2
Usch ja, det låter jobbigt.
Vi har tidigt markerat att OAVSETT vad den andre gör så är det inte ok för något av barnen att ge sig fysiskt på den andra. Det händer ändå, men vi låter aldrig det vara en ursäkt. Om den ene säger något dumt, retas, petar på den andra, så får man säga till, man får i nödfall blockera, men man får inte på några villkor göra något tillbaka. Och har det inte fungerat att lösa det själv så ska barnen komma till oss föräldrar i stället för att ge igen.
Den andra biten jag tänker på är om ni vuxna kan vara lite mer uppmärksamma på när bråk håller på att eskalera och ingripa innan genom att sära på barnen redan när de är tjafsar med varandra och inte klarar att umgås på ett vettigt sätt. Förstår att man inte alltid hinner och märker vad som pågår, men ibland kan man se tecken innan. Om ett barn är på dåligt humör (kanske sovit för lite), så är det hos oss förprogrammerat att det blir bråk. Då brukar vi be det andra barnet att hålla sig undan syskonet. Det följs inte heller alltid, så ska man se till att det efterlevs får man kanske också vara mer aktiv än annars och försöka involvera ett av barnen i något man håller på med, be ett av dem sitta med läxorna, pysslet eller något liknande i närheten, där man själv är. Allt för att man inte ska behöva avbryta det man håller på med en stund senare för att bråket har gått helt överstyr.
Så för att bryta trenden tror jag att man får lägga extra mycket tid på att ingripa tidigt när det är bråk och verkligen förmedla att det ALDRIG är ok att ge sig på syskonet (inte ens i "försvar") och sedan snacka om det när man inte är i bråk. Sära på barnen lite mer även när det inte är bråk kan också vara bra ett tag.
Jag brukar inte heller försöka medla allt för mycket i barnens konflikter utan lyssnar på sin höjd kort på vad de har att säga. Men är det bara men han gjorde, men hon gjorde osv så bryter jag direkt och vägrar lyssna (det brukar ändå inte gå att reda ut) och så blir konsekvensen att kan ni inte komma överens om leken, prylen mm, ja då får helt enkelt ingen av dem. Tycker det är en bra strategi så länge inte ett barn alltid hamnar i underläge.
Sedan tycker jag en annan sak är viktigt. För visst kan våra barn (i ung samma åldrar som dina) bråka en hel del - speciellt periodvis, men jag är helt säker på att de i grunden tycker om varandra, tycker om att vara tillsammans osv. Dvs de VILL umgås för att de tycker om det, inte för att det inte råkar finnas kompisar mm i närheten just då. Men är det så att barnen i grunden inte riktigt gillar varandra, inte delar några intressen, aldrig kan samsas, då hade jag nog jobbat ännu hårdare på att sära på dem för att sedan aktivt jobba med de situationer där de av naturliga skäl måste samsas.
Ja, du har säkert provat allt det här i någon form. Det är svårt att bryta mönster, både för er vuxna, men även barnen sinsemellan måste ju hitta ett sätt att bryta mönstret på hur de hantera sina konflikter. De håller säkert med om att det inte är kul att hålla på så där och kan komma med egna ideer på vad de kan göra när de hamnar i konflikt med varandra? Första steget blir ju att de blir uppmärksamma på att de är på väg in i ett bråk, nästa att då aktivt välja att inte ge sig på varandra trots allt känslorna och vanan är en annan.