Jag gick förbi min dotters skola idag och gick in och hälsade på henne. När jag ska gå så springer en fröken i kapp mig och frågar om hon berättat något hemma. Det har hon inte gjort. Hon berättade då att dom har ett kompisråd på skolan och där hade dom fått klagomål på min dotter. Att hon är nonchalant och taskig både mot vuxna och sina kompisar. Hon har alltid haft en stark vilja och kunnat brusa upp ordentligt. Har humör som en berg och dal bana. Men jag har aldrig hört att det har varit något problem i skolan förut. Senast i våras sa fröken på kvartsamtalet att hon är trevlig och artig. Det har inte precis hänt något nytt i hennes liv sen i våras. Men vid jul förra året fick hon en lillasyster som hon älskar över allt annat.
Jag blir väldigt ledsen över detta då jag själv kunde vara lite sån när jag var i den åldern. Hon är lik mig på många sätt. Det som gör mig livrädd är att jag mådde väldigt dåligt som tonåring. En bidragande faktor kan ha varit mina föräldrars skilsmässa när jag var 14 år. När jag var 16 år försökte jag ta livet av mig. Och när jag ser hur lik hon är mig så blir jag livrädd att hon ska gå igenom samma helvete som jag gjorde.
Hur ska jag göra för att hjälpa henne?
1
Min 9-åring är otrevlig i skolan Hej!
Jag gick förbi min dotters skola idag och gick in och hälsade på henne. När jag ska gå så springer en fröken i kapp mig och frågar om hon berättat något hemma. Det har hon inte gjort. Hon berättade då att dom har ett kompisråd på skolan och där hade dom fått klagomål på min dotter. Att hon är nonchalant och taskig både mot vuxna och sina kompisar. Hon har alltid haft en stark vilja och kunnat brusa upp ordentligt. Har humör som en berg och dal bana. Men jag har aldrig hört att det har varit något problem i skolan förut. Senast i våras sa fröken på kvartsamtalet att hon är trevlig och artig. Det har inte precis hänt något nytt i hennes liv sen i våras. Men vid jul förra året fick hon en lillasyster som hon älskar över allt annat.
Jag blir väldigt ledsen över detta då jag själv kunde vara lite sån när jag var i den åldern. Hon är lik mig på många sätt. Det som gör mig livrädd är att jag mådde väldigt dåligt som tonåring. En bidragande faktor kan ha varit mina föräldrars skilsmässa när jag var 14 år. När jag var 16 år försökte jag ta livet av mig. Och när jag ser hur lik hon är mig så blir jag livrädd att hon ska gå igenom samma helvete som jag gjorde.
Hur ska jag göra för att hjälpa henne?
Jag glömde skriva att fröknarna hade pratat med henne om detta och frågat henne om hon eller dom skulle prata med mig. Hon hade sagt att hon skulle göra det, men har alltså inte gjort det. Hemma har jag inte märkt nått, frågar jag hur det är i skolan så är allt bra. Möjligen att hon har börjat bete sig lite "tonårsaktigt".
2
Jag glömde skriva att fröknarna hade pratat med henne om detta och frågat henne om hon eller dom skulle prata med mig. Hon hade sagt att hon skulle göra det, men har alltså inte gjort det. Hemma har jag inte märkt nått, frågar jag hur det är i skolan så är allt bra. Möjligen att hon har börjat bete sig lite "tonårsaktigt".
Hej!
Jag förstår att du är orolig för att din dotter ska börja må dåligt. Men, vet vi att hon gör det nu?
Du har fått veta att hon har varit "bråkig". Det skulle ju kunna vara hormoner som har börjat härja i kroppen. Men steget därifrån till att vara självmordsbenägen är ju långt. Jag förstår att du tänker tillbaka på dina egna erfarenheter och att du är orolig. Jag vet också att det är svårt att skilja på en begynnande depression och vanligt "tonårsbeteende".
Jag skulle förslå att du pratar med din dotter om vad skolan har berättat, på ett icke anklagande sätt. Hon skäms sannolikt, vilket nog är anledningen till att hon inte berättat för dig. Försök att sitta ned och lyssna på hur hon ser på situationen. Ställ frågor om hur hon mår, och vad hon skulle behöva.
Att det kan bli svajigt när man får syskon vet vi ju. Det är en stor omställning trots att man älskar sitt syskon. Kanske kan du och din dotter boka in mamma och dotter tid utan minstingen någon timme i veckan? Det brukar göra susen att ha egen tid med barnen separat. Det behöver inte vara lång tid och det behöver absolut inte vara några komplicerade eller dyrbara aktiviteter. Det kan räcka med en promenad, spela kort eller något annat som helst barnet får bestämma.
Ludmilla
Ludmilla Rosengren
Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn
Hej!
Jag förstår att du är orolig för att din dotter ska börja må dåligt. Men, vet vi att hon gör det nu?
Du har fått veta att hon har varit "bråkig". Det skulle ju kunna vara hormoner som har börjat härja i kroppen. Men steget därifrån till att vara självmordsbenägen är ju långt. Jag förstår att du tänker tillbaka på dina egna erfarenheter och att du är orolig. Jag vet också att det är svårt att skilja på en begynnande depression och vanligt "tonårsbeteende".
Jag skulle förslå att du pratar med din dotter om vad skolan har berättat, på ett icke anklagande sätt. Hon skäms sannolikt, vilket nog är anledningen till att hon inte berättat för dig. Försök att sitta ned och lyssna på hur hon ser på situationen. Ställ frågor om hur hon mår, och vad hon skulle behöva.
Att det kan bli svajigt när man får syskon vet vi ju. Det är en stor omställning trots att man älskar sitt syskon. Kanske kan du och din dotter boka in mamma och dotter tid utan minstingen någon timme i veckan? Det brukar göra susen att ha egen tid med barnen separat. Det behöver inte vara lång tid och det behöver absolut inte vara några komplicerade eller dyrbara aktiviteter. Det kan räcka med en promenad, spela kort eller något annat som helst barnet får bestämma.
Jag pratade med henne om detta och hon har en lite annan syn på saken. Hon sa t.ex att när hon sagt sluta eller nått till nån tio gånger så ilsknar hon till och ryter.
Hon lekte med några kompisar ute på gården efter att jag fått reda på detta. Jag tittade på hur hon betedde sig och jag såg att hon var rätt "bufflig". Tog i lite för hårt och så. Jag pratade med henne om det också och hon förstod inte alls vad jag pratade om. Antingen så ljuger hon eller så kanske hon inte tänker på det. Jag har nu bett henne försöka tänka på hur hon är mot kompisarna.
Eftersom jag själv var ett ganska ledset barn så har jag alltid haft ögonen på henne. Hon har sagt ibland att "du önskar att jag vore död" och "alla hatar mig" och såna saker. Jag försöker att finnas för henne så mycket jag kan, men det verkar inte alltid vara tillräckligt.
Men när jag pratar med henne om att hon kan säga om det är nått som är fel så säger hon att hon vet det och hon har inga bekymmer.
4
Tack för snabbt svar!
Jag pratade med henne om detta och hon har en lite annan syn på saken. Hon sa t.ex att när hon sagt sluta eller nått till nån tio gånger så ilsknar hon till och ryter.
Hon lekte med några kompisar ute på gården efter att jag fått reda på detta. Jag tittade på hur hon betedde sig och jag såg att hon var rätt "bufflig". Tog i lite för hårt och så. Jag pratade med henne om det också och hon förstod inte alls vad jag pratade om. Antingen så ljuger hon eller så kanske hon inte tänker på det. Jag har nu bett henne försöka tänka på hur hon är mot kompisarna.
Eftersom jag själv var ett ganska ledset barn så har jag alltid haft ögonen på henne. Hon har sagt ibland att "du önskar att jag vore död" och "alla hatar mig" och såna saker. Jag försöker att finnas för henne så mycket jag kan, men det verkar inte alltid vara tillräckligt.
Men när jag pratar med henne om att hon kan säga om det är nått som är fel så säger hon att hon vet det och hon har inga bekymmer.
Vad bra att du pratade med henne.
Hon skäms säkert och vill inte riktigt kännas vid det.
Bra att du tänker på din dotter. Att hon uttrycker sig på det sätt du beskriver är ett observandum. Det verkar som att hon har en låg självkänsla. Det kan lösa sig av sig självt men det kan även utveckla sig på annat sätt i och med tonåren. Det vet man inte nu. Det viktiga är att du visar att du bryr dig om - utan att döma - och att du finns där. Ägna ostörd tid till bara henne!
Ludmilla
Ludmilla Rosengren
Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn
Vad bra att du pratade med henne.
Hon skäms säkert och vill inte riktigt kännas vid det.
Bra att du tänker på din dotter. Att hon uttrycker sig på det sätt du beskriver är ett observandum. Det verkar som att hon har en låg självkänsla. Det kan lösa sig av sig självt men det kan även utveckla sig på annat sätt i och med tonåren. Det vet man inte nu. Det viktiga är att du visar att du bryr dig om - utan att döma - och att du finns där. Ägna ostörd tid till bara henne!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
