Vid frukostbordet imorse frågade min 10-åriga dotter om hon fick gå ut och äta med sina kompisar efter skolan idag. Dom slutar 11.30. Dom hade tänkt gå på kebabrestaurang, och sedan "promenera runt lite". Jag blev lite ställd, och sa att jag behövde fundera lite. Sambon, sa nej, mest för att hon frågar sa sent. Tydligen har dom planerat detta sedan ett par dagar, men hon väntar ända till onsdag morgon med att fråga. Dom är 5-6 stycken, och enligt dottern får alla andra utom kanske en tjej, som inte hade frågat än. Två av dom behövde inte ens fråga sina föräldrar. Vi sa nej, men kanske en annan gång, när vi hunnit prata igenom det hela. Dottern gick till skolan sur som ett åskmoln. Till saken hör att vi inte bor i någon lugn liten håla, utan i Paris. Här är liksom inte barn ute på gatan och bara "driver omkring" (eller i alla fall vill vi inte att våra barn är det). Storasyster, snart 12 år, har aldrig gjort något sådant. Hon går till kompisar själv förstas (10-åringen också). Men att bara gå omkring utan mål känns som något som skulle kunna spåra ur lite grann, speciellt då 2 av tjejerna är ganska stökiga i skolan... Jag känner bara föräldrarna till en av tjejerna, men det fanns ju ingen tid att ringa och prata med dom i morse. Jag känner dock att jag egentligen litar på dottern, och om det bara hängde på mig så hade hon nog kunnat övertala mig. MEN, som sambon säger, har man sagt ja en gång, så blir det ju svårt att säga nej sen, och jag vill ju egentligen inte att hon ska "driva omkring ute på gatorna", med en gäng kompisar. Vad tycker ni ?
Det snabbaste sättet för en förälder att tilldra sig ett barns uppmärksamhet är att sätta sig ner och se ut att ha det bekvämt.
1
dilemma med 10-årig dotter Vid frukostbordet imorse frågade min 10-åriga dotter om hon fick gå ut och äta med sina kompisar efter skolan idag. Dom slutar 11.30. Dom hade tänkt gå på kebabrestaurang, och sedan "promenera runt lite". Jag blev lite ställd, och sa att jag behövde fundera lite. Sambon, sa nej, mest för att hon frågar sa sent. Tydligen har dom planerat detta sedan ett par dagar, men hon väntar ända till onsdag morgon med att fråga. Dom är 5-6 stycken, och enligt dottern får alla andra utom kanske en tjej, som inte hade frågat än. Två av dom behövde inte ens fråga sina föräldrar. Vi sa nej, men kanske en annan gång, när vi hunnit prata igenom det hela. Dottern gick till skolan sur som ett åskmoln. Till saken hör att vi inte bor i någon lugn liten håla, utan i Paris. Här är liksom inte barn ute på gatan och bara "driver omkring" (eller i alla fall vill vi inte att våra barn är det). Storasyster, snart 12 år, har aldrig gjort något sådant. Hon går till kompisar själv förstas (10-åringen också). Men att bara gå omkring utan mål känns som något som skulle kunna spåra ur lite grann, speciellt då 2 av tjejerna är ganska stökiga i skolan... Jag känner bara föräldrarna till en av tjejerna, men det fanns ju ingen tid att ringa och prata med dom i morse. Jag känner dock att jag egentligen litar på dottern, och om det bara hängde på mig så hade hon nog kunnat övertala mig. MEN, som sambon säger, har man sagt ja en gång, så blir det ju svårt att säga nej sen, och jag vill ju egentligen inte att hon ska "driva omkring ute på gatorna", med en gäng kompisar. Vad tycker ni ?
Jag tycker kort och gott att en tioåring är för liten för att springa på stan. Hade nog inte ens känt att jag måste förklara för min dotter, det är nej, punkt slut. Det är ju helt uppåt väggarna, ett så litet barn som ska gå rundor helt planlöst i en stad!!
Jag trodde först ditt inlägg var skrivit sv någon anonym som bara vill ställa dn konstig fråga........sorry.... men så såg jag ditt nick och känner igen det och ser att du är gammal medlem, så du är på riktigt
Känner du att det är rätt så får du väl helt enkelt låta henne göra det. Själv hade jag förmodligen ringt soc om jag sett en tioåring mer än en gång driva runt på stan....Ett barn har rätt att ha föräldrar som är rädda om dem och det har de inte om de får springa ensamma i stan.
Min 10-åring hade fått ett nej, skulle hon ändå vilja så skulle jag erbjuda mig att följa med, men att då hålla mig på behörigt avstånd så att de inte besväras av mig.
2
Jag tycker kort och gott att en tioåring är för liten för att springa på stan. Hade nog inte ens känt att jag måste förklara för min dotter, det är nej, punkt slut. Det är ju helt uppåt väggarna, ett så litet barn som ska gå rundor helt planlöst i en stad!!
Jag trodde först ditt inlägg var skrivit sv någon anonym som bara vill ställa dn konstig fråga........sorry.... men så såg jag ditt nick och känner igen det och ser att du är gammal medlem, så du är på riktigt
Känner du att det är rätt så får du väl helt enkelt låta henne göra det. Själv hade jag förmodligen ringt soc om jag sett en tioåring mer än en gång driva runt på stan....Ett barn har rätt att ha föräldrar som är rädda om dem och det har de inte om de får springa ensamma i stan.
Min 10-åring hade fått ett nej, skulle hon ändå vilja så skulle jag erbjuda mig att följa med, men att då hålla mig på behörigt avstånd så att de inte besväras av mig.
Menar du på allvar att du skulle fundera på att ringa Soc om du såg en gäng 10-åringar ensamma på stan ? Grejen är ju att vi BOR ju här, mitt i stan, så det är ju klart att man ser barn ensamma (utan vuxna alltså) på gatan. Min dotter ses också ensam, eller med kompisar ute, när hon ska hem till någon, när hon ska till biblioteket, eller till badhuset, eller när hon handlar. Att gå någonstans själv har hon gjort i ungefär 4 år (bl a till och från skolan). Det vi inte gillade var just att dom skulle "promenera omkring" bara (i vårat område alltså). Det kändes lite som att det skulle kunna hittas på lite dumheter... Jag tyckte att vi varit lite väl stränga ändå. I Sverige har ju min syrra, som bor i ett litet samhälle, låtit sina barn vara ute ensamma (på gatan där hon i princip ser dom) sedan dom var typ 4-5 år, och så är det väl för det mesta? Vi bor ju som sagt i stan, men inte på någon hårt trafikerad gata. Nu blir jag lite nyfiken på vad dina barn får göra/inte göra själva och hur ni bor?
Det snabbaste sättet för en förälder att tilldra sig ett barns uppmärksamhet är att sätta sig ner och se ut att ha det bekvämt.
3
oj, nu blir jag nyfiken Menar du på allvar att du skulle fundera på att ringa Soc om du såg en gäng 10-åringar ensamma på stan ? Grejen är ju att vi BOR ju här, mitt i stan, så det är ju klart att man ser barn ensamma (utan vuxna alltså) på gatan. Min dotter ses också ensam, eller med kompisar ute, när hon ska hem till någon, när hon ska till biblioteket, eller till badhuset, eller när hon handlar. Att gå någonstans själv har hon gjort i ungefär 4 år (bl a till och från skolan). Det vi inte gillade var just att dom skulle "promenera omkring" bara (i vårat område alltså). Det kändes lite som att det skulle kunna hittas på lite dumheter... Jag tyckte att vi varit lite väl stränga ändå. I Sverige har ju min syrra, som bor i ett litet samhälle, låtit sina barn vara ute ensamma (på gatan där hon i princip ser dom) sedan dom var typ 4-5 år, och så är det väl för det mesta? Vi bor ju som sagt i stan, men inte på någon hårt trafikerad gata. Nu blir jag lite nyfiken på vad dina barn får göra/inte göra själva och hur ni bor?
Nu bor inte jag i Paris. Men dotter går i skolan i Stockholms innerstad, och lite lika är det kanske?
Jag har börjat tillåta ungefär från den åldersn, men inte så "planslöst" utan mer att gå med en-två kompisar och handla och gå till biblioteket, eller något annat mer halvt planerat. Ju fler de är , ju större är risken att någon blir utanför, eller att de ska impa på varanda, tänker jag. Så heller bara några, än fler.
Sedam håller jag med, de måst fråga lite tidigare, då kanske det går att ordna. Då har man tid att prata igenom det, hur länge är det, var går gränsen hur långt de får gå, att de inte får glömma bort någon, utan går de tillsammas så måste de hålla ihop, osv.
4
Nu bor inte jag i Paris. Men dotter går i skolan i Stockholms innerstad, och lite lika är det kanske?
Jag har börjat tillåta ungefär från den åldersn, men inte så "planslöst" utan mer att gå med en-två kompisar och handla och gå till biblioteket, eller något annat mer halvt planerat. Ju fler de är , ju större är risken att någon blir utanför, eller att de ska impa på varanda, tänker jag. Så heller bara några, än fler.
Sedam håller jag med, de måst fråga lite tidigare, då kanske det går att ordna. Då har man tid att prata igenom det, hur länge är det, var går gränsen hur långt de får gå, att de inte får glömma bort någon, utan går de tillsammas så måste de hålla ihop, osv.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
....sorry.... men så såg jag ditt nick och känner igen det och ser att du är gammal medlem, så du är på riktigt 