Är jag en gråtande egoist? Låter orden flöda ur hjärtat så kanske blir det invecklat eller rörigt, men jag hoppas ni ska förstå. Jag har tre barn, alla helt underbara och härliga såklart. Den äldsta är 14 år o den minsta 4 år. Jag borde ju vara nöjd där? Eller? Men jag är inte det. Jag älskar mina barn över allt annat o kanske är det just därför jag längtar med blödande hjärta efter fler? Jag är 34 år o tiden skrämmer mig. Jag VET att jag vill ha MINST ett barn till, troligen två om jag/vi har lyckan att kunna det. Men jag är så förvirrad... Jag har jobb, men inte fast utan en visstidsanställning som förlängs några månader i taget. Det är på ett stort företag så jag tror att de kommer skjuta på en ev fastanställning så länge de kan, det är lite så företaget i sig funkar tyvärr. Har jobbat där till o från under lång period. När det blir sämre o göra är det tack o hej o när det ökar så är det välkommen igen! Detta stressar mig. Jag är så pass vuxen att jag e trött på att inte veta för längre tid hur ekonomin ska vara
Min man är en person som, oavsett OM han blir arbetslös så hittar han alltid nått nytt inom kort tid - det e bara sån han är. Nu jobbar han dock på ett företag där han är iväg utomlands o jobbar vissa perioder. Han älskar sitt jobb o jag har inga som helst problem med att han är i väg några veckor/månad. Jag vet var han o jag står o vi litar på varandra, o helt ärligt är det lite mysigt o få längta efter varandra <3 Företaget där han jobbar går kanonbra o lönen är väldigt bra, särskilt då han är i väg o får traktamente o dyl. Han tjänar väldigt bra med andra ord. Dock har vi en väldigt ekonomiskt tuff period bakom oss som vi jobbar på fortfarande, men jobbar på menar jag att vi betalar av efterhängande skulder ännu. Men det är på väg att lösa sig o vi ser väldigt ljust på framtiden. Det som stör mig nu, som maler i huvudet hela tiden, är om jag är dum i huvudet som vill ha fler barn? Jag längtar med smärta i kroppen efter att få vara gravid, att få föda, att amma, att vagga min lilla bebis till sömns, att bära den i famnen, att lukta på den...Jag gråter, visst är det fånigt
Är jag egoistisk? Jag borde väl egentligen inte vilja? Jag menar nu har vi chansen att få en jättebra ekonomi o det gynnar ju oss alla. Jag får ju inget fast jobb om jag blir gravid. Samtidigt som mitt jobb är skitigt, slitigt, tungt o krångligt på det sättet att det är skift (vilket är krångligt då mannen är borta) Jag längtar efter nått annat, men lönen lockar o hjälper oss så bra. Jag blir ju inte yngre o detta stressar mig...jag kommer hata mig själv om det "blir försent"
Är jag dum som har dessa tankar? Är jag en stor egoist? KRAM
