Hej mammor, jag undrar hur ni hade reagerat i en situation jag var med om idag. Min man och sonen skulle åka bort en timme senare. Jag hade inget speciellt för mig. Mannen satte igång att plocka disk. Jag sa att han inte behövde göra det, jag kunde ta det sen. Då svarar han "jag gör väl vad jag vill" varpå jag förklarar att jag absolut inte menade något illa utan erbjöd mig att göra det för att jag hade hela dan på mig. Jag får ungefär samma svar, ett surt "om jag diskar så gör jag det för att jag vill". Senare försökte jag prata med honom och vi hade en diskussion där jag blev vrålförbannad. Men i alla fall, en sak som gör det så himla svårt att prata om saker är att han tycker att det inte finns något rätt och fel utan om jag tycker att han har uppfört sig otrevligt så är det bara något jag tycker, som finns i min hjärna ungefär. Om jag säger att han var otrevlig så får jag höra att jag bara försöker bestämma att han är dålig och jag är bra. Vi har inget gemensamt språk eller samtalsordning överhuvudtaget. Jag är helt desperat och vill egentligen skiljas, men det hör inte hit just nu... Jag undrar, finns det verkligen inga lägen där man kan förvänta sig någon slags ursäkt, en gräns för vanligt hyfs liksom?.?
1
Gräl... Hej mammor, jag undrar hur ni hade reagerat i en situation jag var med om idag. Min man och sonen skulle åka bort en timme senare. Jag hade inget speciellt för mig. Mannen satte igång att plocka disk. Jag sa att han inte behövde göra det, jag kunde ta det sen. Då svarar han "jag gör väl vad jag vill" varpå jag förklarar att jag absolut inte menade något illa utan erbjöd mig att göra det för att jag hade hela dan på mig. Jag får ungefär samma svar, ett surt "om jag diskar så gör jag det för att jag vill". Senare försökte jag prata med honom och vi hade en diskussion där jag blev vrålförbannad. Men i alla fall, en sak som gör det så himla svårt att prata om saker är att han tycker att det inte finns något rätt och fel utan om jag tycker att han har uppfört sig otrevligt så är det bara något jag tycker, som finns i min hjärna ungefär. Om jag säger att han var otrevlig så får jag höra att jag bara försöker bestämma att han är dålig och jag är bra. Vi har inget gemensamt språk eller samtalsordning överhuvudtaget. Jag är helt desperat och vill egentligen skiljas, men det hör inte hit just nu... Jag undrar, finns det verkligen inga lägen där man kan förvänta sig någon slags ursäkt, en gräns för vanligt hyfs liksom?.?
Har en sambo som verkar kunna be om ursäkt - varken i vanliga vardagliga situationer (där man av misstag stöter till någon) eller efter gräl (även om vi nu inte grälar egentligen). Jag har lärt mig leva med detta, ibland säger jag till honom att jag tycker att en ursäkt vore på sin plats, men det beror främst på att vi kan kommunicera med varandra i övrigt. Ert problem är väl snarare att kommunikationen inte verkar funka alls, snarare än att han inte kan be om ursäkt.
Även om du vill skiljas, kan det ju finnas ett värde i att försöka hitta sätt att kommunicera bättre med varandra.
2
Har en sambo som verkar kunna be om ursäkt - varken i vanliga vardagliga situationer (där man av misstag stöter till någon) eller efter gräl (även om vi nu inte grälar egentligen). Jag har lärt mig leva med detta, ibland säger jag till honom att jag tycker att en ursäkt vore på sin plats, men det beror främst på att vi kan kommunicera med varandra i övrigt. Ert problem är väl snarare att kommunikationen inte verkar funka alls, snarare än att han inte kan be om ursäkt.
Även om du vill skiljas, kan det ju finnas ett värde i att försöka hitta sätt att kommunicera bättre med varandra.
Min sambo saknar allt vad empati och sympati heter. Men jag kan iaf uttrycka mej när jag blir dåligt bemött och han kan ta det (ibland). Din man verkar ha "gett upp" känns det som... Eftersom du går i skiljastankar så kanske även han gör det. Jag tror ni båda mår bättre av att kanske ta upp sånna saker till ytan. Berätta hur du känner. Sen är det upp till honom att hantera det. Och kanske kan ni komma fram till en bra lösning som ni båda tjänar på. Tänk på barnet/barnen att de mår bäst om föräldrarna mår bra, även om ni inte är tillsammans.
Det är väl vad jag skulle göra. Sen är det ju lätt att säga, jag vet att det är så mycket svårare att genomföra.
Hoppas det löser sej för er.
3
Min sambo saknar allt vad empati och sympati heter. Men jag kan iaf uttrycka mej när jag blir dåligt bemött och han kan ta det (ibland). Din man verkar ha "gett upp" känns det som... Eftersom du går i skiljastankar så kanske även han gör det. Jag tror ni båda mår bättre av att kanske ta upp sånna saker till ytan. Berätta hur du känner. Sen är det upp till honom att hantera det. Och kanske kan ni komma fram till en bra lösning som ni båda tjänar på. Tänk på barnet/barnen att de mår bäst om föräldrarna mår bra, även om ni inte är tillsammans.
Det är väl vad jag skulle göra. Sen är det ju lätt att säga, jag vet att det är så mycket svårare att genomföra.
En sak som kan få honom att fundera på om du lägger över ''skulden'' på dig själv, som jag känner att du var hård mot mig då men du kanske inte menade på det viset, men jag upplevde det så och jag skulle uppskatta om du tänkte på det till nästa gång eller något i den stilen? Och ta upp det med honom så att han inte känner att han '' får allt'' även om han inte får de så kan han känna så eftersom killar och män inte är lika mjuka som oss. Säg tex med att '' jag kanske gör saker som inte jag tänker på som du däremot stör dig på, och då vill jag att du berättar de så att jag kan ändra på mig för jag vill inte gå runt och göra något som jag inte tänker på som kan såra dig''. Om du förstår vad jag menar med att '' ta på dig skulden'' ?
Hoppas verkligen det löser sig för er.
4
En sak som kan få honom att fundera på om du lägger över ''skulden'' på dig själv, som jag känner att du var hård mot mig då men du kanske inte menade på det viset, men jag upplevde det så och jag skulle uppskatta om du tänkte på det till nästa gång eller något i den stilen? Och ta upp det med honom så att han inte känner att han '' får allt'' även om han inte får de så kan han känna så eftersom killar och män inte är lika mjuka som oss. Säg tex med att '' jag kanske gör saker som inte jag tänker på som du däremot stör dig på, och då vill jag att du berättar de så att jag kan ändra på mig för jag vill inte gå runt och göra något som jag inte tänker på som kan såra dig''. Om du förstår vad jag menar med att '' ta på dig skulden'' ?
Hej och tack för dina omtänksamma svar. Vad gäller det grälet så bad jag om ursäkt för att jag blev så himla arg, för jag tappade verkligen kontrollen och bara skrek. Men sen har inte så mycket mer blivit sagt. Det känns som om allt är kaos i mig nu och jag bara vill fel saker. Jag vill inte leva med honom men jag vill inte flytta. Jag älskar huset mer än honom. Jag vill inte byta liv. Och jag är rädd för att jag ångrar mig för att jag månstans älskar honom ändå, jag kanske bara har tappat huvudet just nu. Jag beställde en utlandsresa till hela familjen fast jag egentligen helst ville vara hemma. Nu åker vi om tre veckor och jag har bara ingen lust. Jag vill hellre vara hemma och tapetsera barnens rum. Jag upplever det som att jag inte kan säga vad jag vill och tycker för det blir bara konflikter då, jag måste anpassa mig efter andra hela tiden. Jag har alltid velat att vi ska diskutera det vi har gemensemt, barnen och hemmet och allt, ha ett samarbete, men jag får knappt några svar, och om jag säger hur jag önskar att det ska vara så får jag höra att jag bara ska acceptera hur det är. Det blir att jag undviker att kommunicera med honom mer och mer. Det där med att tänka på något till nästa gång fungerar inte, jag känner inte att det har blivit någon ändring med någonting som jag har önskat. Hur ska man göra för att leva med andra människor, lägga ner sin egen vilja eller? Ofta när jag försöker "ta på mig skulden" som du beskriver så uppfattar han det ändå som om jag anklagar honom, för det är ju trots allt något jag önskar av honom: att han ska kommunicera mer.
5
Hej och tack för dina omtänksamma svar. Vad gäller det grälet så bad jag om ursäkt för att jag blev så himla arg, för jag tappade verkligen kontrollen och bara skrek. Men sen har inte så mycket mer blivit sagt. Det känns som om allt är kaos i mig nu och jag bara vill fel saker. Jag vill inte leva med honom men jag vill inte flytta. Jag älskar huset mer än honom. Jag vill inte byta liv. Och jag är rädd för att jag ångrar mig för att jag månstans älskar honom ändå, jag kanske bara har tappat huvudet just nu. Jag beställde en utlandsresa till hela familjen fast jag egentligen helst ville vara hemma. Nu åker vi om tre veckor och jag har bara ingen lust. Jag vill hellre vara hemma och tapetsera barnens rum. Jag upplever det som att jag inte kan säga vad jag vill och tycker för det blir bara konflikter då, jag måste anpassa mig efter andra hela tiden. Jag har alltid velat att vi ska diskutera det vi har gemensemt, barnen och hemmet och allt, ha ett samarbete, men jag får knappt några svar, och om jag säger hur jag önskar att det ska vara så får jag höra att jag bara ska acceptera hur det är. Det blir att jag undviker att kommunicera med honom mer och mer. Det där med att tänka på något till nästa gång fungerar inte, jag känner inte att det har blivit någon ändring med någonting som jag har önskat. Hur ska man göra för att leva med andra människor, lägga ner sin egen vilja eller? Ofta när jag försöker "ta på mig skulden" som du beskriver så uppfattar han det ändå som om jag anklagar honom, för det är ju trots allt något jag önskar av honom: att han ska kommunicera mer.
Han verkar vara än väldigt ego centrerad människa som bara ser det ifrån hans perspektiv, inte okej i mina ögon!! Har du prövat att ställa ett ultimatum på honom att antingen så får vi det här att fungera eller så funkar det inte längre? För du kommer inte må bra av det i längden och hur du mår smittar av sig jätte mycket på barnen .. Ha det i baktanken. Hoppas verkligen allt blir bra
6
Han verkar vara än väldigt ego centrerad människa som bara ser det ifrån hans perspektiv, inte okej i mina ögon!! Har du prövat att ställa ett ultimatum på honom att antingen så får vi det här att fungera eller så funkar det inte längre? För du kommer inte må bra av det i längden och hur du mår smittar av sig jätte mycket på barnen .. Ha det i baktanken. Hoppas verkligen allt blir bra
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
