Det har gått en tredjedel av graviditeten, och fortsätter det så här så kommer jag att bli ensamstående mamma redan innan förlossningen. Min man har tröttnat, och jag kan faktiskt inte klandra honom.
Jag är arg och sur hela tiden. Blir vansinnig för minsta lilla och pendlar i humöret oavbrutet. Det går liksom inte att förutse hur jag kommer att reagera på någonting. Han kan ha för avsikt att göra/säga någonting gulligt och så slår det totalt fel och jag flippar ur.
Igår till exempel så pussade han mig på magen och skojade att "det är ju bara fett än så länge". (okej, det erkände han sen att det var en klantig kommentar). Jag flippade som sagt, och började skrika och gråta om vartannat och sen vägrade jag prata med honom så att vi somnade som ovänner. Idag var meningen att vi skulle åka till havet över dagen och sedan gå på kalas på kvällen, men jag tokvägrade åka med. Efter en hel del vädjan från honom, så föll jag till föga och gick med på att följa med i alla fall. Så skulle jag bara ta en macka först och sen duscha, och satt en liten stund och bara slöade varpå jag fick veta att det började bli bråttom och vips slog det över igen och jag börjar gråta, blir arg och vägrar åka någonstans.
Så här är det hela tiden. Han börjar tröttna, och visserligen säger han att han vet att jag inte ÄR så här egentligen, men hur sjutton ska han orka med sex månader till med ett monster till fru? Hur sjutton ska JAG orka med mig själv?
Vad gör man?
1
Jag har blivit ett monster Det har gått en tredjedel av graviditeten, och fortsätter det så här så kommer jag att bli ensamstående mamma redan innan förlossningen. Min man har tröttnat, och jag kan faktiskt inte klandra honom.
Jag är arg och sur hela tiden. Blir vansinnig för minsta lilla och pendlar i humöret oavbrutet. Det går liksom inte att förutse hur jag kommer att reagera på någonting. Han kan ha för avsikt att göra/säga någonting gulligt och så slår det totalt fel och jag flippar ur.
Igår till exempel så pussade han mig på magen och skojade att "det är ju bara fett än så länge". (okej, det erkände han sen att det var en klantig kommentar). Jag flippade som sagt, och började skrika och gråta om vartannat och sen vägrade jag prata med honom så att vi somnade som ovänner. Idag var meningen att vi skulle åka till havet över dagen och sedan gå på kalas på kvällen, men jag tokvägrade åka med. Efter en hel del vädjan från honom, så föll jag till föga och gick med på att följa med i alla fall. Så skulle jag bara ta en macka först och sen duscha, och satt en liten stund och bara slöade varpå jag fick veta att det började bli bråttom och vips slog det över igen och jag börjar gråta, blir arg och vägrar åka någonstans.
Så här är det hela tiden. Han börjar tröttna, och visserligen säger han att han vet att jag inte ÄR så här egentligen, men hur sjutton ska han orka med sex månader till med ett monster till fru? Hur sjutton ska JAG orka med mig själv?
Vad gör man?
Du är inget monster. Du är full av hormoner och ni vet ju båda två att dettainte är din vanliga personlighet. Jag är gravid i v.15 och är oxå lite svängig i humöret, men det är mannens uppgift att passa upp oss och ha överseende med allt knasigt vi kan hitta på under dessa månader. Han får en lång jobbig period-vi genomgår förändringar i kropp, personlighet och genomgår dessutom förlossningen. I slutändan går bådas pain och agony jämnt ut.
När jag har haft något av mina utbrott så får jag jättedåligt samvete och ber om ursäkt, men då säger min man alltid till mig att jag inte ska be om ursäkt för jag kan inte hjälpa det som sker inombords.
Och det är min poäng med allt detta: du kan inte göra n å g o t åt dina humörsvängnigar och han måste ha överseende. Det är jobbigt för er båda, jag vet, men det är en prövning man måste gå igenom.
2
Du är inget monster. Du är full av hormoner och ni vet ju båda två att dettainte är din vanliga personlighet. Jag är gravid i v.15 och är oxå lite svängig i humöret, men det är mannens uppgift att passa upp oss och ha överseende med allt knasigt vi kan hitta på under dessa månader. Han får en lång jobbig period-vi genomgår förändringar i kropp, personlighet och genomgår dessutom förlossningen. I slutändan går bådas pain och agony jämnt ut.
När jag har haft något av mina utbrott så får jag jättedåligt samvete och ber om ursäkt, men då säger min man alltid till mig att jag inte ska be om ursäkt för jag kan inte hjälpa det som sker inombords.
Och det är min poäng med allt detta: du kan inte göra n å g o t åt dina humörsvängnigar och han måste ha överseende. Det är jobbigt för er båda, jag vet, men det är en prövning man måste gå igenom.
Låter som mig när jag vänta trean, tänkte bosatt mig på en strand i Finland för jag blev så sur. Är tyvärr bara att härda ut men hade varit toppen med ett piller som ordna det
3
Låter som mig när jag vänta trean, tänkte bosatt mig på en strand i Finland för jag blev så sur. Är tyvärr bara att härda ut men hade varit toppen med ett piller som ordna det
Jobbigt! Man kan ju inte hjälpa det. Jag har mina ups and downs. Ska bli skönt när man blir sitt forna jag - humörmässigt iaf :-)
4
Jobbigt! Man kan ju inte hjälpa det. Jag har mina ups and downs. Ska bli skönt när man blir sitt forna jag - humörmässigt iaf :-)
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
men hade varit toppen med ett piller som ordna det
