Presenterar mig själv så länge:
42-årig trebarnsmamma med bara bokstavsbarn
Äldsta är 17 år och har har sedan 6-års åldern haft diagnos ADHD. Jag insåg redan när hon var något år att det var något speciellt med henne, men på den tiden hade jag knappt hört talas om ADHD. Hon funkar fint och hon tar Concerta sedan 12 års ålder. Går andra året på gymnasiet nu, i en vanlig klass. När allt var som värst med henne kunde jag aldrig, aldrig tro att det skulle bli så bra med både skola, kompisar och syskon...
Mellan är 15 år och har aspergers syndrom vilket jag förstått sedan hon var 6-7 år. Fick rätt diagnos när hon var 13. Hon har haft det kämpigt ffa socialt i skolan, och går nu i en aspergerklass och äntligen börjar skolan funka.
Hon var en ängel när hon var liten, och tecknen på att något skulle vara annorlunda även med henne såg jag inte förrän framåt skolåldern.
Yngsta är snart 13 och har diagnoserna ADHD, atypisk autism, tourettes syndrom, tvångssyndrom och trotssyndrom. Och sömnstörning...
Hon var väldigt lik sin äldsta syster som liten, och henne diagnostiserade jag själv redan som tvååring, men hon utreddes när hon var sju. Och igen när hon var 10.
Hon är den som har de största svårigheterna just nu, även om mycket böivit bättre det senaste halvåret. Det har varit svårt att hitta en fungerande medicin till henne och lika svårt att hitta en fungerande skola. Nu medicinerar hon med Metamina och går i en särsklid undervisningsgrupp som tycks funka.
Med henne har jag varit igenom så otroligt mycket både vad det gäller skola/bup osv och i att leta kunskap om varför hon funkar som hon gör, och hon har "tvingat" mig att bli värsta NPF-proffset...
Jag läser lite på aff nästan varje dag och har hängt här sedan 2001 då oron var som värst för den äldsta ongen...