Hej! Jag är en 24årig tjej som bor med min 25åriga sambo. Vi har börjat diskutera om att skaffa barn men vi känner att vi inte är tillräckligt "vuxna". Att vi inte riktigt kan ta hand om oss själva, hur ska vi kunna ta hand om ett barn? Så det vi bestämt oss för är att först "växa upp" och ändra våra dåliga ovanor som tex att plocka undan efter oss direkt (sånna små saker) så nu till min fråga: vad har ni fått ändra i era vardagsrutiner som ni inte trodde skulle ändras? Tex dåliga vanor som ni önskar ni skulle slutat med innan ni skaffade barn? Nu menar jag inte sånt uppenbart som att sluta röka och festa självklart utan mer vardagliga saker som att tex inte låta saker ligga framme osv..
1
Förbereda sig själv för barn? Hej! Jag är en 24årig tjej som bor med min 25åriga sambo. Vi har börjat diskutera om att skaffa barn men vi känner att vi inte är tillräckligt "vuxna". Att vi inte riktigt kan ta hand om oss själva, hur ska vi kunna ta hand om ett barn? Så det vi bestämt oss för är att först "växa upp" och ändra våra dåliga ovanor som tex att plocka undan efter oss direkt (sånna små saker) så nu till min fråga: vad har ni fått ändra i era vardagsrutiner som ni inte trodde skulle ändras? Tex dåliga vanor som ni önskar ni skulle slutat med innan ni skaffade barn? Nu menar jag inte sånt uppenbart som att sluta röka och festa självklart utan mer vardagliga saker som att tex inte låta saker ligga framme osv..
Hej! Jag tror att det mesta löser sig allt eftersom vad gäller dåliga vanor och i allmänhet omanpassningen till det nya livet. Man kan försöka tänka sig in i hur det ska bli osv. men inte förrän man är där förstår man Jag tyckte det svåraste i början var att acceptera att inget längre kan vara helt på mina villkor. Jag kan inte äta, sova, gå på toaletten osv. precis när jag vill det (i alla fall inte i lugn och ro) och en annan rent praktisk grej som vi har blivit bättre på sen vi fick vår son är att städa 1 gång i veckan i alla fall så det skulle jag tipsa om att få in som rutin om ni inte redan har den Lycka till!
2
Hej! Jag tror att det mesta löser sig allt eftersom vad gäller dåliga vanor och i allmänhet omanpassningen till det nya livet. Man kan försöka tänka sig in i hur det ska bli osv. men inte förrän man är där förstår man Jag tyckte det svåraste i början var att acceptera att inget längre kan vara helt på mina villkor. Jag kan inte äta, sova, gå på toaletten osv. precis när jag vill det (i alla fall inte i lugn och ro) och en annan rent praktisk grej som vi har blivit bättre på sen vi fick vår son är att städa 1 gång i veckan i alla fall så det skulle jag tipsa om att få in som rutin om ni inte redan har den Lycka till!
Jag tycker att den största skillnaden är att jag blivit bättre på att plocka undan grejer efter mig.
Sen tror jag inte att det är jätteviktigt att bli av med sådana ovanor som du beskriver-de kommer falla sig naturligt. Viktigare är att man har en stabil relation, lär sid diskutera saker istället för att gnälla/bli sur/bli arg för att man gör saker på lite olika sätt.
Lycka till!
3
Jag tycker att den största skillnaden är att jag blivit bättre på att plocka undan grejer efter mig.
Sen tror jag inte att det är jätteviktigt att bli av med sådana ovanor som du beskriver-de kommer falla sig naturligt. Viktigare är att man har en stabil relation, lär sid diskutera saker istället för att gnälla/bli sur/bli arg för att man gör saker på lite olika sätt.
Lycka till!
Det där är så otroligt olika, när första barnet kom behövde vi inte ändra någonting i stort sett. Babyn hade nästintill samma dygnsrytm som vi (sena kvällar o sovmorgon, förutom nattmålen o morgonmålet). Det var ett mycket lugnt barn som låg snällt där vi la det och som följde med på våra upptåg, vi kunde fortsätta vara lika spontana och babyn somnade när den behövde där vi befann oss. Hemma, hos kompisar osv. (stoppa aldrig något i munnen, rev inte ner o rörde inte prynadssaker eller liknande).
När barn nr två kom förändrades allt dock. En mycket livlig krabat, aldrig stilla, började krypa ta sig fram väldigt tidigt, klättra nästan innan kunde gå stoppa allt i munnen, ska peta på allt, ville bara somna i pappas famn som baby. Som större fick vi ha barnspärrar på alla skåp med "farligheter" i. Alla småleksaker som stora syskonet har fick plockas upp till högre höjder. Barnet krävde nästintill sekundpassning.
Känner mig fortfarande inte vuxen, vi glömmer plocka undan direkt men får också leva med konsekvensen att ligger det en penna framme är det förmodligen ritat på någonting när vi upptäcker det och om vi åker hem till vänner gäller fortfarande en vuxen som har koll på busungen, hela tiden.
Håller med om att det viktiga är att man har ett bra och fast förhållande. Du ska kunna tänka dig att leva med den personen i resten av ditt liv. När ni är skitsura o jättearga på varandra, när ni mår kasst likväl som när allt är toppen.
Sen tror jag att det kan vara bra att vara överens om några basic uppfostringsmetoder och ev dop o så.
4
Det där är så otroligt olika, när första barnet kom behövde vi inte ändra någonting i stort sett. Babyn hade nästintill samma dygnsrytm som vi (sena kvällar o sovmorgon, förutom nattmålen o morgonmålet). Det var ett mycket lugnt barn som låg snällt där vi la det och som följde med på våra upptåg, vi kunde fortsätta vara lika spontana och babyn somnade när den behövde där vi befann oss. Hemma, hos kompisar osv. (stoppa aldrig något i munnen, rev inte ner o rörde inte prynadssaker eller liknande).
När barn nr två kom förändrades allt dock. En mycket livlig krabat, aldrig stilla, började krypa ta sig fram väldigt tidigt, klättra nästan innan kunde gå stoppa allt i munnen, ska peta på allt, ville bara somna i pappas famn som baby. Som större fick vi ha barnspärrar på alla skåp med "farligheter" i. Alla småleksaker som stora syskonet har fick plockas upp till högre höjder. Barnet krävde nästintill sekundpassning.
Känner mig fortfarande inte vuxen, vi glömmer plocka undan direkt men får också leva med konsekvensen att ligger det en penna framme är det förmodligen ritat på någonting när vi upptäcker det och om vi åker hem till vänner gäller fortfarande en vuxen som har koll på busungen, hela tiden.
Håller med om att det viktiga är att man har ett bra och fast förhållande. Du ska kunna tänka dig att leva med den personen i resten av ditt liv. När ni är skitsura o jättearga på varandra, när ni mår kasst likväl som när allt är toppen.
Sen tror jag att det kan vara bra att vara överens om några basic uppfostringsmetoder och ev dop o så.
Hej!
Jag tror att det absolut bästa man kan göra för att förbereda sig är att jobba på relationen. Resten löser sig liksom, man lär sig. Är man slarvig som person innan kanske man dock lär sig att bli lite mindre slarvig, glömmer du en penna framme, ja då blir det mycket att städa, glömmer du stänga toadörren, ja då har du kanske en bebis som tycker att det är en bra ide att smaka på toaborsten osv.... Jag har en dotter på 4 år idag och när jag och min sambo fick barn hade vi varit ihop i 14 år, vi kände varandra utan och innan, och jag var 32 år, dvs rätt så "vuxen". Det höll inte ändå, när dottern var 2 år delade vi på oss. Kommer ihåg att min mamma sa innan att "de problem eller hang-ups man har i relationen blir gånger 10 när man har en bebis" och det var så klokt. Jag förstod det inte då men så var det verkligen. De saker som inte funkar innan barn, kommer funka ännu sämre med en bebis. Och det är inte så lätt att vara generös och gullig när man själv inte får sova, knappt hinner äta och förtvivlat försöker hinna med en dusch i alla fall var tredje dag...minns att det inte var allt för sällan som jag mikrade mitt kaffe både en och två och tre gånger ;-) Missförstå inte, det var jättemysigt med en bebis, och vi njöt båda två, hon var efterlängtad, men det ÄR jobbigt oxå. Man blir låst, kan inte längre göra saker när man själv vill, och när inte sömnen funkar, ja då blir det snabbt jobbigt. Har läst att det är få barn under 3 år som verkligen sover hela nätter, det säger ju en del...
Sen tycker jag ju självklart att det är värt det! Jag och sambon har en fungerade relation idag och tillsammans fick vi världens bästa barn :-)
Så jag ångrar mig absolut inte, det jag ångrar är att vi inte gick innan och fick rett ut våra issues, istället för att försöka lappa ihop något som redan var för trasigt.
5
Hej!
Jag tror att det absolut bästa man kan göra för att förbereda sig är att jobba på relationen. Resten löser sig liksom, man lär sig. Är man slarvig som person innan kanske man dock lär sig att bli lite mindre slarvig, glömmer du en penna framme, ja då blir det mycket att städa, glömmer du stänga toadörren, ja då har du kanske en bebis som tycker att det är en bra ide att smaka på toaborsten osv.... Jag har en dotter på 4 år idag och när jag och min sambo fick barn hade vi varit ihop i 14 år, vi kände varandra utan och innan, och jag var 32 år, dvs rätt så "vuxen". Det höll inte ändå, när dottern var 2 år delade vi på oss. Kommer ihåg att min mamma sa innan att "de problem eller hang-ups man har i relationen blir gånger 10 när man har en bebis" och det var så klokt. Jag förstod det inte då men så var det verkligen. De saker som inte funkar innan barn, kommer funka ännu sämre med en bebis. Och det är inte så lätt att vara generös och gullig när man själv inte får sova, knappt hinner äta och förtvivlat försöker hinna med en dusch i alla fall var tredje dag...minns att det inte var allt för sällan som jag mikrade mitt kaffe både en och två och tre gånger ;-) Missförstå inte, det var jättemysigt med en bebis, och vi njöt båda två, hon var efterlängtad, men det ÄR jobbigt oxå. Man blir låst, kan inte längre göra saker när man själv vill, och när inte sömnen funkar, ja då blir det snabbt jobbigt. Har läst att det är få barn under 3 år som verkligen sover hela nätter, det säger ju en del...
Sen tycker jag ju självklart att det är värt det! Jag och sambon har en fungerade relation idag och tillsammans fick vi världens bästa barn :-)
Så jag ångrar mig absolut inte, det jag ångrar är att vi inte gick innan och fick rett ut våra issues, istället för att försöka lappa ihop något som redan var för trasigt.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Jag tyckte det svåraste i början var att acceptera att inget längre kan vara helt på mina villkor. Jag kan inte äta, sova, gå på toaletten osv. precis när jag vill det (i alla fall inte i lugn och ro) och en annan rent praktisk grej som vi har blivit bättre på sen vi fick vår son är att städa 1 gång i veckan i alla fall så det skulle jag tipsa om att få in som rutin om ni inte redan har den