Jag har haft en strulig uppväxt. Jag har vetat att min pappa är knepig och många tycker inte honom. Av diverse skäl har jag nu fått veta mera genom ett arv som han försökte blåsa mig på. Av flera har jag hört nu att han inte ser mig som sitt barn. Jag är från ett tidigare äktenskap och de barn han ser som sina är med sin nya fru (min styvmor som inte heller tycker om mig) och deras två barn nu i 20-årsåldern. Att inse detta, att han övergav mig som ettåring att han verkligen gjorde det för han avskyr min mamma och för att han inte har känslor för mig (jag har bott hos honom på heltid många år för han ville hellre att jag skulle vara där än att min mamma skulle ha mig) är ursvårt. Jag mår otroligt dåligt av insikten att han är så kall mot mig, att han inte ens anser mig vara sitt barn. Det bara kom över mig insikten i år med allt som hände. Jag har hanterat att han var knepig men svår att ha att göra mig men insikten att han faktiskt öht inte ser mig som sitt barn. Det gör så jävla ont och jag är låg varje dag. Jag trodde inte att det kunde göra så ont trots att jag inte tycker om honom och vet att han gör sig ovän med då många. Men ändå. Att vara så lite värd, inte värd alls. Jag ville bara vara omtyckt som barn. Jag känner mig sviken, jag känner allt. Jag förstår samtidigt hur jag fungerar, söker alltid kärlek där det inte finns. Jag vill inte upprepa, vill inte söka. Jag nöjer mig med en man för att han är säker för han känner mer än jag. Det är också fel. Men insikten, att min egen pappa inte anser att jag är hans barn, säger till alla inklusive släkten att han inte har några barnbarn (vilket han har). Han gör så många illa. Hur kan man vara så. Och hur ska jag kunna gå vidare i mitt liv, jag en olycka i sex som aldrig skulle ha funnits till.
1
Min pappa vill inte ha mig Jag har haft en strulig uppväxt. Jag har vetat att min pappa är knepig och många tycker inte honom. Av diverse skäl har jag nu fått veta mera genom ett arv som han försökte blåsa mig på. Av flera har jag hört nu att han inte ser mig som sitt barn. Jag är från ett tidigare äktenskap och de barn han ser som sina är med sin nya fru (min styvmor som inte heller tycker om mig) och deras två barn nu i 20-årsåldern. Att inse detta, att han övergav mig som ettåring att han verkligen gjorde det för han avskyr min mamma och för att han inte har känslor för mig (jag har bott hos honom på heltid många år för han ville hellre att jag skulle vara där än att min mamma skulle ha mig) är ursvårt. Jag mår otroligt dåligt av insikten att han är så kall mot mig, att han inte ens anser mig vara sitt barn. Det bara kom över mig insikten i år med allt som hände. Jag har hanterat att han var knepig men svår att ha att göra mig men insikten att han faktiskt öht inte ser mig som sitt barn. Det gör så jävla ont och jag är låg varje dag. Jag trodde inte att det kunde göra så ont trots att jag inte tycker om honom och vet att han gör sig ovän med då många. Men ändå. Att vara så lite värd, inte värd alls. Jag ville bara vara omtyckt som barn. Jag känner mig sviken, jag känner allt. Jag förstår samtidigt hur jag fungerar, söker alltid kärlek där det inte finns. Jag vill inte upprepa, vill inte söka. Jag nöjer mig med en man för att han är säker för han känner mer än jag. Det är också fel. Men insikten, att min egen pappa inte anser att jag är hans barn, säger till alla inklusive släkten att han inte har några barnbarn (vilket han har). Han gör så många illa. Hur kan man vara så. Och hur ska jag kunna gå vidare i mitt liv, jag en olycka i sex som aldrig skulle ha funnits till.
Vad som än må ha utspelats mellan dina föräldrar och hur knepig din far än är så är det inte ditt fel. Alltså har du ingen anledning att leta fel hos dig själv eller nedvärdera dig själv.
Tydligen har du barn? I så fall finns det väl personer som tycker att du är bäst i hela världen?
Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!
Värd hos Allt för Föräldrar
2
Steg ett: Det är inte ditt fel Vad som än må ha utspelats mellan dina föräldrar och hur knepig din far än är så är det inte ditt fel. Alltså har du ingen anledning att leta fel hos dig själv eller nedvärdera dig själv.
Tydligen har du barn? I så fall finns det väl personer som tycker att du är bäst i hela världen?
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
