Deprimerad 14-åring?

[Anonym]

Hej! Har tre söner - äldsta sonen 14 år är förmodligen deprimerad eller något sådant - en komplicerad situation. Kontakt är tagen med BUP, första samtalet inte haft ännu så jag behöver inga råd att söka hjälp. Men jag behöver stöd från andra tonårsföräldrar och er erfarenhet - detta är min äldsta.

Killen går i 7:an, har egentligen inte umgåtts med kompisar sen sommarlovet mellan 3:an och 4:an. Lite sporadiskt men inte mer. Detta har vi pratat om mycket. Det är inte så att han varit mobbad eller inte kunnat umgås med kompisar men han har valt bort det. Han säger att han själv inte vill och säger sig inte lida av detta. Han har alltid haft lite annorlunda intressen - lyssnar på musik från 60-70 talet och det är grupper som kompisarna inte vet vad det är, spelar teater och komikeruppträdanden, skriver egen musik osv. Han har också haft lite svårt med sociala relationer och har även nu - han upplever det själv. Han vet inte riktigt hur han skall bete sig säger han, han tror att han måste hålla låda hela tiden och då tröttar han ju ofta ut folk i stället, han har svårt att bli nekad, han vågar inte tränga sig på osv. Vi snackar mycket om detta... Nu senaste tiden har detta uppenbarligen blivit ett problem - han drar sig undan på rasterna i skolan och sätter på sig hörlurarna och lyssnar på musik och ser ledsen ut (bekräftar lärarna) - han blir ännu mer ledsen när ingen kommer och tröstar honom som han säger. Vi pratar mycket om att han själv måste försöka söka kontakter och det gör han också ibland och han får va med men som lärarna beskriver - han flyter runt lite, umgås inte med någon/några särskilda utan flyter emellan. Men han väljer ofta bort.

På fritiden spelar han basket, gitarr, teater - han söker själv upp nya saker - kontaktar, anmäler sig provar på. Inte alls rädd för detta och nyfiken - men han fastnar inte riktigt för nåt. Teater och gitarr har varit längre. Spelade fotboll i många många år men slutade för något år sedan. Han älskar att stå på scen och är duktig och totalt orädd både i skolan och på annat håll. Hans dröm är att bli komiker/skådis/artist eller liknande. Men det är något han gör ensam (förutom teatergruppen då), men att spela i band eller liknande lockar inte alls.

Han är duktig i skolan, inteagerar med andra på lektionerna, diskuterar, är aktiv, framåt osv.

Hemma är han mycket inne på sitt rum och kollar film, surfar, chattar - spelar inget dataspel. Går iväg och spelar basket ensam på någon plan, kan sticka ut och springa, gå långa promenader, cykla osv.

Nu till det hemska. För en vecka sen var han iväg - en klasskamrats mamma ringde. Hennes dotter hade fått SMS att han skulle ta livet av sig! Vi åker dit där han sa att han va - möter honom när han är på väg hem, han gråter, är upprörd. Han hade tydligen klättrat upp på ett tak och ville hoppa. Han är mest ledsen för att han "ställt till det" som han uttrycker det genom att skicka SMSen. Orolig för hur deras relation skall bli nu, denna tjej är han nog förtjust i. Vi blir ju jätteoroliga av hans tankar om att ta livet av sig! Några dagar senare visar det sig då jag haft kontakt med skolan att han skrivit på Forum att han skall ta livet av sig och allt hemsk rullas upp. Det visar sig att han har en blogg där han skriver om detta osv.

Vi pratar om detta - han säger att det var förut, för någon vecka sen, inte nu. Varför? Jo, han känner sig ensam och ingen bryr sig! Sen kan han vara hemma, vi skrattar, kollar på roliga klipp och filmer ihop, går på teater, fotbollsmatcher osv - han trivs och har roligt och sen kan han uppenbarligen gå in på sitt rum och skriva de mest bedrövliga sakerna på bloggen/dagboken osv... Jag begriper ingenting! Vad är vad? Hur allvarliga är dessa tankar? Han är otroligt fixerad vid artister som just haft tragiska liv, typ Kurt Cobain osv...han pratar om dessa massor, kan allt, vill vara dem... Hur mycket påverkar detta? Vad är han och vad är test i tankarna? Hur djupt och allvarligt är detta - omöjligt att svara på och viktigt att ta på allvar såklart! Tjejen i klassen han gillar är djupt deprimerad och lider av anorexi och själskadebeteende - hur mycket påverkas han av detta. osv osv....

Har så otroligt svårt att veta hur hantera detta - jag kan inte heller bevaka honom 24 7 - och jag måste våga lita på honom när han säger att allt är OK - samtidigt som jag sen vet att han går in och skriver att han vill ta livet av sig 5 minuter senare.... Men ju mer jag frågar ju mer tyst blir han - jag vill absolut inte förstöra vår dialog och vår dialog får inte heller bli helt fokuserad på detta, vi måste även fokusera på det vardagliga, det roliga, livet osv....

Det finns massor mer att säga men jag kan inte få med allt och kanske har jag missat att berätta något väsentligt.... Men jag är tacksam för alla tankar och funderingar som ni med lite mer erfarenhet kan dela med er av. Själv har jag otroligt jobbigt i denna situation och mår inte alls bra - jag lider när jag ser min älskade fina kille ha det så jobbigt med sig själv!

[Birgitta97]

Du måste ta detta på största allvar. Hur trist det än är och hur mycket man än vill tro att det nog inte är så farligt... det KAN det vara! Efter en sån incident som du beskriver hade jag definitivt tagit kontakt med BUP-akuten pga suicidrisk. Man måste lyssna på ungdomarna och när man inte känner sig trygg med att lämna dem ensamma ÄR det allvar.

Nu är jag lite luttrad, har levt med en dotter som uttryckt livsleda i omgångar under de senaste 3-4 åren. Hon är nu 20. In och ut på psyk, först BUP och senare vuxen. Hon har fått diagnosen atypisk autism. Har stora sociala svårigheter. Din son låter för en amatör som mig som att han också skulle kunna finnas nånstans i autismspektrat... med sociala svårigheter, specialintressen osv. Be BUP utreda. Tyvär kan det ta en himla tid att få till, så ligg på och dra er inte för att framhålla självmordstankarna. Det kan påskynda processen en del. Och ju tidigare man får hjälp dess bättre...

Kram! Det kan du behöva...

[Anonym]

Tack Birgitta97 för ditt svar. Jo vi har varit på BUP akuten och träffat psykolog. Hon lyfte med sonen att han under en period nu skall försöka låta bli internet - blir han orolig, fundersam osv så skall han vända sig till oss föräldrar och inte nätet! Han skall syssla med det han tycker är roligt IRL, spela basket, gitarr osv. Men en vidare kontakt hos BUP blir tidigast till hösten - långa väntetider.

Ja han kan säkert ha något neuropsykiastrisk spektra samtidigt som han i mångt och mycket är rätt så välfungerande. Pratade i helgen en del och det största problemet tycks vara, som han säger, kompisarna. Han har ingen självklar att umgås med, han vågar inte fråga om han får vara med och han blir jätteavundsjuk när de andra går hem tillsammans på em och han alltid får åka hem ensam.

Samtidigt nu i helgen ringde en kompis i klassen och de var i stan ett gäng och frågade om han ville komma med (va på em), men han ville inte. Jag frågade varför, men då tycker han det verkar trist, bara gå runt och "dra på stan". Det kan jag förstå men samtidigt pratade vi om att ibland kanske man måste haka på sådant som är mindre kul bara för att knyta kontakter. Dagen efter träffade han dock ett kompisgäng på ett centrum under någon timme, de fikade och satt och snackade och han verkade som han haft roligt. Svårt att veta! Jag skulle ju vilja vara en mygga på väggen och se hur han agerar och interagerar med kompisarna. Han säger själv att han är med och snackar och skojar....

Låter jobbigt med din dotter - hur har det varit under tonåren? Hur har det gett sig i uttryck då du skriver att hon haft stora sociala svårigheter? Hur har hon fungerat i skolan och så?

Ja, vi får jobba vidare med att hitta positiva stunder tillsammans, ha roligt ihop och peppa honom på de tänkbara sätt vi kan hitta. Försöka lyfta hans självförtroende för jag upplever att det är ganska uselt på vissa sätt.

Tack för din omtanke - kram!

[Anonym2]

Liknande problem, men här är det ingen som ringer sonen. Han har inte sagt något själv, men jag blir avundsjuk och får ont i magen när jag läser på FB om övernattande kompisgäng och att de umgås på stranden och fritiden.
Jag kan vara riktigt ledsen för att sonen inte har vänner, inte som jag vet om. Han har kontakter på nätet, men det är inte samma sak.
Hoppas det blir bra för din son. Synd att man "måste" vara anonym här, ( med tanke på sitt barn ) annars hade man kunnat prata lite öppnare om detta och kanske tom träffats. Svårt med träffar med tonåringar, men inte omöjligt.

[Anonym]

Tack Anonym2 för ditt svar. Förstår att det är tungt för dig och även din son säkert... Pratar ni något om detta med sonen? Vad säger han? Hur verkar han må själv? Hur har han det i skolan, umgås han där på rasterna? Har du någon teori om orsakerna? Min kille hängde med några kompisar förra veckan efter skolan, de var och badade och sen gick de hem till oss och det som hände var att de umgicks/hoppade studsmatta etc och han var ensam och kastade basket, satt och surfade. Han var arg som ett bi när jag kom hem. Han har jobbigt - han vill så gärna va med, men sen när han är med dem så funkar det inte, han blir inte en del i gemenskapen. Han vet inte hur han skall göra, och jag tror han är en person som funkar bättre med en och en och inte stora gäng. Det blir en viss stil och jargong och det passar inte honom. Men han har svårt att fatta detta själv - även om han märker att han har svårt med sociala relationer. Var åter i skolan i dag på möte med kurator och mentorer, de upplever att han fortfarande drar sig undan på rasterna, även om han till mig säger att det är bättre. Sen börjar han bli paranoid, tror att folk hela tiden pratar illa om honom, skrattar åt honom i smyg osv. Ja du, jobbigt. Nu kommer ett långt sommarlov här...och jag vill inte att han skall vara helt ensam....Vad göra?

[Anonym 3]

Jag känner väl igen mig i era barn, och minns de yngre tonåren som en förfärlig period i livet även om det nu är många år sedan blir jag fortfarande ledsen av att tänka på hur det var. Jag var normal och tog initiativ till att göra saker, hade en del intressen, var inte direkt mobbad, men ensam. Internet fanns inte och nåt år på högstadiet var jag nästan helt ensam, även om jag hängde med ytliga kompisar i samband med mina fritidsintressen. Mina föräldrar har berättat om samma oro som ni uttrycker. De ringde aldrig något proffs utan försökte peppa lite till att ta mer kontakt och initiativ till att vara med olika personer. Mamma försökte också prata med mig en del. Min depression tog sig uttryck i en mekanisk känsla och inställning till tillvaron. Jag levde inte alls, jag bara gjorde allt som man ska. Jag lurade också min omgivning till att tro att jag blev bättre, för att de verkade ändå inte förstå eller kunna hjälpa mig. Jag var också orolig för ett syskon, där oron egentligen var obefogad och förmodligen mest en projektion, dvs jag var orolig för mig själv och att jag inte hade någon att vända mig till riktigt. I efterhand har jag ägnat mycket tid åt att fundera på vad min föräldrar borde gjort, och det är två saker: dels skulle de ha peppat mer och stöttat mig i att ta mod till mig att ta kontakt med nya kompisar och dels skulle de ha bokat en tid hos en psykolog och tagit mig dit. De kom så långt att mamma försökte få mig att på egen hand inse att jag skulle ta kontakt med en terapeut. Men jag är övertygad om att här ska ni vara föräldrar som vore det era små barn som mådde dåligt. Försök ta kommandot och se till att ert barn får möta en psykolog. Det är inte säkert att bakomliggande problem är särskilt komplicerade, men jag är säker på att det är lättare att komma närmare lösningen eller ett sätt att hantera sin modlöshet med hjälp av ett utomstående proffs - med tystnadsplikt. Och gillar ert barn inte just den som han eller hon möter första gången, så pröva igen med samma eller en ny.

[anne17]

Jag instämmer i att han behöver uppmärksamhet både från er och en psykolog eller liknande. Om han är deprimerad så kanske han vara hjälpt av medicin under en period. Du beskriver ju en väldigt väl fungerande kille, tycker jag, med många fina sidor. Men dessa sidor är väl inte de som skattas högst på höstadiet, tyvärr. De inre värdena brukar stå högre i kurs när man är lite äldre och kan välja sitt umgänge på ett annat sätt. Men för en 14-åring är "några år" en oändlig tid, så det gäller att överleva. Han kan säkert påverkas av flickan med depressiva drag och saker han hittar på nätet. Kan ni göra något ihop i sommar, något som han gillar och som får honom "tillbaks till verkligheten"? Fjällvandring? Gemensam husrenovering? Något där han får vara delaktig och trygg och känna på livet "på riktigt".
Håll noga koll på honom och visa hur mycket ni bryr er. Jag tror det blir bättre om ett år eller ett par.