp av någon. När min mamma dog i cancer för 5 år sedan rasade världen samman för honom, hon var hans allt. Han ville inte gå på några stödsamtal eftersom han ”inte ville dela det de haft med någon annan” men ett behov av att prata hade han och det har han gjort till mig. Jag stod själv väldigt nära min mamma, hon var både min mamma och min bästa vän men jag har egentligen inte kunnat sörja själv för jag har stöttat min pappa. Det är svårt att göra en lång historia kort. Pappa vill inte ha något socialt umgänge längre, han kan prata med folk på byn men vill inte umgås med någon och har heller inte gjort under de här åren sedan mamma dog. Han firar varken sina barnbarns födelsedagar eller andra bemärkelsedagar. När min bror fyllde 40 beklagade pappa sig för mig att 40 är väl ingenting att fira, möjligtvis när man fyller 50. När min svägerska tog sin högskoleexamen och hade fest tyckte han att det är väl ingenting att fira att man är klar, bättre att fira när man får jobb. Julaftnar har han kommit hit, eftersom han inte velat umgås med andra har vi visat hänsyn och inte bjudit min makes släkt samtidigt, jag har förklarat varför och ändå slängde han ur sig vid ett tillfälle att ”jag har ställt upp och kommit till er alla jular sedan mamma dog men hans föräldrar ställer aldrig upp för er”. Jag förklarade åter igen som det var att de jättegärna ville fira julen med oss men att vi inte bjöd dem för hans skull, han höll med om att han inte kommit ifall de kommit. Min pappa är en genomsnäll person som alltid ställt upp för familjen, till den grad att han glömt sig själv skulle jag vilja påstå. Han har egentligen aldrig haft något annat intresse än familjen.
En annan sida som gör mig ledsen är att han jämför mig med mamma. Mamma var naturligt väldigt smal och vacker, det är inte jag. Just det där med figuren inser jag nu som vuxen att jag fått en snedvriden uppfattning av under uppväxten. Det är inte det vanligaste att som 50-åring se ut som en 17-åring som min mamma gjorde. Det var tom så att folk vi inte kände trodde att det var jag som var mamma till min egen mamma. Jag känner mig alltid tjock och ful i min pappas närhet. Har jag varit hos frissan kan pappa säga att ”mamma hade fint hår i sig själv”.
Han har fått en tendens att alltid klaga på det mesta som andra gör istället för att leva sitt eget liv innehållsrikt, han är t ex glad över att han inte har skaffat sig något behov av att åka utomlands och klankar ner på de som gör det. Han kan inte förstå varför vi (hans barn) åker på semestrar över huvudtaget. Han brukar säga att ”trivs man hemma behöver man inte åka någonstans”. Åker vi på en dagsutflykt tycker han att vi istället borde t ex klippt gräset eller något annat han slänger ur sig.
Detta var lite exempel för att förklara läget, som jag inledde med så mår ju inte min pappa bra men jag vet inte hur jag kan hjälpa honom när han inte själv vill ha någon hjälp. Han vill fortsätta som han gör och leva i ensamhet men har ett behov av att prata klaga för andra och jag har blivit den enda person han vänder sig till och jag börjar komma till gränsen för vad jag orkar med. Folket i byn har försökt att få med honom på aktiviteter men han hittar alltid fel på antingen aktiviteterna eller personerna och han vill inte åka någonstans utan mamma men hon är ju som sagt död.
1
min pappa Jag behöver skriva av mig någonstans men vill göra det anonymt, det gäller min pappa. Jag tror att han har en depression men han vill inte höra talas om att ta hjälp av någon. När min mamma dog i cancer för 5 år sedan rasade världen samman för honom, hon var hans allt. Han ville inte gå på några stödsamtal eftersom han ”inte ville dela det de haft med någon annan” men ett behov av att prata hade han och det har han gjort till mig. Jag stod själv väldigt nära min mamma, hon var både min mamma och min bästa vän men jag har egentligen inte kunnat sörja själv för jag har stöttat min pappa. Det är svårt att göra en lång historia kort. Pappa vill inte ha något socialt umgänge längre, han kan prata med folk på byn men vill inte umgås med någon och har heller inte gjort under de här åren sedan mamma dog. Han firar varken sina barnbarns födelsedagar eller andra bemärkelsedagar. När min bror fyllde 40 beklagade pappa sig för mig att 40 är väl ingenting att fira, möjligtvis när man fyller 50. När min svägerska tog sin högskoleexamen och hade fest tyckte han att det är väl ingenting att fira att man är klar, bättre att fira när man får jobb. Julaftnar har han kommit hit, eftersom han inte velat umgås med andra har vi visat hänsyn och inte bjudit min makes släkt samtidigt, jag har förklarat varför och ändå slängde han ur sig vid ett tillfälle att ”jag har ställt upp och kommit till er alla jular sedan mamma dog men hans föräldrar ställer aldrig upp för er”. Jag förklarade åter igen som det var att de jättegärna ville fira julen med oss men att vi inte bjöd dem för hans skull, han höll med om att han inte kommit ifall de kommit. Min pappa är en genomsnäll person som alltid ställt upp för familjen, till den grad att han glömt sig själv skulle jag vilja påstå. Han har egentligen aldrig haft något annat intresse än familjen.
En annan sida som gör mig ledsen är att han jämför mig med mamma. Mamma var naturligt väldigt smal och vacker, det är inte jag. Just det där med figuren inser jag nu som vuxen att jag fått en snedvriden uppfattning av under uppväxten. Det är inte det vanligaste att som 50-åring se ut som en 17-åring som min mamma gjorde. Det var tom så att folk vi inte kände trodde att det var jag som var mamma till min egen mamma. Jag känner mig alltid tjock och ful i min pappas närhet. Har jag varit hos frissan kan pappa säga att ”mamma hade fint hår i sig själv”.
Han har fått en tendens att alltid klaga på det mesta som andra gör istället för att leva sitt eget liv innehållsrikt, han är t ex glad över att han inte har skaffat sig något behov av att åka utomlands och klankar ner på de som gör det. Han kan inte förstå varför vi (hans barn) åker på semestrar över huvudtaget. Han brukar säga att ”trivs man hemma behöver man inte åka någonstans”. Åker vi på en dagsutflykt tycker han att vi istället borde t ex klippt gräset eller något annat han slänger ur sig.
Detta var lite exempel för att förklara läget, som jag inledde med så mår ju inte min pappa bra men jag vet inte hur jag kan hjälpa honom när han inte själv vill ha någon hjälp. Han vill fortsätta som han gör och leva i ensamhet men har ett behov av att prata klaga för andra och jag har blivit den enda person han vänder sig till och jag börjar komma till gränsen för vad jag orkar med. Folket i byn har försökt att få med honom på aktiviteter men han hittar alltid fel på antingen aktiviteterna eller personerna och han vill inte åka någonstans utan mamma men hon är ju som sagt död.
För det första så tänker jag när jag läser din beskrivning att det inte alls låter som om din pappa är en genomsnäll person. Det kan så klart bero på att han mår dåligt och har mått dåligt under så lång tid. Men det skulle också kunna vara så att du kanske inte har riktigt rätt bild av honom i grunden.
Jag vet inte heller hur man kan ordna hjälp till någon som inte vill ha hjälp utan jag tänker mer att du behöver se upp med att du inte själv dras med i hans depression så att det blir ett ännu större bekymmer för dig än vad det redan är. Även om han mår dåligt, behöver du kanske sätta gränser för hur han får bete sig mot dig och din familj och om du inte får iväg honom för att få hjälp så kanske du har möjlighet att prata med någon utomstående som kan ge dig råd så att du hittar sätt att inte ge upp honom helt, men samtidigt kan få lite distans så detta inte påverkar ditt liv i för hög grad.
2
För det första så tänker jag när jag läser din beskrivning att det inte alls låter som om din pappa är en genomsnäll person. Det kan så klart bero på att han mår dåligt och har mått dåligt under så lång tid. Men det skulle också kunna vara så att du kanske inte har riktigt rätt bild av honom i grunden.
Jag vet inte heller hur man kan ordna hjälp till någon som inte vill ha hjälp utan jag tänker mer att du behöver se upp med att du inte själv dras med i hans depression så att det blir ett ännu större bekymmer för dig än vad det redan är. Även om han mår dåligt, behöver du kanske sätta gränser för hur han får bete sig mot dig och din familj och om du inte får iväg honom för att få hjälp så kanske du har möjlighet att prata med någon utomstående som kan ge dig råd så att du hittar sätt att inte ge upp honom helt, men samtidigt kan få lite distans så detta inte påverkar ditt liv i för hög grad.
Tack för ditt svar. Att prata med någon utomstående skulle kanske vara bra. Känner att jag inte kan prata med mina vänner om detta. Svårt att förklara, att säga att jag skäms är väl att förenkla väldigt. Mina vänner träffar ju inte honom numera men minns ju honom som den han var förut, den pappan som alltid skjutsade oss. Som kunde köra många mil för att vi skulle få se tonårsidolerna och sitta och vänta många timmar på oss, sådant som ingen annan förälder ställde upp på. Det påverkar ju mig och mitt mående mycket. Jag sörjer ockås mamma men livet måste ju fortsätta medan pappa resonerar att hans liv är slut och ifall jag försöker muntra upp honom kommer argumentet att det finns ingen som förstår hur han har det. Jag nämnde en gång på jobbet för en kollega jag litar på att jag var ledsen för att pappa inte vill komma på barnens kalas, i ålder är hon närmare pappa än mig. Hon kom då med starka åsikter om att det måste jag ju acceptera och förstå och inte ställa några krav på honom. jo, det är ju det jag gör. Men att jag faktiskt blir ledsen ändå när barnen frågar varför han aldrig kommer när de fyller år, det är ju jätteviktiga dagar för dem. Vill tillägga att jag även frågat om han int kan komma en annan dag om han inte vill komma på kalaset, jag frösöker verkligen ta hänsyn till hans känslor men känner att det tömmer min egen energi.
3
Tack för ditt svar. Att prata med någon utomstående skulle kanske vara bra. Känner att jag inte kan prata med mina vänner om detta. Svårt att förklara, att säga att jag skäms är väl att förenkla väldigt. Mina vänner träffar ju inte honom numera men minns ju honom som den han var förut, den pappan som alltid skjutsade oss. Som kunde köra många mil för att vi skulle få se tonårsidolerna och sitta och vänta många timmar på oss, sådant som ingen annan förälder ställde upp på. Det påverkar ju mig och mitt mående mycket. Jag sörjer ockås mamma men livet måste ju fortsätta medan pappa resonerar att hans liv är slut och ifall jag försöker muntra upp honom kommer argumentet att det finns ingen som förstår hur han har det. Jag nämnde en gång på jobbet för en kollega jag litar på att jag var ledsen för att pappa inte vill komma på barnens kalas, i ålder är hon närmare pappa än mig. Hon kom då med starka åsikter om att det måste jag ju acceptera och förstå och inte ställa några krav på honom. jo, det är ju det jag gör. Men att jag faktiskt blir ledsen ändå när barnen frågar varför han aldrig kommer när de fyller år, det är ju jätteviktiga dagar för dem. Vill tillägga att jag även frågat om han int kan komma en annan dag om han inte vill komma på kalaset, jag frösöker verkligen ta hänsyn till hans känslor men känner att det tömmer min egen energi.
Inte säker på att du hade kunnat få så mycket hjälp av vännerna ändå. Jag tror att de flesta människor står rätt handfallna inför hur man hjälper någon närstående med en svår depression eller som har tappat livsglädjen. Möjligen hade du väl kunnat prata av dig.
Ah, glöm kollegan som inte hade något bättre att komma med än att du måste förstå din pappa. För det handlar väl mindre om det enskilda fallet att han inte kommer på barnens kalas och mer om att han inte vill delta i någonting alls i princip. Hade han inte velat komma på barnens kalas för att han tycker att det är påfrestande, men i stället hade deltagit i andra fmailjesammankomster med glädje, följt med på utflykter eller aktiverat sig på egen hand, så hade du kanske varit besviken för barnens skull, men inte behövt oroa dig så mycket för honom, eller hur?
När det gäller barnen, så är det nog inte att göra så mycket än att förklara för dem att han inte mår bra och därför inte orkar komma - för det är ju på sätt och vis sant. Sedan kan man ju utifrån barnens ålder l någon form beröra sjukdomen depression.
Det måste vara tungt att känna att du har din pappas livsglädje eller snarare brist på denna på ditt ansvar och det är väl det du behöver hitta ett sätt att förhålla dig till. Det kan inte vara ditt ansvar - du kan erbjuda att hjälpa honom, men du kan inte göra det åt honom.
4
Inte säker på att du hade kunnat få så mycket hjälp av vännerna ändå. Jag tror att de flesta människor står rätt handfallna inför hur man hjälper någon närstående med en svår depression eller som har tappat livsglädjen. Möjligen hade du väl kunnat prata av dig.
Ah, glöm kollegan som inte hade något bättre att komma med än att du måste förstå din pappa. För det handlar väl mindre om det enskilda fallet att han inte kommer på barnens kalas och mer om att han inte vill delta i någonting alls i princip. Hade han inte velat komma på barnens kalas för att han tycker att det är påfrestande, men i stället hade deltagit i andra fmailjesammankomster med glädje, följt med på utflykter eller aktiverat sig på egen hand, så hade du kanske varit besviken för barnens skull, men inte behövt oroa dig så mycket för honom, eller hur?
När det gäller barnen, så är det nog inte att göra så mycket än att förklara för dem att han inte mår bra och därför inte orkar komma - för det är ju på sätt och vis sant. Sedan kan man ju utifrån barnens ålder l någon form beröra sjukdomen depression.
Det måste vara tungt att känna att du har din pappas livsglädje eller snarare brist på denna på ditt ansvar och det är väl det du behöver hitta ett sätt att förhålla dig till. Det kan inte vara ditt ansvar - du kan erbjuda att hjälpa honom, men du kan inte göra det åt honom.
Håller helt klart med om att din pappa har en depression, han har även genomgått en personlighetsförändring, vilket inte är helt ovanligt när man drabbas av en kris. För det är vad som hänt. Det är en kris att mista den man älskar. Att sörja tar oftast mellan fem och tio år. Först då kan man börja minnas "enbart" med glädje.
Håller med de andra, om nu inte din pappa vill ha hjälp så behöver du det. Finns hur många bra terapeuter som helst. Börja med att prata med din läkare på vårdcentralen, du borde kunna få en remiss till någon att samtala med. Din läkare borde även kunna avgöra vem du behöver vända dig till. Kurator/psykolog/kbt osv...
5
Hej!
Håller helt klart med om att din pappa har en depression, han har även genomgått en personlighetsförändring, vilket inte är helt ovanligt när man drabbas av en kris. För det är vad som hänt. Det är en kris att mista den man älskar. Att sörja tar oftast mellan fem och tio år. Först då kan man börja minnas "enbart" med glädje.
Håller med de andra, om nu inte din pappa vill ha hjälp så behöver du det. Finns hur många bra terapeuter som helst. Börja med att prata med din läkare på vårdcentralen, du borde kunna få en remiss till någon att samtala med. Din läkare borde även kunna avgöra vem du behöver vända dig till. Kurator/psykolog/kbt osv...
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
