Första graviditeten: Frågor och tankar

[Lina1234]

Hej allihop!
Jag är helt ny här på forumet och har precis "plussat" för första gången.
Är full med frågor, funderingar, förväntningar och häftiga känslor.
Just nu framförallt den stora frågan "när ska man berätta för familj och vänner?".
Är mycket tidigt i graviditeten (4+5) och mår än så länge bra men jag känner att någonting händer i kroppen, så otroligt spännande!

Skriv gärna när ni berättade för familj och vänner!
och har ni tips på att handskas med kommande illamående (känner redan av det emellanåt)?

Lina

[belleE]

Stort grattis!
Jag är gravid med vårt andra barn och är också tidigt i graviditeten!
Med första barnet höll vi ut så länge vi kunde med att berätta för närmsta familjen, var väl vecka 8 eftersom det var första gången kände jag att jag behövde lite stöd från min mamma!
Jobb, vänner väntade vi till vecka 13, ville passera v.12!
Denna gång gör vi nog på samma sätt men kanske berättar på ett roligare sätt!

[Bobble]

Grattis!
Jag själv är gravid med mitt andra barn.
När jag väntade mitt första så drack jag fruktsoppa och åt frukt för att motverka illamåendet. Alla är olika, men fruktsoppa brukar hjälpa de flesta ^^

[Anonym]

Grattis till plus!
När jag har gravid så berättade vi för nästan alla, runt v 8. Om inte ens tidigare? Minns inte exakt såhär.. När jag blir gravid(misstänker att jag kan vara det nu) så tänker jag inte berätta förrän efter v. 12 då jag har haft ett missfall innan.. Så det är en smaksak!

Illamående är ju pyton! Har hört om Postafen(åksjuketabletter på Apoteket) och akupunkturband, som också finns på Apoteket. Jag har inte prövat något av dem, utan bosatte mig i duschen.

[rymdpingvinen]

Jag är egentligen lite skeptisk till det där med att man ska vänta så länge, som om man bara får berätta om det går vägen, är riktigt säkert att det blir av liksom. Annars ska man gå och låtsas som ingenting sen eller? Trots att man kanske är jättenere ska man bita ihop och le? Likaså ska man inte "ta ut glädjen i förskott" -som om glädje var en förbrukningsvara som man ska spara på och inte överdosera, annars räcker den inte...?

Jag tycker allt är så individuellt. Har du haft missfall tidigare och känner att du haft svårt att orka prata om det har jag givetvis full förståelse om man väntar -å andra sidan kan det vara skönt att fler är med på er resa och kan stötta både i glädjen och sen den eventuella sorgen. Då menar jag givetvis inte kreti och pleti utan dina närmsta.

Vissa, som jag, har ett arbete där det både är svårt att dölja att något är annorlunda och även skönt att få förståelse -men även där berättade jag bara för chefen och närmsta kollegan. Andra kan och vill dölja det lättare, eller har andra anledningar att hålla det hemligt (man har en osäker anställning eller liknande). Vissa är mer privata som person och tycker kanske det är jobbigt med alla välmenande råd och frågor som kommer på köpet, särskilt om man kanske har missfall bakom sig och inte vågar hoppas helt. Vissa behöver "frizoner" där de bara får vara sitt vanliga "ogravida" jag ett tag till medan de själva landar i känslan.

Jag har jättesvårt att hålla mig, är urkass på hemligheter, och förstår inte vitsen egentligen i mitt fall, är i vecka 4 eller 5 kanske och tänker nog berätta snart för mina föräldrar iaf. Vissa andra mer "neutrala" personer blir man ju också tvungen att säga till som min naprapat och jag tänkte även kolla med min yogalärare ifall det är några ställningar och dylikt jag kanske ska undvika. Däremot kommer vi att vänta med att berätta för dottern som bara är 3 och önskar sig ett småsyskon jättemycket -det blir bara abstrakt och fel att försöka förklara sen om det inte går vägen känner vi.

Min mamma har alltid sagt att missfall är naturens sätt att se till att det som inte borde bli inte blir av, t.ex. att fostret är defekt på något vis eller att du inte skulle kunna genomföra graviditeten på ett hälsosamt vis. Jag försöker lita på att min kropp kan det här och känner att vi inte ska skämmas om vi vill vara öppna med både det bra och det dåliga (som man ju 99% av gångerna inte kan påverka) med våra närmsta.

[Feg anonym]

Har precis plussat (5+4). Är 22 år, har varit tillsammans med pojkvännen i snart 4 år.

Vi slutade med p-piller innan sommaren och med kondom i slutet av juli. Jag trodde att jag var gravid förra månaden och tog 10 test(stickor). Ingenting. Jag har alltid fått min mens exakt på dagen och skulle fått den 25/9. Dagen kom och ingen mens. Gjorde clearblues gravtest som visade plus bim+3!!!!

Det känns overkligt, vågar inte vara glad. Tänker på missfall. Ska ringa och boka tid hos barnmorska imorgon men tänker: tänk pm jag får missfall utan att märka och kommer dit så är jag inte gravid och har slösat på barnmorskans tid

De symptom jag har är: större bröst, utebliven mens, ständigt hungrig men inte direkt på morgonen (har alltid kunnat tvinga i mig en macka), blir svullen efter jag ätit speciellt på kvällen, känner lukter väl, humörsvängningar.

har berättat för 2 vänner. Jag vill berätta för min mamma och pappa men är rädd för vad de ska säga. De tycker att man ska vara runt 30 för att skaffa barn. Tror dock inte att det skulle komma helt som en chock då vi även har kollat hus ett tag. Känns jobbigt att inte kunna dela detta med dem.

[Karekotesse]

Klokt skrivet! Ska försöka tänka mer som dig

[Anonym]

Jättegrattis!

Vi berättade nu i veckan för närmsta familjen och mina 2 närmsta vänner. Togs emot med stor glädje. Vi ska berätta för mina barn nästa gg de kommer från sin pappa till oss. Jag har mått hyfsat bra, denna veckan har tröttheten kommit med buller och bång, och jag är yr och smått svimfärdig av och till. Mått illa nattetid en del, och inte varit sugen på ngt, men har upptäckt att bubbelvatten hjälper. En del föreslår ingefära, citron som bra illamåendedämpare.

Tjing