Rädd, oro, deprimerad

[Anonym]

Hej
Sen ett tag tillbaka har jag blivit mer och mer deprimerad. Det började när mitt sug efter man slutade, tycker inte att mat överhuvudtaget är gott. Absolut ingenting är gott längre.
Jag har även börjat bli orolig om jag ska klara av att bli mamma. Alla pratar om hur fina kläder dom köper och vad dom ska köpa osv. Jag har inte en aning om vad för kläder som ska köpas, ingen aning om vad som behövs osv. Tycker att det är riktigt jobbigt.
Är även rädd att göra fel, tänk om jag äter någe jag inte får, tänk om jag bär för tungt, inte köper tillräckligt med kläder, köper fel blöjor. Har jättemycket frågor och mycket oro.
Vi har bytt barnmorska och ska träffa den nya nästa vecka. Är rädd att inte hitta någon jag/vi trivs med.
Någon som känner likadant eller har något råd..?

[Streber]

Hej!

Vilken vecka är du i? Har inte så mycket med saken att göra, men intressant att veta. Det är väldigt vanligt att vara deprimerad när man är gravid, det är så oerhört mycket som händer både i kroppen och själen så det är inte alls konstigt att reagera som du. Det blir inte lättare när man känner pressen att man ska vara så jättelycklig och planera och köpa fina kläder till bebisen.
Jag har samma problem som du, så jag vet hur du känner. Äter antidepressiv medicin och det gör att jag ändå mår hyfsat. Men jag kan få riktiga svackor då jag känner att jag inte vill vara med om det här. Jag ska få mitt andra barn och har extremt mycket graviditetssymtom som gör det väldigt svårt att vara positiv och njuta av det hela.
Mitt råd är att du/ni besöker den nya barnmorskan och att du berättar hur du mår. Det är som sagt inget ovanligt problem, så hon kommer inte tycka du är konstig. Hon kan i sin tur ge dig tips och råd och de brukar ha samarbete med kurator/samtalsterapeut och läkare som hon säkert kan boka in dig hos.
Försök tänka att du har all rätt att känna som du gör, för det är verkligen ingen garanti att man ska vara lycklig när man är gravid. Alla är olika och reagerar därför också olika när man är med om så här stora förändringar.
Stort lycka till och kram från en som vet!

[ninni_88]

Förstår absolut dina känslor! Det är ju verkligen inte ovanligt att känna sig orolig och framförallt vid första barnet (vilket jag antar att det är för dig). Mitt råd är att försöka prata med någon du litar på och som har barn som kan ge dig massa tips och råd och kanske gå med dig och köpa grejer osv. allt eftersom och sen får du gärna fråga så mycket du vill här inne för här är vi ju flera med erfarenhet av 1 eller flera barn. Prata gärna med BM också om ev. kurator eller så för kan ju också vara skönt att prata med en "främling". Hoppas du mår bättre snart men som sagt är det helt förståliga känslor! För övrigt så gör vi ALLA fel ibland vad gäller våra barn men det är mänskligt och köper man fel blöjor till och börja med eller något plagg mindre än vad som behövs och liknande så är det ingen fara alls! Många säger ju att första barnet är ett experiment och lite så är det ju och ändå brukar äldsta barnet "arta sig bra" Lycka till!

[irenet]

Tack så mycket för era svar. Har just varit hos BM och hon skickar mig till min läkare för att gå igenom mig och se om jag är såpass deprimerad att jag ska vidare sjukskrivas. Jag hoppas att få gå till en psykolog och prata om allt detta så både jag och vårat barn kan må bättre.

[irenet]

Jag är 19+2. Tack så mycket för era svar. Har just varit hos BM och hon skickar mig till min läkare för att gå igenom mig och se om jag är såpass deprimerad att jag ska vidare sjukskrivas. Jag hoppas att få gå till en psykolog och prata om allt detta så både jag och vårat barn kan må bättre.

[Godzilla]

Hej! Jag hoppas att du har fått den hjälp du behöver nu. Det är skönt att känna att jag kan skriva det här här, kanske vi kan stödja varandra?
Jag mår också verkligen skit vissa dagar, andra dagar är bra och jag kan inte fatta att jag var så deppig dagen innan. Det jobbigaste är att jag aldrig kan förutsäga hur jag kommer må. Det gör att jag inte vågar planera in någonting, för tänk om jag är ett vrak den dagen.
Det jag är rädd för är att bli som min mamma. Jag är fjärde barnet, oplanerad men önskad, men det mina föräldrars ork och tid, framförallt mammas, tog slut när jag var ungefär 7 år. Då fick jag en barndepression, mamma kände igen det för hon mådde själv så som liten. Hon fattade tyvärr inte att det nog fanns hjälp att få... Så då, när jag var liten och jätteledsen, bestämde jag mig för att aldrig skaffa egna barn. Det var det elakaste man kunde göra mot någon tyckte jag. Det har hängt med mig sen dess och nu när jag är gravid, planerat och efterlängtat, kan jag inte släppa skuldkänslorna mot både mig själv och barnet. Tänk om ungen blir lika ledsen som jag? Det kanske sitter i generna? Tänk om jag lägger ner så mycket tid på andras ungar att jag inte orkar med min egen, som mamma gjorde. Fy fan, det känns som jag står i en grop med gegga som håller på att kväva mig.

Ska till en psykiatriker i mitten av oktober. Hon ska reda ut mina problem och se till att jag får den hjälp som behövs. Känns sjukt läskigt. Allvarligt liksom.

[irenet]

Hej godzilla!
Ja det är skönt att kunna skriva av sig lite!
Jag har fått och får ännu hjälp. Ska på möten på psykiatrin för min depression och för hjälp med mina tankar kring barnet får jag gå på möten gör föräldrar och barn hälsan!
Jag förstår hur du känner!
Jag har problem att planera in saker jag med, som du säger, man vet ju aldrig hur man mår den dagen. Nu kan jag va jätteglad på morgonen men sen mot kvällen mår jag rent uselt!
Jag tror inte det ligger i generna att inte få ork för sina barn. Din mamma hade nog inte tänkt på att det tar jättemycket på krafterna att ha flera barn. Men jag förstår din oro att du kommer bli likadan mot ditt/dina barn.
När jag va liten fick mitt enda syskon, storebror, all uppmärksamhet och jag blev bortglömd.
Även om saker inte går i generna så har vi ju alltid dom där minnena och tänker alltid på vad som hände när vi va små.
Jag fick höra det av en läkare på psykiatrin, han sa det att nu när man har dessa minnen från när man va liten som kommer dom alltid sitta där och visa dig den rätta vägen och man kan ha en positiv syn på det som hände.
Är ju dock väldigt svårt att ha en positiv syn på det, men om man tänker, hade jag inte haft den uppväxt så hade jag inte varit där jag är idag!
Jag hoppas du får den hjälp du behöver! För jag personligen tycker att det är ett rent helvete att må såhär! Jag anklagar mig själv för att vara en dålig mamma pga mina tankar! Så att få hjälp är väldigt viktigt! Och att följa upp detta är också viktigt så att man inte kommer tillbaka i samma banor!
Hoppas vi kan hålla kontakt och hjälpa varandra, stötta varandra!

[Godzilla]

Irenet, har du sett meddelandet jag har skickat till dig?